Narkoterrorism –
en dödlig mix av droger, våld och ideologi

Av Jonas Hartelius

Narkotikahandel finansierar politisk eller religiös terrorism, men narkotikabrottslingar lär sig också praktiska våldsmetoder av terrorister. Ibland är verksamheten så hopgyttrad att det inte går att avgöra om profeter eller profiter styr narkotikahandeln.

Begreppet "narkoterrorism" introducerades 1983 av Perus president Belaunde Terry för att beteckna terroristliknande angrepp mot hans lands narkotikapolis. Narkotikabrottslingar lånade metoder från politiska våldsverkare för att påverka landets politik genom att framkalla skräck och hindra rättskipning. År 1985 fick fenomenet stor uppmärksamhet, när Medellinkartellen gjorde gemensam sak med terroristgruppen M-19 och angrep Högsta Domstolen i Bogota, Colombia, för att hindra utlämningen av flera ledande kokainprofitörer till USA. Elva höga domare mördades.

Under 1990-talet brukades begreppet för att beskriva olika komplex med illegal narkotikahandel, terroristiska våldsmetoder och ideologiska överbyggnader. Med tiden har begreppet "narkoterrorism" fått två huvudsakliga bestämningar. En bestämning fokuserar på att narkotikaligor anammar metoder från terrorister för att skydda sin egen narkotikahantering, t.ex. genom mord på konkurrenter, domare eller journalister. En annan bestämning fokuserar på narkoterrorism som terroristorganisationers sätt att använda narkotikahandel för att finansiera sin ideologiskt motiverade verksamhet. Den enklaste och allmännaste definitionen ges av Oxford (1999) "Terrorism förknippad med handeln med illegala droger". Den säger inget om vilken faktor som är pådrivande. Oxfords definition skall användas här.

I praktiken blir "narkoterrorism" mer ett politiskt konstruerat begrepp än en strikt juridisk eller kriminalistisk definition. Kanske är det enklaste sättet att beskriva "narkoterrorism" som en del av ett illegalt drog-våld-makt-komplex, där illegal narkotikahandel och illegal våldsutövning vävts samman så att de hotar demokrati och rättssamhälle.

Samverkan mellan narkotikahandlare och terroristorganisationer eller befrielserörelser kring narkotikahandel var inte given från början. Det fanns mycket som talade emot, främst grundläggande skillnader i ideologi, ambitioner och hållning till samhällsapparaten. Några år in på 1980-talet förekom också mord, kidnapping och annat våld mellan parterna. Efterhand slöts dock fred och ett slags samarbete utvecklades. Vid slutet av 1980-talet hade samarbetet blivit en så viktig del av spelet kring narkotikan att amerikanska myndigheter allmänt talade om "narkoterrorism" som en drivkraft för båda parter.

Rader av aktörer

Vinstnivåerna i den illegala narkotikahandeln kan vara mycket höga. Den som undgår myndigheternas ingripanden kan göra 20 000 procents förtjänst på ett kilogram kokain. FARC-guerillan beräknas beskatta kokainhandeln med 100 – 500 amerikanska dollar per kilogram och ta in 300 miljoner amerikanska dollar per år (motsvarande 70 procent av alla intäkter) på sådana skatter.

Det är i denna miljö av droger, pengar och korruption som narkotikahandlare och terrorister opererar med goda möjligheter till profiter. Då är det inte märkligt att allt fler slag av aktörer som är vana att agera utanför lagen dras till handeln.

Under efterkrigstiden har organisationsstrukturen i den gränsöverskridande olagliga narkotikahandeln utvecklats från ensamoperatörer över ligor till syndikat och karteller. Narkoterrorismen representerar ännu ett utvecklingssteg genom sitt systematiska hot mot det legitima våldsmonopolet.

På narkoterrorismens arena uppträder huvudsakligen fyra typer av aktörer: brottsorganisationer av "maffia"- eller syndikattyp, väpnade rörelser, statsledningar samt "narkostater".

Brottsorganisationer av "maffia"- eller syndikattyp har varit aktiva på narkotikascenen under hela efterkrigstiden. Ett klassiskt exempel är smugglingsrutten "French Connection", som under 1950- och 1960-talen var den viktigaste transportleden för opiater till USA. Vid sidan av de traditionella syndikaten har de senaste årtiondena vuxit fram en mer löslig struktur av organisationer i flexibla nätverk (bl.a. "karteller") där arrangemangen ständigt växlar.

