Myter om heroin underhåller vårdindustri

Av Jonas Hartelius

En brittisk fängelseläkare kritiserar både missbrukare och behandlare för att i egna syften överdriva heroinproblemen.

Heroin anses i Västvärlden sedan länge vara den mest beroendeframkallande narkotikan. Särskilt allvarlig anses dess abstinens vara – ofta beskrivs den som plågsamheternas plågsamhet. Således bör man ha förståelse för att heroinisterna ständigt återfaller.
Detta är en myt, skriver Theodore Dalrymple i sin nya bok Romancing Opiates (2006). Bakom pseudonymen Dalrymple står Anthony Daniels, som under 14 år var allmänläkare och fängelseläkare i England. I sitt arbete mötte han tusentals missbrukare, som sökte förmå honom att skriva ut opiater för att lindra abstinensreaktionerna och framkalla nya rus. Han nekade konsekvent och kunde då se hur missbrukarna snabbt piggnade till och deras abstinensreaktioner minskade. Enligt Dalrymple är heroinabstinensen inte värre än en influensa under några dagar, i sig inte dödlig och aldrig åtföljd av delirier. Överdrifterna om abstinensbesvären bidrar till att skapa en konstlad ”förståelse” för missbrukarnas situation och ursäkta deras återfall.

”Standardmodellen”
Dalrymple kritiserar vad han kallar den medicinska ”standardmodellen”. I denna ses opiatnarkomani som en sjukdom och beskrivs opiatabstinensen som ytterst plågsam. Heroinisten uppfattas som sjuk och därmed utan ansvar för sin situation. Det blir läkarens sak att behandla honom. Samtidigt gör den goda medicinska servicen i krislägen att missbrukaren tryggt kan fortsätta sitt drogintag, eftersom servicen minskar riskerna för allvarliga sviter.
Standardmodellen hjälper både narkomaner och vårdbyråkrater. Det blir låtsaslek åt båda håll. ”Vi låtsas vara sjuka och ni låtsas behandla oss”, skulle missbrukarna kunna säga till läkarna. Men, understryker Dalrymple, narkomani är ingen sjukdom. När missbrukarna framställs som ett offer fråntas de allt ansvar för eget drogintag. När missbrukare skall förklara hur de började med droger använder de formuleringarna som lägger ansvaret någon annan stans: ”man ramlade in i fel sällskap”, ”heroin finns överallt” osv. Lögner, bortförklaringar, hot, allt används för att skapa missriktad förståelse och därmed ökat utrymme för drogintag.
Dalrymple påpekar att det tar tid och kräver arbete att bli heroinist. Att utvecklas till en socialt avvikande heroinist tar minst ett år, och då måste man ta flera injektioner i veckan. Heroinisternas kriminalitet börjar långt före drogkarriären, och denna innebär endast en förstärkning av en tidigare kriminell livsstil.
Standardmodellens yttersta konsekvens blir harm reduction-insatser för att minska störningar och sjukdomar av missbruket genom sprututdelning, underhållsbehandling med metadon och Subutex m.m. Enligt Dalrymple leder allt sådant till en infantilisering av missbrukarna och till fortsatt missbruk. I skotska fängelser har man nu t.o.m. börjat med ett s.k. retoxifieringsprogram för att ge opiater till interner som skall lämna fängelset för att minska risken att de avlider av överdoser efter frigivningen. Man avslutar således den drogfria tiden i fängelse med att återuppliva beroendet och toleransen.
Myterna kring heroinberoendet som en sjukdom och heroinabstinensen som ett allvarligt medicinskt problem bär upp en hel industri av behandlare, som snabbt skulle bli arbetslösa om heroinisterna skulle tvingas ta eget ansvar för sitt drog-intag. Många missbrukare upphör också med droger på egen hand, vilket stör behandlarnas självuppfattning.
Efter kinesiska revolutionen behandlade Mao Zedong framgångsrikt omkring 20 miljoner opiumrökare utan egentliga medicinska insatser. Detta, säger Dalrymple, omfattar fler missbrukare än alla andra behandlingsinsatser tillsammans i världen.

