Lita inte bara på pupillometern!

Av Jonas Hartelius

Polisens arbete med att upptäcka narkotikamissbruk får inte bygga bara på pupillometrar. Det hävdar Anette Rii-pinen och Christer Karlsson, båda verksamma inom Kriminellas Revansch I Samhället. 

I tio år har svenska poliser utbildats i ”drogtecken och symtom” på basen av en amerikansk metod för att upptäcka narkotikamissbruk. När modellen lanserades var tanken att de flesta poliser skulle lära sig metoden för att kunna undersöka exempelvis en misstänkt rattfyllerist. Metoden har också introducerats i olika varianter för att utbilda lärare, föräldrar och andra.
Inom Kriminellas Revansch I Samhället (KRIS) har man samma problem som t.ex. polisen eller sjukvården att se om någon är påverkad av narkotika eller andra droger.
KRIS stadgar förbjuder medlemmarna att konsumera en rad olika droger. Förbundsstyrelsen fastställer en lista på sådana medel som medlemmarna inte alls får använda, t.ex. heroin, och sådana som de inte får vara påverkade av vid besök i KRIS lokaler, t.ex. bensodiazepiner. Det senare gäller även om medlemmen fått medlet utskrivet av läkare. Skälet är att många medlemmar duperar läkare och på så vis underhåller ett missbruk. Andra medlemmar blir både störda och stressade av att någon är påverkad vid möten och besök – även om det inte är tydligt för utomstående.
Christer Karlsson är förbundsordförande och Anette Riipinen är styrelseledamot i Riks-KRIS. Båda har årtionden av eget missbruk bakom sig men har också arbetat länge med att hjälpa andra att komma bort från missbruk.

Osviklig magkänsla

– Inom KRIS är vi vaksamma på att medlemmarna kan återfalla. Det gäller att gå på magkänslan av att någon är påverkad, säger Riipinen. För en gammal missbrukare är den osviklig. Ofta ser man mer på t.ex. rörelsemönstret och kroppsspråket.
– Samma sak gäller för folket på rejvkommissionen [numera ungdomssektionen i Stockholm, red. anm.]. De behöver inte lysa folk i ögonen, de ser direkt vem som är påverkad och av vad. Men det gäller att hålla vaksamheten och kunskapen vid liv.
Inom KRIS har man dock blandade erfarenheter av polisens arbete med pupillometrar och liknande enkla metoder.
– Pupillometern är ett alldeles för enkelt instrument för att fungera på alla missbrukare. Visst fungerar den på heroinister, som alla har sammandragna pupiller. Men stora pupiller kan komma av en massa orsaker, t.ex. psykisk sjukdom. Då går det inte att bara lita på pupillometern. Det förklarar Karlsson och ställer frågan om man verkligen vågar bötfälla någon på en pupillmätning.
I stället pekar Karlsson på möjligheterna att använda moderna metoder som stickor eller salivtest för att få snabba svar om man misstänker missbruk.
– Pupillometern är skrattretande, förtydligar Riipinen.
Hon berättar att hon en enda gång under sin långa tid som missbrukare blev inplockad för urinprov. Det var en kvinnlig polis som satte allvar bakom orden. Andra poliser tyckte att hon såg ”bra” ut trots att hon kunde vara kraftigt påverkad. Hon förklarar:
– En gammal amfetaminist som hållit på i flera år får inte längre stora pupiller vid påverkan.

Polisen har viktig roll

Både Riipinen och Karlsson anser att polisen har en viktig roll då det gäller att upptäcka missbruk, inte minst för att kunna ingripa mot missbrukarnas livsstil. Karlsson ger exempel:

– Poliser skulle kunna se mycket mer av missbruk om de bara tänkte lite längre. De måste ta hänsyn till miljön, t.ex. om det är i trafiken eller på en brottsplats. Det gäller att gå till botten med t.ex. en misstänkt rattfylla som inte ger alkoholutslag. Men även att tänka på att en gärningsman kan vara narkotikapåverkad så att man tar prover medan de fortfarande kan tas.

Deras slutsats är att man både kan och bör lära sig att känna igen missbruk och missbrukare men att man behöver kunskap, inlevelse och känsla för hur missbrukare beter sig för att kunna träffa rätt.