Förhör med narkotikapåverkade

Av Heikki A. Nikunen

Misstänkta i narkotikamål förhörs många gånger medan de fortfarande är påverkade av droger. Det ställer stora krav på förhörstekniken och särskilda hänsyn till både rättsäkerheten och den misstänktes till stånd.

Frågan om problem och möjligheter att förhöra drogpåverkade har emellertid inte varit föremål för systematisk forskning. Litteraturen är begränsad. I denna översikt skall jag sammanfatta den viktigaste litteraturen och några allmänna erfarenheter.
En drog är ett ämne som påverkar centrala nervsystemet genom en eller flera sinnesfunktioner. Påverkan kan omfatta allt från vakenhet och uppfattning av omvärlden till aggressivitet och minnesstörning. Olika droger har olika psykisk påverkan vid t.ex. en förhörssituation, men övergripande empirisk forskning saknas enligt Gudjonsson (2003).

Akuta situationer
Förhör med drogpåverkade personer kan vara svåra att genomföra under vissa omständigheter. Missbrukare som är påtagligt förgiftade av en eller flera droger kan behöva sändas akut till sjukhus för medicinsk behandling. Förhöret får i sådana fall anstå till dess att de blivit avgiftade.
Psykotiska symtom med inslag av förvirring, oro, koncentrationssvårigheter osv. kan ses vid reaktiva psykoser, exempelvis svåra tillstånd vid alkoholism, vid narkotikapsykoser eller vid psykoser till följd av abstinens. Akuta psykotiska tillstånd är inte svåra att upptäcka. I dessa situationer bör man tillkalla medicinsk expertis och avvakta med förhör.
Abstinensreaktioner under tillnyktringsfasen kan vara så kraftiga att
en misstänkt varken kan eller bör höras. Det gäller främst vid opiatabstinens, som kan vara mycket plågsam och göra missbrukaren rastlös och kortsiktig i sitt handlande. Missbrukare kan då bli oförmögna att betänka de långsiktiga konsekvenserna. Detta kan leda till försök att påskynda frigivning från häkte genom att avge falska vittnesmål eller erkännanden. För att hantera dylika situationer har man i England övervägt att ge opiatmissbrukare metadon i syfte att dämpa eventuella abstinenssymtom och därmed minska risken för falska vittnesmål eller erkännanden. (Davison o. Forshaw, 1993). Även barbiturat- och bensodizepinabstinenserna kan vara plågsamma, långdragna och rymma psykotiska inslag.

Psykologiska erfarenheter
Psykologen och psykoterapeuten Birgitta Ståhle betonar vikten av att i en förhörssituation vara tydlig som person, särskilt i möten med hotfulla personer. Det handlar om att vara tydlig i sina budskap och avsikter men också att tydligt visa att man är öppen för den person man har framför sig. En förhörsledare som är klädd i uniform riskerar att på ett överdrivet sätt signalera makt och samhällets krav på underkastelse. Det försvårar snarare än underlättar ett möte. För att inte överbetona insigniernas makt bör förhörsledare vara civilklädda. Det ökar möjligheterna att mötas och samtala öppet om handlingar som ibland kan vara extrema.
Målsättningen med ett förhör är naturligtvis att förhörsledaren ska inhämta så mycket information som möjligt om den brottsliga gärningen så att denna blir belyst så klart och tillförlitligt som möjligt. Informationsinhämtningen kan dels ske genom fri berättelse, dels genom öppna såväl som slutna frågor. Den fria berättelsen innehåller minst felaktigheter, och andelen fel ökar med graden av hur ledande en frågeställning är.
I en brottsutredning är det viktigt att höra en gärningsman så snart som möjligt efter det att en händelse inträffat, således även om den hörde fortfarande befinner sig i ett berusat eller drogat tillstånd. Man bör höra personen dels därför att närheten i tid minimerar risken för minnesförlust, dels därför att individen befinner sig i motsvarande tillstånd som vid händelsens inträffade. Efter tillnyktrandet uppkommer en s.k. tillståndsbetingade effekt, som gör det svårare för personen att minnas det som han eller hon upplevde under ett rus eller liknande tillstånd av kraftigt påverkan. Här tillkommer ofta även vissa psykologiska försvar, som mobiliseras för att hålla brottshändelsen ifrån sig.
Samtidigt kan drogpåverkan göra personer särskilt känsliga för tolkningar i efterhand som saknar stöd i verkligheten. År 1990 behandlade Dundee frågan gällande kvinnor som intravenöst behandlats med bensodiazepiner under medicinska ingrepp och sedan gjort anmälningar om sexuella övergrepp. Kvinnorna var säkra på att de blivit utsatta för övergrepp och deras berättelser var både livfulla och beskrivande. Dundee kom fram till att övergreppen inte kunde ha skett, då det fanns andra personer närvarande under behandlingen.
Att befinna sig på en liknande miljö och i samma kroppsliga som mentala tillstånd vid framplockningen, innebär att man maximerar antalet ledtrådar som i väsentlig grad underlättar sökprocessen i det episodiska minnet. I känslomässigt stressfyllda situationer tenderar sinnesintryck som färger, ljud, lukter och beröring lämna starka intryck efter sig.

