Legaliseringsrörelsen – en resursstark internationell lobby

Av: Tomas Hallberg

Legaliseringsrörelsen omfattar en stor grupp människor som vill undergräva narkotikakontrollen. De senaste åren har rörelsen blivit välorganiserad, fått stora resurser och nått vitt inflytande. Den drar ofta med sig "nyttiga idioter" som stöder dess syften utan att förstå att de blir utnyttjade.

I slutet av 1990-talet började debattörer, lobbygrupper och konferenser framföra allt skarpare kritik mot narkotikakontrollen och lansera mer eller mindre öppna förslag om att narkotika, främst cannabis, borde säljas fritt. Efter hand kom dessa aktörer att samarbeta allt tydligare i en allt bättre organiserad legaliseringsrörelse.

Entrism – att arbeta inifrån

Legaliseringsrörelsen uppfattas ofta som "vänster", men där finns även högermänniskor som ekonomen Milton Friedman. Rörelsen arbetar dock huvudsakligen efter en politisk strategi som utvecklats inom vänstern.

Strategin kallas "entrism" (eller "entryism" på engelska). Den bygger på politisk infiltration. Man skickar in sina medlemmar i en annan organisation eller institution för att rekrytera folk, förändra eller till och med ta över den andra organisationen osv. Påverkan kan ofta vara dold. En viktig insats är att påverka valet av talare, frågor för diskussion osv.

Arbetet sker i medvetande om betydelsen av en kulturell eller politisk "hegemoni", alltså ett dominerande tänkande som styr människors uppfattning av vad som är "sunt förnuft" osv. Genom att ändra människors tänkande kan man ändra människors inställning till exempelvis narkotikaförbudet.

Till det ändamålet har företrädare för legaliseringsrörelsen framställt narkotikaförbudet som ett uttryck för "förtryck" (eftersom det anses ingripa i den personliga friheten), som "rasistiskt" (det anses drabba utpekade etniska grupper) eller "religiöst intolerant" osv. Enskilda missbrukare har beskrivits som "offer" för polisiär repression. Ofta använder man övertalande definitioner och förskönande omskrivningar: man söker ett "alternativ", man är för en "förnuftig" narkotikapolitik etc.

Inom legaliseringsrörelsen är man fullt medveten om hur långt man kan få med sig olika grupper på olika framstötar. Ofta formas uttalanden för att skapa uppslutning från t.ex. narkomanvårdsläkare och socialarbetare. En gång kan det handla om att skapa stöd för sprututdelningsprojekt, en annan om avkriminalisering av missbruk eller innehav av narkotika. Inför FN:s särskilda generalförsamling 1998 om narkotikaproblemet samlade man ihop hundratals namnunderskrifter till en annons i New York Times med bl.a. svenska forskare som skrev under på att "det globala kriget mot narkotikan nu vållar större skada än narkotikamissbruket självt". Att ändra FN:s narkotikakonventioner så att "rekreationsbruk" blir tillåtet är ett huvudsyfte för rörelsen.

Inte alla samarbetspartners är överens om målet för den långsiktiga kampen. Legaliseringsrörelsen har varit skicklig på att använda människor som "nyttiga idioter" (Lenins uttryck), alltså som personer som tror sig slåss för en god sak men i själva verket blir utnyttjade eftersom de inte förstår spelet.

Starka ekonomiska intressen står bakom legaliseringsrörelsen. Finansmannen George Soros har skänkt 100 miljoner dollar (ca 700 miljoner kronor) till rörelsen. Genom att skapa olika stiftelser och organisationer har det varit möjligt att fördela arbetet, främja enskilda karriärer och skapa en image av vetenskaplighet, oberoende, socialt engagemang men även av bredd i kritiken mot narkotikakontrollen.

Mike Trace – en avslöjad infiltratör

Mike Trace var under flera år brittiska regeringens biträdande "narkotikasamordnare". Under den tiden skrev han en serie förtroliga promemorior med en strategi för att bygga upp en allians för att undergräva den internationella narkotikakontrollen.

Utan att detta var känt utnämndes Trace senare till chef för avdelningen som sysslar med efterfrågeminskning inom FN:s narkotikakontrollprogram. Hans infiltrationsförsök avslöjades 2003 – bl.a. av de svenska journalisterna Malou Lindholm och Torgny Peterson – och han tvingades avgå.

Andra opinionsbildare för mer eller mindre fri narkotika har nått höga politiska poster. Italienskan Emma Bonino var öppet för legalisering av cannabis när hon hamnade i Romano Prodis regering. Europaparlamentariker som Marco Cappato och Mauritzio Turco har drivit kravet på legalisering.

Även akademiska forskare har stött legaliserings- eller liberaliseringsförslag. Amerikanen Ethan Nadelman, chef för Lindesmith Center, spelar en avgörande roll för idéutvecklingen. Hans institut stöds av George Soros och är uppkallat efter den amerikanske sociologen Alfred Lindesmith, som fick stor uppmärksamhet i den svenska narkotikadebatten på 1960-talet (se SNPF 1-2006).

Viktigt bemöta

När legaliseringsförespråkarna kan bemötas på någorlunda lika villkor, dvs. i en fri debatt, blir de ofta ställda. Deras betydande brister i argumentationen och deras tvivelaktiga samhällsetik gör att redan ganska enkla frågor eller påpekanden om förödande resultat av drogliberala experiment, risker med narkotika m.m. kan riva upp deras förment människovänliga argumentation.

Legaliseringsfolket har många svaga punkter, som kan utnyttjas för att driva tillbaka dem. En viktig insats är att kartlägga rörelsens struktur, sponsorer och arbetsformer samt varna för deras infiltrationsförsök. En annan är att visa på ihåligheten i argumenten, t.ex. att cannabis skulle vara "harmlöst". När redaktionen för den brittiska dagstidningen The Independent på våren 2007 fick klart för sig att cannabismissbruk kunde leda till allvarliga psykiska skador, tog den avstånd från sitt tidigare stöd (1998) för legalisering av cannabis. En tredje insats är att bygga allianser med grupper som har direkta intressen av att narkotikakontrollen fungerar, t.ex. föräldrar, industrier och försäkringsbolag.

Viktigast är dock att visa på framgångsrika exempel på narkotikakontroll, i allt från skolor till nationella strategier. Ty när narkotikakontrollen fungerar med tidiga ingripanden, effektiv bekämpning av marknaden osv. blir det svårt – ja omöjligt – för legaliseringsfolket att hävda att narkotikakontrollen inte gör nytta. Ett fungerande narkotikafritt samhälle är det bästa argumentet för fortsatt narkotikakontroll.