Narkotikahistoria Av Jan Malmstedt En biografi visar att den amerikanske narkotikaforskaren Alfred R. Lindesmith, vars kritik mot narkotikapolisen i årtionden åberopats av drogliberaler, hade förvånansvärt liten erfarenhet av kriminella missbrukare. Det är nu mer än 40 år som narkotikapolitik och narkomanvård debatterats i Sverige, ibland dramatiskt, ibland intensivt – och numera bara tillfälligtvis. För inte så länge sedan utkom en bok, som kastar nytt ljus över hur det kunde gå så galet i början och ger åtskilliga tankeställare även i dag. För er som inte var med på den tiden då narkotikadebatten startade i Sverige ska jag ge en mycket kort bakgrund. På 1950-talet hade många fått bilden av ”den typiske narkomanen” från filmduken. Alla vi som gick på bio omkring i mitten av det decenniet såg Mannen med den gyllene armen, där Frank Sinatra spelade en heroinist som tände av på egen hand med ”cold turkey” under helvetiska plågor. Och så ett raskt hopp tio år framåt. En socialläkare i Stockholm, tillika känd kommunist och mycket välkänd social debattör, hade i början av 1960-talet behandlat centralstimulantiamissbrukare med, som doktorn kallade det, ”fallande doser”. För detta blev han tagen i örat av dåvarande Medicinalstyrelsen. Som rutinerad debattör letade läkaren i fråga efter argument för sitt handlande och hittade dem bl.a. hos en amerikansk professor i sociologi. Denne hade skrivit flera böcker om drogmissbruk och kämpat i decennier mot den amerikanska narkotikabyråns omänskliga och klichéartade syn på narkomaner som kriminella narkotikaslavar. Massmedia hakade förstås på. En gissning, men ingen dålig sådan, är att reportrarna hade sin bild av narkomanen klar sedan 1950-talet och Frank Sinatra. Rubrikvinklarna gav sig själva, knarklangaren som fullfjädrad playboy med gyllene arm, narkotikamissbrukaren som led helvetets kval i jakt på sitt nödvändiga ”läkemedel” på svarta börsen. Plus temat med vissa läkare som humanitetens banérförare, beredda att snabbt, medicinskt och medmänskligt ta hand om missbrukarna. Vilken skribent ville inte känna sig som en sann humanist genom att vidarebefordra dessa lösningar? Och till råga på allt kunde man hänvisa till Alfred R. Lindesmith, professor i sociologi vid universitetet i Indiana, erkänd expert på narkotikamissbruk och författare till rader av böcker och artiklar om problemet samt mångårig bekämpare av den narkotikabyråkrati i USA (FBN, Federal Bureau of Narcotics) som skändligen förlorat ”kriget mot narkotikan”. Den nyssnämnde socialläkaren, massmediadebattörer, ledare för nybildade organisationer för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, ledarskribenter i nio svenska tidningar av tio – alla drog de nytta av vad Lindesmith skrivit, och ännu bättre stöd tyckte de sig ha när professor Lindesmith år 1965 gav ut sin bok The Addict and the Law. Men förmodligen läste 1960-talets debattörer inte mer än baksidestexten på Lindesmiths bok, där hans idéer summerades i att narkomani borde behandlas som en sjukdom och inte som ett brott och att förbud snarare bidrar till att sprida missbruket än att hindra det. Av dessa rader kunde man utläsa de grundläggande motiven för en förskrivning av narkotika till narkomaner var givna, både narkotikapolitiska, humanitära och medicinska. Hade de som nu tyckte sig ha funnit argument för en förskrivning av narkotika orkat ända fram till sidan nio i Lindesmiths eget förord skulle de emellertid ha tvingats till en helomvändning. I själva verket markerade Lindesmith redan där att hans problemanalys och förslag till narkomanvårdspolitik inte har att göra med det som på 1960-talet var det svenska problemet med missbruk av centralstimulantia, framför allt uppåttjacken, bantningspreparatet Preludin och det ”uppiggande” Ritalina. Så här skriver Lindesmith (min