Myter tillbaka till romantikerna
I ett försök att spåra källorna till alla missförstånd kring opiatmissbruk söker Dalrymple sig tillbaka till de tidiga 1800-talsromantikerna, främst Thomas de Quincey och Samuel Coleridge. Båda skrev fylligt om egna erfarenheter av opium.
Romantiska klyschor om opiater gäller allt från att ruset skulle framkalla egenartade djupsinnigheter till att opiatabstinensen skulle vara särskilt fasansfull. Åtminstone de Quincey, som konsumerade stora mängder laudanum (en alkoholhaltig opiumtinktur), torde ha besvärats mer av alkoholdelirier än av opiatabstinens.
Den romantiska uppfattningen om opium framhäver att ruset kan ge en känsla av att ha förstått livets djupare mening. Upplevelsen är så djup, säger missbrukarna, att andra som inte själva prövat omöjligen kan förstå den, och många gånger går den inte heller att uttrycka klart i ord. Vilket bara visar hur djup upplevelsen är … En brittisk officer i Burma, kaptenen H. H. Robinson, skrev som sammanfattning av de djupsinnigheter han upplevt under opiumrus: ”Bananen är storslagen, men bananskalet är än mera storslaget”. Uppenbarligen framkallar opiaterna sina filosofiska djupsinnigheter genom att slå ut all kritisk förmåga.
Dalrymple påpekar också att opiumromantikerna de Quincey och Coleridge, som båda strävade efter att göra väsentliga insatser inom filosofin, båda misslyckades kapitalt i jämförelse med deras egna målsättningar. Opiet kom emellan, men det fick även tjäna som ursäkt för de utebliva filosofiska prestationerna.

Missbrukarnas ansvar
Dalrymple anlägger ett existentiellt perspektiv på opiatmissbruk. Han ser missbruket som ett moraliskt eller andligt problem, som aldrig kommer att kunna lösas med medicinska åtgärder. Däremot kan sådana vara avgörande mot de sjukdomar och skador som framkallas av missbruket.
För Dalrymple ligger det existentiella problemet i att missbrukarna fortsätter att inta droger därför att de väljer att göra det därför att de vill göra det. Han anser den viktigaste orsaken till deras upprepade val vara att de saknar livsmål och därmed skäl att låta bli heroinet. Ruset skapar dessutom en känsla av ”seger utan ansträngning”, en känsla av fulländning. Varför skulle då missbrukaren sträva efter något annat? För att bryta opiummissbruket krävs ett starkare motiv än opiatruset. Ett sådant är svårt att finna för de flesta människor, eftersom få upplevelser kan konkurrera med dagdrömmerierna under ett heroinrus. Dalrymple berör dock knappast alls de neurofarmakologiska mekanismer som styr missbrukarens vilja eller begär efter droger, alltså beroendets biologiska bas i förändrade hjärnfunktioner. Inom det området har den moderna beroendeforskningen gjort viktiga framsteg, som kunde ha refererats utförligt för att förtydliga bilden av missbrukets drivkrafter.
Vad vill Dalrymple göra i stället? Han uttalar sig endast om heroin och andra opiater, men en del av hans analys torde kunna tillämpas även på annat narkotikamissbruk. Han vill sluta med den medicinska låtsasleken. Genom att stänga alla narkomanvårdsmottagningar vill han tvinga missbrukarna att ta ansvar för sitt eget beteende. Han vill också markera ett kraftigare samhälleligt avståndstagande. Det handlar om att ge missbrukarna tillräckligt starka motiv att sluta. Då kommer, enlig Dalrymple, missbrukarna att göra det självmant.

Referens
Dalrymple T (2006): Romancing Opiates – Pharmacological Lies and the Addiction Bureaucracy, New York: Encounter Books.