När heroinet blev populärt i ”Peking”
Kriminella drogkulturer sedda inifrån

 Av Jessica Wikberg

”Det var jag och Annelie å sen var det två tre andra, men dom bor inte kvar här. Det var i stort sett bara vi i hela Norrköping som tog heroin. Och det vart ju så att jag ofta handla i Stockholm…det var väldigt få som tog då, man visste ju vilka det var ungefär”

I boken ”Hela världen är din” presenterar Philip Lalander sina observationer och intervjuer med 24 unga heroinister. De är mellan 18 och 30 år, varav sju är kvinnor. I det inledande citatet beskriver en 25-årig heroinpionjär hur det var innan 1995 i Norrköping.

Philip Lalander, som är professor i sociologi, har sin forskning på heroinister i Norrköping. De han lärde känna var försäljare på nivåer under toppskiftet. Det är ovanligt i Sverige med ”nära” forskning dvs. att man under en period mer eller mindre lever ihop med objekten man forskar på.

Från att det 1994 endast fanns 4-5 aktiva heroinister i Norrköping utvecklades det till att det år 2000 fanns 248 registrerade opiatanvändare plus en utbyggd lokal marknad med leverantörer på olika nivåer. 1997-1998 tog det ordentlig fart. Hur blev det möjligt för heroin som har så dåligt rykte att få fäste i Norrköping?

Genom skapandet av en lokal marknad med entreprenörer och kontakter blev heroinet spritt i Norrköping. Dessutom genom att socialpsykologiska sluga och karismatiska toppförsäljare kunde bekräfta unga män och ge dem drömmar om pengar och makt i utbyte mot lojalitet. Att heroinet röktes på folie gjorde det mer identitetsmässigt tillgängligt. Man behövde inte se sig som en förfallen och trasig knarkare.

I Norrköping såg man inte heller de levande varningsmärkena som i Malmö, Oslo eller Stockholm. De flesta 16-19 åringarna som testade hade redan en viss erfarenhet av droger; hasch, amfetamin, ecstasy. De var sökare, intresserade av upplevelseförändring på kemisk väg. Många hade misslyckats i skolan och levde i världar där erfarenheter av dramatik gav status - man ska ha ”varit med om det farliga”.

I början av sin tid i den undre världen blev Lalander skärrad t.ex. när han var med då någon tog sitt heroin. Samtidigt så är det omöjligt att forska om man tittar bort då obehagligheter eller olagligheter sker i samband med forskningen. Langarna var de som var enklast att intervjua. Visserligen ringde köpare oavbrutet, men de slapp att vara på jakt efter narkotika hela tiden.

För att de som ingick i studien inte skulle tro att Lalander hade kontakt med polisen undvek han att ställa frågor av poliskaraktär. Man kan ha etiska förtecken till att man genom sådan här forskning får överse med brottslighet som sker i ens åsyn, men det kan försvaras med att forskningen på lång sikt kan  förebygga missbruksproblem.

Konfliktfyllt blev det när föräldrarna till en av killarna han pratade med kom hem och Lalander inte kunde tala om vare sig sitt namn eller det egentliga syftet med besöket. Då fick han dra till med att var ungdomskulturforskare.

En del testade bara en eller två gånger för att sen sluta, men de få som fortsatte kunde fortsätta ”rekreationsknarka”. Det blev en ritual att ta sitt heroin med ”hemliga” myskvällar med tillhörande attiraljer.

Sedan var heroinupplevelsen så väl fungerande att det var svårt att inte testa igen och igen. Det mysiga och spännande med heroin skulle dock försvinna och ersättas med beroende, stress, noja och oro. Den sociala gemenskapen sprack, man var fången i sin lägenhet.