övers.) ”Vi har i denna bok i primärt att göra med narkomani (i originalet ”addiction”) av opiater och deras motsvarigheter. Dessa droger är så fullständigt annorlunda än substanser som marihuana och kokain att de inte meningsfullt kan diskuteras tillsammans med dem”. Kamp mot narkotikakontrollen Nu är det dock inte Alfred Lindesmiths bok från 1965 jag har haft tillfälle att läsa (för det gjorde jag redan på 1960-talet), utan en biografi över Lindesmith, Confronting the Drug Control Establishment. Alfred Lindesmith as Public Intellectual. Författarna är David Patrick Keys och John F Galliher, professorer i statskunskap respektive sociologi. Deras bok om den 1991 avlidne Alfred Lindesmith gavs ut för några år sedan, och i den tecknas en sammansatt bild av denne professor som gav den teoretiska grunden för en sida i den tidiga, svenska narkotikadebatten. Men också för strömningar som poppar upp även i dag under beteckningen ”harm reduction”. Bilden av Lindesmith är som sagt sammansatt. Han skrev sin doktorsavhandling i mitten av 1930-talet efter fältstudier bland något 50-tal heroinmissbrukare på samhällets botten. Lindesmiths biografer kan inte dölja sin häpnad över hans ringa erfarenheter av missbrukare och att Lindesmith medvetet tycks ha ignorerat vissa typer av missbrukare. Lindesmith utvecklade efter hand en teori om opiatmissbruk som gick upp på att missbruket som samhällsproblem var en effekt av lagstiftningen, att narkomani borde behandlas medicinskt, att beroendet (addiction) var en sjukdom som narkotikapolitiken försökte straffa i stället för att behandla samt att förbud och straff har en förödande verkan. Fruktan för avtändning I det individuella fallet ansåg Lindesmith att heroinismen inte i nämnvärd grad beror på euforin vid tillförsel av preparatet utan (vilket är det absolut centrala i hans teori) på fruktan för den plågsamma avtändningen. Heroinisten kommer därför att utveckla en självuppfattning som beroende och slutligen totalt koncentrera sig på drogen. Men Lindesmith, som i första hand inom sin vetenskap var socialpsykolog, var också övertygad om att det fanns någon mental mekanism och insåg att beroendet kvarstår, oavsett i vilket fysiskt tillstånd personen befinner sig – alltså även om han lämnat det akuta missbrukarstadiet. Alfred R. Lindesmith var med andra ord åtskilliga av missbrukets främsta aspekter på spåren. Mycket ska han också hedras för sin envetna, men fruktlösa kamp mot gamla tiders förfärliga bild av missbrukaren, den kriminelle narkotikaslaven och polisjakten som den viktigaste narkotikapolitiska åtgärden. Men när Lindesmith skulle formulera ett narkomanvårdspolitiskt program blev det återigen tunt. Ja, häpnadsväckande tunt, så tunt att man kliar sig i huvudet. Egentligen allt han har att föreslå är att ”läkarna ska ta hand om problemet”. Visserligen skulle ett regerings- kontrollerat system byggas upp, men framför allt skulle läkarna efter eget omdöme få rätt att skriva ut ”nödvändiga droger” och ge etablerade heroinister en ”säker tillgång” till sina preparat. Gefundenes fressen för vissa debattörer i 1960-talets svenska narkotikadebatt, men knappast något att bygga en nationell narkotikapolitik på. Min samlade reflexion över detta sorgliga kapitel i både amerikansk och svensk narkotikapolitisk historia är att de etiska, humanitära och kanske rentav filosofiska problemen och narkotikapolitiska argumenten alltid kommer att återvända när vi diskuterar hur missbruk, i varje fall på drogområdet, ska mötas. Så kan man också läsa boken om Alfred R. Lindesmith som blivit en historisk figur (i dubbel bemärkelse). Som tankeställare. Referens: Keys D.P., Galliher J.F.: Confronting the Drug Control Establishment. Alfred Lindesmith as a Public Intellectual. State University of New York Press, Albany, USA (2000). |