Bejerots stickmärkesundersökning nerlagd

Text: Jonas Hartelius

Genom att studera förekomsten av injektionsärr bland Stockholmspolisens arrestanter kunde polisläkaren Nils Bejerot och hans medarbetare i detalj följa hur epidemin av intravenöst missbruk utvecklades under perioder av skiftande narkotikapolitik. Den 1 januari 2007 lades den unika undersökningen ner efter 42 år.

I början av 1965 inleddes i svenska medier en kraftfull opinionskampanj mot den traditionella narkotikakontrollen. Plötsligt sades det vara polisens fel att narkomanerna hade en så besvärlig tillvaro. Nästan alla tidningar ställde upp för ett förslag om att låta några läkare i Stockholm och Göteborg förskriva narkotika till kända missbrukare på indikationen narkomani, s.k. ”legal” föreskrivning. Tanken var att de därigenom skulle befrias från behovet att begå brott för sin narkotikaförsörjning.
En av de få som protesterade var psykiatern Nils Bejerot. I sin roll som konsult åt Stockholmspolisen och tillsynsläkare vid Allmänna häktet hade han träffat en stor del av stadens narkotikamissbrukare. Hans bedömning var att detta var ett katastrofalt förslag som riskerade att förvärra narkotikasituationen. Trots detta blev förslaget verklighet.

Ny narkotikapolitisk situation
Bejerot insåg att experimentet skapade möjligheter att studera en helt ny narkotikapolitisk situation.
För att få vetenskaplig systematik i studierna av den nya situationen med kraftigt ökad narkotikatillgång organiserade Bejerot sin s.k. stickmärkesundersökning (SMU) vid Allmänna häktet i Stockholm. Den byggde på att intravenösa narkotikainjektioner efterlämnar ärr, som ofta blir pigmenterade av att missbrukarna sotar nålarna över en ljuslåga i avsikt att sterilisera dem.
Bejerot visste att det fanns ett nära samband mellan injektionsmissbruk och brott, varför man kunde förvänta sig att huvudparten av dessa missbrukare skulle dyka upp i polisklientelet. Arrestavdelningen skulle därmed bli en unik observationspost för att följa utbredningen i stort av injektionsmissbruket i Stockholmsområdet. En stor fallspårande undersökning av kända missbrukare i Stockholmsområdet visade att över 70 procent var kända i SMU. Bejerot skattade senare att restgruppen till stor del ändå kom med förr eller senare, så att SMU totalt fångade upp mellan 80 och 90 procent av alla kända injektionsmissbrukare. Han använde undersökningen till att rekonstruera epidemin från dess start 1946. På mindre än 25 år (1946 – 1970) hade narkotikaepidemin i Stockholm gått från en enstaka individ till fler än 2 500.
Rent praktiskt genomfördes undersökningen av sjuksköterskor vid häktet. För alla arrestanter insamlades data om stickmärken, injektionsdebut (årtal), narkotikapreparat och misstänkt brott.
Bejerot hade från början tänkt sig att studera bl.a. missbruksfrekvens och kriminalitet hos polisklientelet. Han fann att omkring en tredjedel av de manliga ”legala” narkomanerna under tiden april 1965 – juni 1966 hade varit aktuella hos polisens centrala arrestavdelningar misstänkta för brott eller grövre förseelser. De ”legala” missbrukarna var i allmänhet mer nergångna än andra av polisen omhändertagna missbrukare utan legal tilldelning. Preludin- eller amfetaminpsykoser hade drabbat ett betydande antal. Bejerot hade själv skrivit psykiatriskt vårdintyg (för tvångsvård) på ett dussintal av de ”legala” missbrukarna.
Bejerots redovisning av hur legalförskrivningexperimentet fungerade i praktiken blev förödande för tankarna på en permissiv narkotikapolitik. I polisklientelet var år 1965 var femte arrestant injektionsmissbrukare, år 1966 var fjärde och våren 1967 var tredje. I den yngsta gruppen (15 – 19 år) hade spridningen varit särskilt allvarlig: ett tiofaldigande av andelen injektionsmissbrukare från 3 till 30 procent. Under den period som missbruket ökade som snabbast i Stockholm (1966 – 1967) fördubblades antalet upptäckta fall av injektionsmissbruk i polisklientelet. Våren 1967 uppgav en fjärdedel av missbrukarna att de köpt eller mottagit narkotika i direkt kontakt med någon av de ”legala” narkomanerna.
Bejerots undersökning gav unika inblickar i sambandet mellan kontroll och missbruk. Utan den hade troligen erfarenheterna från legalförskrivningsexperimentet sopats under mattan. När andra länder på 1990-talet började diskutera liknande experiment, drogs de svenska erfarenheterna fram som avskräckande exempel.
Efter legalförskrivningsexperimentets kollaps våren 1967 återgick narkotikapolitiken till att vara traditionellt restriktiv. En ny experimentell situation uppstod på nyåret 1969, när Rikspolisstyrelsen drog igång en landsomfattande offensiv mot narkotikan. Bejerot kunde visa att offensiven minskade missbruket för första gången sedan epidemins start. När kontrollklimatet ånyo växlade under 1970-talet fick han ytterligare exempel på att en restriktiv narkotikapolitik minskar missbrukets spridning och att en permissiv (”liberal”) narkotikapolitik ökar spridningen.

Polisiärt intresse
Genom att SMU samlade upp nästan alla kända injektionsmissbrukare hade den en ovanlig täckningsgrad för kartläggning av missbruk, kriminalitet och näraliggande problem i de tyngsta missbruksgrupperna. SMU användes för studier av bl.a. dödligheten hos injektionsmissbrukare, initiering i missbruk, och som urvalsinstrument för den ännu pågående studien av HIV- och hepatitspridning och drog- och sexvanor hos injektionsmissbrukare (Socialmedicinska häktesprojektet) samt åtskilligt annat.
Bejerot disputerade 1974 vid Karolinska Institutet på en avhandling, Narkotikamissbruk och narkotikapolitik, där han redovisade resultaten av de fem första undersökningsåren (1965 – 1970).
Bejerots undersökningar bekräftade vad många poliser visste om injektionsmissbrukarna: att de förr eller senare kommer till polisens kännedom, att polisen ser åtskilligt mer av detta missbruk än någon annan myndighet, att många minskar sitt missbruk när de blivit gripna, och att polisinsatser kan hejda både narkotikahandel och narkotikamissbruk. Bejerot noterade senare att den svenska polisen under offensiven 1969 – 1970 var 50 procent effektivare än den japanska, när denna 1954 – 1958 kämpade ner världens mest omfattande metamfetaminepidemi.
Märkligt nog gjorde svensk polis ganska lite av denna unika dokumentation. Det som hade kunnat bli en samlad och internationellt stilbildande modell tappades bort för att sedan återupptäckas av poliser i lokalt arbete mot narkotikan.

Ökade svårigheter
Efter Bejerots död 1988, fortsattes undersökningen av överläkaren Kerstin Käll, tidigare nära medarbetare till Bejerot.
Till följd av nya regler för anhållande och häktning blev det efter hand allt svårare att genomföra undersökningar på arrestanter. Undersökningen upphörde den 1 januari 2007.

Referenser
Bejerot N (1975): Narkotikamissbruk och narkotikapolitik, Sober.
Bejerot N (1978): Missbruk av alkohol, narkotika och frihet, Ordfront.
Nils Bejerot – Människan och Verket (1986), red. M-L Persson, Svenska Carnegie Institutet.