Intervju
För att fördjupa de psykologiska aspekterna beträffande förhör med missbrukare intervjuade jag Leena Hirvonen, psykolog och psykoterapeut vid Barn och Ungdomspsykiatriska Länsverksamheten i Värmland samt nämndeman. Hon har tidigare varit psykoterapeut på behandlingshem för vuxna missbrukare.
Kan man intervjua en påverkad missbrukare under dennes pågående missbruk?
– Ja, de kan man göra men man måste ta hänsyn till hur personen påverkas under sitt missbruk. Det är viktigt veta vilken drog det handlar om. Drogen förändrar personligheten, intellektuella funktioner och perceptionen. Det är också viktigt att känna till personens bakgrund och eventuella psykiska funktionshinder som är vanligt förekommande hos missbrukare. I själva verket kan det vara så att det finns en grav funktionsstörning i botten som lett till missbruk genom självmedicinering. Det är känt att personens intellektuella, känslomässiga och psykologiska utveckling stagnerar vid den tidpunkt då hon eller han börjar använda droger. Missbrukare har ofta har börjat sin karriär med självmedicinering pga. de svårigheter de har haft vad gäller dessa funktioner jämfört med ”normalpopulationen”.
– Det måste alltså alltid tas med i beräkningen när man förhör en missbrukare att det är en person med sannolika funktionssvårigheter, t.ex. ADHD/DAMP eller Aspergers syndrom, som ingalunda har förbättrats av missbruket! Det centrala i psykiska funktionshinder är att kommunikationen ser annorlunda ut eftersom missbrukaren har svårt att fånga eller få inre språkbilder från andras verbala kommunikation. Missbrukarens inre bilder har blivit oflexibla och tenderar att omvandla även nya bilder till redan kända.
– Fabulering är i regel vanligt förekommande även innan missbruket inletts. De har redan då haft ett annorlunda sett att se och förstå “verkligheten” och sin egen delaktighet i den. Av andra, inte sällan, har de varit betraktade som lögnare och mytomaner. Med detta i beaktande måste förhörsledaren tänka på att kommunikationsnivån inte blir för abstrakt, vilket ofta bjuder till missförstånd och tolkningar. Förhöret bör i möjligaste mån hållas på en konkret nivå med syfte att grundligt beskriva den aktuella händelsen. Ifall förhöret berör även samspel mellan flera aktörer ökar osäkerhetsgraden av den hördes iakttagelser och avsikter.
– Som nämndeman har jag någon gång varit med om pinsamma situationer där åklagarsidan har saknat kunskap om hur missbruket förändrar eller påverkar personens funktionsförmåga i kommunikationen. Bland annat har åklagarsidan missat tillfällen ställa relevanta frågor när den tilltalade lämnat uppgifter som givit upplysningar i sak som tydligt blivit felaktigt vinklade i tidigare förhör. I vissa sammanhang har det också uppstått närmast pinsamma situationer när åklagaren ställer en sådan fråga som inte berör någonting i den tilltalades tankeverksamhet. Han är tydligt fokuserad på att förstå frågan och försöker leverera ett svara som åklagarsidan vill ha.
– Vilka krav bör ställas på en förhörsledare?
–‑Förhörsledarens personliga egenskaper är av stor vikt. Han eller hon behöver social kompetens, människokärlek och förmåga att ta folk. Det är viktigt att före samtalet kunna‑småprata‑t.‑ex.‑om‑”vad skulle du ha gjort nu om du inte var tvungen att komma hit?”. ”Har detta medfört stora svårigheter för dig?” Det bör göras för att på så sätt visa medmänsklig förståelse för att den som skall höras ”har ett eget liv”.

Andelen drogpåverkade bland gripna
Robertson (1992) gjorde på uppdrag av Royal Commission on Criminal Justice en undersökning av i hur stor utsträckning vittnen, misstänkta eller målsägande blev förhörda av polisen under påverkan av alkohol, droger i kroppen, var under tillnyktring eller hade abstinenssymptom. Han undersökte då i vilken utsträckning brottsplatsundersökarna kom i kontakt med påverkade personer. Utredningen kom fram till att brottsplatsundersökarna i sitt arbete kom i kontakt med 59 procent fysiskt sjuka eller skadade, 10 procent onyktra och 9 procent drogpåverkade samt 9 procent mentalt sjuka. En av sex av de drogpåverkade ansågs otillräknelig för förhör.
Redan genom att personer har ett drogmissbruk ifrågasätts deras tillförlitlighet vid förhör. Detta gäller oberoende av personernas aktuella tillstånd. I en senare studie observerade Robertson m.fl. (1995) alla gripna på sju av Londons polisstationer. De kom fram till att 11 procent (ca 300 personer) var drogpåverkade. I en studie gjord av Gudjonsson m.fl. (1993) framkom det att 22 procent av de misstänkta hade tagit droger inom 24 timmar före gripandet. Det framkom inte vilken typ av droger som intagits.
Endast en studie baserad på psykologisk utvärdering har gjorts i England (Pearse m fl., 1998). Enligt utvärderingen var de, som inom 24 timmar innan de greps intagit droger bäst motiverade att medverka i förhör och att erkänna.

