Global smugglingsindustri hotar världshandeln och välfärden

Av Jonas Hartelius

De senaste 15 åren har ökad frihandel, ny teknologi och stigande efterfrågan på förbjudna varor och tjänster skapat goda tider för en global smugglingsindustri med ständigt skiftande aktörer, rutter och utbud.

Gränsöverskridande olaglig handel med varor och tjänster har funnits i årtusenden. Sedan Sovjetsystemet föll sönder omkring 1990 har emellertid omfattningen ökat explosionsartat. Alla etablerade uppfattningar, tumregler och åtgärdsrecept blivit föråldrade.
I boken Illicit beskriver Moises Naim de senaste årens utveckling med dramatiska detaljer. Naim har bl.a. varit handelsminister i Venezuela och verkställande direktör
för Världsbanken. Han är numera redaktör för tidskriften Foreign Policy.
Några exempel får visa den okontrollerade utvecklingen:

• Handelsvärdet vid en tänkt avsättning på den europeiska marknaden av den narkotika som år 2003 beslagtogs i Tadzjikistan motsvarade omkring hälften av värdet av alla varor och tjänster som producerades i landet samma år.

• År 2003 beslagtog USA:s tullmyndighet en miljon kilo narkotika av olika slag.

• En penningtvättare som flyttade 36 miljoner USA-dollar (ca 270 miljoner kronor) i kokainprofiter från USA till Colombia använde hundratals konton hos 68 banker i nio länder.

• Colombias regering har beräknat att guerillarörelsen FARC bara år 2003 tjänade 783 miljoner USA-dollar (nästan 6 miljarder kronor) på kokainhandel.

• Enligt FN:s uppskattningar omfattar människosmuggling (där personen själv betalar) och trafficking (där brottslingen tvingar den smugglade att åka genom våld eller oskäliga kontrakt) sammanlagt fyra miljoner människor per år i en handel som omsätter mellan sju och tio miljarder USA-dollar (ca 50 – 75 miljarder kronor).

• Interpol hade år 2005 fått rapporter om sammanlagt 20 miljoner stulna eller förlorade pass, av vilka endast 5,8 miljoner hade registrerats i databaser.

• Amerikanska företag beräknas förlora 200 – 250 miljarder USA-dollar (motsvarar nästan en svensk bruttonationalprodukt) varje år på förfalskade varor.

• Världshälsoorganisationen beräknar att 8 procent av världshandeln med läkemedel avser förfalskningar med ett värde av 32 miljarder USA-dollar.

• Omsättningen av tvättade pengar beräknas årligen till mellan 800 miljarder och 2 biljoner USA-dollar.

Utvecklingen drivs på av nätverk med grupper som ständigt växlar, liksom de varor och tjänster som tillhandahålls. Numera kan man leverera i stort sett vad som helst var som helst: unga kvinnor, falska intyg eller hemlig kärnvapenteknologi. Frontlinjerna i ”kriget mot narkotikan” blir lika obestämda som frontlinjerna i ”kriget mot terrorismen”.

Hotar världshandeln och välfärden

Den ökande illegala handeln har en enkel grundläggande marknadspsykologi. En gräns markerar ofta skillnader i lagstiftning, köpkraft och välfärd. Skillnaderna utnyttjas av brottslingar för att sälja varor och tjänster som efterfrågas på en annan sida än där de finns. Brottslingarna ser gränser som möjligheter för lukrativa affärer, när byråkrater ser gränser som skydd för exempelvis befolkningar, handelsområden och skattebaser. Gränserna har under senare år utvecklats från att markera nationell suveränitet till att vara hinder för effektiv myndighetsutövning. Korrumperade tjänstemän (som säljer falska intyg), tyst medgivande av regeringar (som tjänar på valutainflödet) eller direkt statsmedverkan i verksamheten (bl.a. transplantationsorgan från avrättade) suddar ut skillnaderna mellan lagligt och brottsligt.
Hela samhällsstrukturen står nu på spel, noterar Naim. Illegal produktion och smuggling slår ut industrier (t.ex. skivhandel i Afrika) medan den göder andra (t.ex. handel med falska märkesvaror), korrumperar eller destabiliserar regeringar (t.ex. Bolivia), plundrar naturresurser (t.ex. sällsynta djurarter), bekostar krig (t.ex. i Sierra Leone genom diamanthandel), förvrider konkurrensförhållanden (t.o.m. mellan stater då det gäller finansiella tjänster), påverkar lokal och nationell politik (genom att brottsorganisationer köper makt genom att stöda vissa kandidater), understöder okontrollerade flyktingströmmar (genom omfattande människosmuggling), föder terroristorganisationer (genom att bekosta deras verksamhet) och skapar risker för kärnvapenkrig.
Konsekvenser för de offentliga välfärdssystemen blir minskade skatte- och tullintäkter, ökad olaglig import av varor med undermålig kvalitet (t.ex. förfalskade läkemedel), sjukdomar och andra problem för folkhälsan (t.ex. genom brott mot karantänsbestämmelser), hot mot offentlig säkerhet (t.ex. genom falska reservdelar för flygplan och bilar), skador och dödsfall (av missbruk) m.m.
Till stor del har västländerna sig själva att skylla för sina problem, anser Naim, eftersom man de senaste 15 åren fattat en rad medvetna beslut med allt från minskande av polis- och tullresurser till avskaffande av valutaregleringar.