Väpnade rörelser omfattar både religiöst och politiskt motiverade organisationer ("rebeller" eller "terrorister") samt paramilitära grupper. I Tadzjikistan fanns under inbördeskriget 1991 – 1997 krigsherrar som finansierade sina styrkor genom narkotikasmuggling, främst från Afghanistan. I Colombia har en rad paramilitära grupper sökts av USA för narkotikabrott. Tolv av de 28 organisationer som i oktober 2001 förtecknades på amerikanska utrikesdepartementets lista över terroristorganisationer uppgavs ägna sig åt illegal narkotikahandel.

Statsledningar och deras underrättelse- och säkerhetstjänster. Den äldsta formen av statsstödd narkoterrorism under efterkrigstiden bedrevs av kommunistiska regimer i Östeuropa. Här fanns även motiv att undergräva Västerlandets samhällsliv. Särskilt den statliga bulgariska handelsbyrån KINTEX förmedlade stora mängder heroin till Europa, med goda förtjänster. Under perioden 1985 – 1995 fungerade Castro-regimen på Cuba som mellanhand för narkotikatransporter från Syd- och Mellanamerika till USA. Även Sandinista-regimen i Nicaragua tillät under denna tid regelbunden flygtrafik med mellanlandningar för narkotikatransporter. Noriega-regimen i Panama gjorde på 1980-talet landet närmast till en frizon för narkotikahandel. Nord-Korea är sedan årtionden inblandat i narkotikasmuggling via diplomatiska kanaler. Formellt sett var USA genom CIA inblandat i "narkoterrorism" under Vietnamkriget genom sitt stöd till stammar som odlade opium.

"Narkostater" är ett begrepp som använts av bl.a. sydostasienexperten McCoy för att beskriva länder där narkotikahandelns aktörer genom sin ekonomiska, politiska och paramilitära styrka påverkar centralregeringens maktutövning. I en narkostat fungerar varken den formella narkotikalagstiftningen eller den nominella narkotikabekämpningen. Rader av personer som är inblandade i illegal narkotikahandel har sökt sig till politiken, t.ex. i Colombia. De nådde en stor framgång vid revideringen av landets konstitution, som numera förbjuder utlämning av landets medborgare till andra länder. Pakistans illegala heroinindustri hade 1998 en omsättning som motsvarade halva landets legala ekonomi. I Mexico hade landets kokainkarteller 30 miljarder USA-dollar i inkomster, vilket var fyra gånger landets oljeexport. Andra länder som beskrivs som narkostater är Afghanistan, Burma och Colombia. Narkostaterna kan anses utgöra ytterligare ett steg i utvecklingen av den internationella narkotikabrottsligheten i och med att verksamheten sker över ett mer eller mindre autonomt territorium och i praktiken upphäver den internationella narkotikakontrollen.

Internationell debatt om åtgärdernas fokus

USA dirigerar stora delar av kampen mot narkoterrorismen. Amerikanska analyser och underrättelserapporter ligger till grund för en stor del av kunskapsbildningen och journalistiken inom området. USA har ett avgörande inflytande över vilka organisationer som skall anses hålla på med narkoterrorism. Som exempel kan man ta UCK-guerillan i Kosovo (även kallad KLA). Fram till omkring 1997 betraktade USA UCK som en terroristorganisation inblandad i heroinhandel. När den politiska situationen i forna Jugoslavien ändrades strax därefter ströks UCK från listan över terroristorganisationer – den hade blivit en befrielserörelse. Den amerikanska federala narkotikapolisen (Drug Enforcement Administration, DEA) samordnar stora operationer, som kan beröra flera länder.

USA har också stått i centrum för debatten mellan producent- och konsumentländer. Den debatten uppstod på 1970-talet och har direkta paralleller till dagens debatt om fokus för åtgärder mot narkoterrorismen.

Producentländerna är ofta utvecklingsländer. De har betydande problem med den illegala narkotikaproduktionens ekonomiska, politiska och sociala effekter, med allt från miljöförstöring till korruption och våld. De påtalar att konsumentländerna måste stoppa eller åtminstone minska sin efterfrågan på narkotika för att det skall gå att hejda inflödet av narkovaluta.