Vilken betydelse har ett erkännande vid domstolsförhandling
I England kan tilltalade dömas enbart på ett eget erkännande. Enligt en studie gjord av Zimbardo (1967) fick fler än 80 procent av dem som erkänt i förhör också en fällande dom. För att en rättsprocess skall startas i England och Wales räcker det med ett erkännande eller ett vittnesmål.
När någon erkänt är detaljerna kring den brottsliga handlingen värdefulla. Har den misstänkte kunskap som inte är redovisad eller tillgänglig för någon annan ökar giltigheten i erkännandet. Inbau m.fl. (2001) rekommenderar starkt att kontrollera giltigheten i erkännandet. Att man får ett erkännande får inte ersätta en noggrann utredning.
Genom att hypotetisk testa bevis belyste Kassin och Neumann (1997) det egna erkännandets betydelse vid domstolarnas lagföring. Utredningen kom fram till att den tilltalades erkännande var det viktigaste vittnesmålet. Beviskraften i det egna erkännandet har dock i vissa fall medfört felaktiga fällande domar.

Kommentar
Vi måste vara medvetna om att vi lever i en subjektiv verklighet och vi handlar utifrån hur vi ser denna verklighet. Förhörsledaren går in i denna subjektiva verklighet med mindre kunskap och med andrahandsuppgifter om situationen. Detta gör att det ställs stora krav på förhörsledarens iakttagelseförmåga, sociala intelligens, interpersonella kommunikation samt miljön för kommunikationen. Men det viktigaste är ändå att låta den som skall höras berätta, det är en konst att vara tyst och lyssna!
Artikeln är en omarbetning av en uppsats i Förhörsmetodik vid Växjö Universitet höstterminen 2004.

Litteratur och referenser
Basfakta om narkotika (1996), utgiven av Svenska Narkotikapolisföreningen
(SNPF), Mediahuset i Göteborg AB.
Christianson SÅ, Engelberg E, Holmberg
U (1998): Avancerad förhörs- och in-
tervjumetodik, Stockholm: Natur och
Kultur.
Davison SE, Forshaw DM (1993): Retrac-
ted confessions; through opiate with-
drawal to a new conceptual frame-
work, Medicine, Science‑and‑the‑Law,‑
33,‑285-290.
Dundee JW (1990): Fantasies during seda-
tion with intravenous midizolam or
diazepam, Medico-Legal Journal, 58,
28 – 34.
Engquist A (1996): Om konsten att samta-
la, 3. uppl., Stockholm: Rabén Prisma.
Gudjonsson GH, Clare ICH, Rutter S,
Pearse J (1993): Persons at risk during
interviews in police custody: the iden-
tification of vulnerabilities, Royal
Commission on Criminal Justice, Lon-
don: HMSO.
Gudjonsson GH (2003): The Psychology of Interrogations and Confessions: A
Handbook, Chichester: Wiley.
Inbau FE, Ried JE, Buckly JP, Jayne BC
(2001): Criminal interrogation and
confessions, 4th ed., Gaithersburg
(MD): Aspen.
(Hirvonen): Intervju med Leena Hirvonen,
före detta psykoterapeut på behand-
lingshem. Nu psykolog och psykotera-
peut på Barn och ungdomspsykiatris-
ka länsverksamheten i Värmland samt
nämndeman.
Kassim SM, Neumann K (1997): On the
power of confession evidence: an expe-
rimental test of the fundamental diffe-
rence hypothesis, Law and Human
Behavior, 21, 469 – 481.
Narkotika, dopingmedel och hälsofarliga
varor (2004), utgiven av Svenska Car-
negie Institutet och Svenska Narkoti-
kapolisföreningen, 7. uppl., Göteborg: Mediahuset.
Noesner GW, Webster M (1997): Crisis
Intervention: Using active listening
skills in negotiations, FBI Law Enfor-
cement Bulletin, August.
Pearse J, Gudjonsson GH, Clare ICH,
Rutter S (1998): Police interviewing
and psychological vulnerabilities: pre-
dicting the likelihood of a confession,
Journal of Community and Applied
Social Psychology, 8 (1), 1 – 21.
Robertson G (1992): The role of police.
Royal Commission on Criminal Jus-
tice, London: HMSO.
Robertson G, Gibb R, Pearson R (1995):
Drunkenness among police detainees,
Addiction, 90, 793- 803.
Sigurdsson JF, Gudjonsson GH (1994):
Alcohol and drug intoxication during
police interrogation and reasons why
suspect confess to the police, Addic-
tion, 89, 995-997.
Zimbardo PG (1967): The psychology of
police confessions, Psychology Today,
1: 17 – 27.