Svarta hål och ljuspunkter

En rad områden kan betraktas som svarta hål i rättsligt, ekonomiskt och socialt hänseende. Där fungerar ingenting till skydd för legala intressen. Typiska svarta hål är stora regioner i Afrika och Sydamerika, som kontrolleras av brotts- och befrielseorganisationer.
Mot dessa står ljuspunkter, områden där det finns en fungerande administration med tillräckliga resurser för att kunna upprätthålla lagar och avtal. Men dessa är utsatta för tryck, eftersom vinstnivåerna kan vara högre där.
Samtidigt som regeringar fått allt svårare att bekämpa den olagliga handeln har en rad privata initiativ vuxit fram. Enskilda organisationer har lobbat för ökade insatser mot t.ex. sexhandel men även för ökad immigrationskontroll. Business Software Alliance (BSA), som är en sammanslutning av programvaruföretag främst i USA, har byggt upp en egen utredningskapacitet för att spåra falska programexemplar. Transparency International arbetar mot korruption och har bl.a. fastställt en etisk kodex för god sed vid affärskontakter. Journalister har skapat negativ publicitet för bl.a. narkotikahandlare, men även drabbats av våld för sin öppna rapportering.
Naim påpekar att regeringar av flera skäl tenderat att ensidigt bekämpa utbudet av illegala varor och tjänster. Det ligger i statsbyråkratiernas tänkesätt att vakta på sina gränser och att skydda medborgarna från inträngande främlingar. Det blir lätt att upprätthålla en skarp linje mellan de goda och de onda. Insatserna bygger också på klassiska metoder som våldsanvändning och tvång. De är dessutom mer tevemässiga med helikoptrar och kraftigt beväpnade agenter. Politiskt är det tacksammare att skylla på utländska brottslingar hellre än på egna medborgare som skapar efterfrågan på droger eller billig arbetskraft.
Sveriges kriminalisering av sexköp lyfts fram av Naim som ett intressant exempel på efterfrågebekämpning, men han fullföljer
inte sin analys. Han tror på skadebegränsande åtgärder (s.k. harm reduction) och avkriminalisering av marijuanainnehav för att minska myndigheternas arbetsbelastning och narkotikabrottslingarnas vinster. Samtidigt framhåller han de internationella konventionerna mot narkotika som ett föredöme i samordnandet av bekämpningen av illegal handel. Han tar dock inte hänsyn till att marijuana och annan cannabis varit reglerad som internationell narkotika sedan 1925. Han redovisar inte heller de avgörande framgångar som polisarbete mot efterfrågan på narkotika haft. Man kanske inte skall förvänta sig att han känner till den svenska polisoffensiven 1969 (unikt effektiv, enligt Nils Bejerots beräkningar), men han borde ha noterat Folkrepubliken Kinas resp Japans framgångar på 1950-talet.
Vad vill han då göra? Främst använda teknologi för att öka möjligheterna att spåra människor och transaktioner. Det handlar om att bryta den anonymitet som tekniken idag ger möjligheter till. Han vill också mycket effektivare myndigheter, med bl.a. tätare internationellt samarbete.

Referens
Naim M (2005): Illicit – How Smugglers, Traffickers, and Copy-cats Are Hijacking the Global Economy, New York: Doubleday.