Konsumentländerna, i första hand USA, förlägger problemet till producentländerna. Man söker angripa narkotikaproblemet "vid källan" eller "vid roten", som man förlägger till producentländernas odlingar och laboratorier. För att kunna genomföra denna strategi arbetar man mycket med tunga operationer, ofta av närmast militärt slag. Trots stora taktiska framgångar förändras inte den strategiska bilden. Även från eget håll har DEA kritiserats. Den tidigare DEA-agenten Michael Levine, som under en 25-årig karriär som narkotikaspanare grep 3 000 misstänkta som tillsammans ådömdes 30 000 års fängelse samt tog mer än ett ton narkotika i beslag, skrev i sina professionella memoarer (1990) att USA:s krig mot narkotikan var "det största, dyraste och farligaste misslyckandet i USA:s politik sedan Vietnam". Han beskrev hur utrikes- och säkerhetspolitiska analyser gjorde att CIA kunde bistå narkotikadistributörer. I en annan bok, Fight Back! (1991), fokuserade han i stället på missbrukarna som den svagaste länken i kedjan och visade hur enkla polisoperationer mot missbrukarna-kunderna snabbt kunde driva bort langare, eftersom det då inte fanns någon kvar som ville köpa narkotikan.

En förklaring till att konsumentländerna, trots kritiken och trots de svaga resultaten av utbudsbekämpningen, ändå fortsätter efter gamla linjer är man följer traditionen inom politik och förvaltning. Enligt Naim (2005) beror detta på att bekämpande av utbud av illegala varor och tjänster är en automatisk reaktion för en regering i syfte att försvara sina nationsgränser mot intränglingar. Det är tacksammare att skylla på främmande brottslingar, medan det kan vara politiskt självmord att lägga bördan på de egna drogkonsumerande landsmännen. Att begränsa efterfrågan kräver komplicerade och ofta svårhanterliga förändringar i värderingar, utbildning och andra mjuka frågor. Att i stället angripa utbudssidan är att förlita sig på beprövade metoder inom statskonsten, bl.a. polisinsatser. Operationer med helikoptrar, kanonbåtar och tungt beväpnade agenter är dessutom mer tevemässiga. Fokuseringen på utbudssidan drar en skarp linje mellan de goda och de onda.

En liknande analys av benägenheten att lägga skulden för de egna narkotikaproblemen på andra länder gjorde Nils Bejerot redan 1983:

"Vi kan inte skylla våra ungdomars beteende [=missbruk] på bergsindianerna i Colombia eller på bönderna i Gyllene Triangeln. Vi måste i första hand lägga skulden på våra egna ungdomar, vilket kan vara svårt och smärtsamt. I andra hand skall vi lägga skulden på oss själva för att vi låtit dupera oss till en inkonsekvent, permissiv, urskuldande och ständigt förlåtande attityd".

I det perspektivet blir narkoterrorismen ännu en samhällsfarlig pålagring av en grovt misskött narkotikapolitik i Västvärlden. Bejerot påpekade i en rad skrifter det avgörande i att bekämpa missbrukarnas olovliga hantering av narkotika för att stoppa efterfrågan.

Bekämpning av efterfrågan kan göras "här och nu". Den kräver inga exotiska polismetoder eller extraordinära befogenheter, och den löper föga risk för korruption. Den innebär att man "tänker globalt men handlar lokalt" och tar sitt ansvar för att genomföra FN:s narkotikakonventioner i den egna närmiljön. Slutligen – och det på sikt avgörande – är att strategin stryper finansieringen av narkoterrorism och andra samhällshotande verksamheter som finner sin näring i narkotikamarknadens efterfrågan.

De stora problem som vållas av olaglig maktutövning och olagliga betalningsströmmar i svallet efter den omfattande narkotikabrottsligheten har emellertid givit ny energi åt kraven på legalisering av narkotika. Här finns även tankar på att en välreglerad och hårt beskattad narkotikahandel skulle generera betydande skatteeffekter. Situationen skulle därmed vara tillbaka till den i Kina vid slutet av 1800-talet, före utvecklandet av den internationella narkotikakontrollen: ett omfattande missbruk med stora profiter inom droghandeln och en snabbt försämrad folkhälsa.

Artikeln är en sammanfattning av kapitlet "Narkoterrorism" ur Systemhotande brottslighet, red. Jonas Hartelius, Langenskiölds Förlag, 2007. Referenser kan fås från författaren.