Narkotika på gatan

Av Lennart Nilsson

Ett sammandrag av föreläsningen med samma namn som hölls på SNPF:s utbildningskonferens i Örebro.

Politiöverbetjent Ole Vidar Öiseth höll en mycket uppskattad föreläsning på utbildningskonferensen i Örebro. Namnet på föreläsningen var "Narkotika på gatan".

Utgångspunkten i föreläsningen var Oles mångåriga erfarenhet som operativ narkotikapolis på gatorna i Oslo. Ole tjänstgör numera på norska politihögskolan. Han är inte helt oväntat ansvarig för narkotikautbildningen.

Föreläsningen i sig var till många delar grundläggande. Det fanns dock en hel del nya drag.

Jag tror till exempel att många narkotikapoliser inte känner till den exakta konsten att rulla en joint. Det som också kändes nytt och fräscht var att Ole använde sig av en avancerad presentationsteknik som spände mellan föreläsning/förevisning med kamera och ett interaktivt dataprogram. Den grundläggande narkotikautbildningen för norska polisaspiranter sker idag till största delen via detta dataprogram. Programmet kan nås genom access via Internet. Polisaspiranterna får ett lösenord och kan därefter logga in på den aktuella sidan. Ole använde sig till viss del av detta program i samband med föreläsningen. Layouten och tekniklösningarna gav ett mycket professionellt intryck. Här känns det faktiskt som att "lillebror" i väster har hittat något som vi kanske saknar.

Ole Vidar Öiseth är en mycket karismatisk person. Hans föreläsning präglas av ett stort yrkeskunnande. Han blandar yrkesmässiga frågor med berättelser och små anekdoter.

Ole inleder sin föreläsning med ett kort ställningstagande och förklarande avseende norsk narkotikapolitik och narkotikasituationen i Norge. Han förklarar att det i själva verket är mycket litet som skiljer sig mellan Sverige och Norge. Att det i Norge har uppstått en situation som gjort att det egna missbruket inte har prioriterats, beror enligt Ole på ett stort missförstånd. I Norge fördes en politisk debatt om att man inte skulle jaga "de stackars missbrukarna". Av någon anledning känns denna debatt otäckt bekant i Sverige just nu.

Ole förklarar att vissa politikers viljeyttringar påverkade polisens prioriteringar så att arbetet med missbrukarna/det egna missbruket i stort sett avstannade. Trots att många i efterhand har ångrat och nyanserat sina uttalanden så har det varit svårt att återta förlorad mark. Ole målar dock upp en ljusare bild och menar på att saker och ting är på gång att vända i Norge. Han säger att Norge är på väg tillbaks till tiden före tillåtandet av öppna drogscener.

Cannabishanterandets ädla konst

Efter den korta inledningen så dukar Ole upp sitt bord och påbörjar en grundläggande genomgång i cannabis/marijuanahanterandets ädla konst. Han säger vidare på sitt lite typiskt skämtsamma sätt att han undviker att röka eftersom det luktar så illa.

Ole anser att det är viktigt för poliser som arbetar med narkotika att kunna förstå hur missbrukarnas hantering av narkotikan går till. Kunskapen är ett av flera viktiga instrument för att upptäcka narkotikabrott. Han berättar vidare att det kan finnas andra orsaker till att förvärva dessa kunskaper. En del norska poliser har lärt sig detta för att kunna vara trovärdiga i rollen som infiltratör.

När det gäller rullandet av en joint med marijuana så beskriver Ole att detta ofta är en mysig och snudd på meditativ ritual för rökaren. Det är ofta ganska tidsödande och Ole menar att det borde finnas gott om tid att reflektera över nyttan av vad de håller på med. Det finns dock en praktisk anledning till att det ofta tar lång tid. Man vill finfördela marijuanan så pass mycket att växtdelarna inte river hål i det tunna cigarettpapperet. Det finns ett antal oskrivna regler när det gäller cannabis rökning. En av dessa är att en marijuana joint ska se ut på ett visst sätt. Det är ingen status att röka en ihålig joint!

En annan oskriven regel som skiljer ut nybörjaren från den erfarne rökaren är att man ska undvika att hosta när man röker. Här blir det dock problem för riktigt tunga rökare. De drabbas med tiden av svår rökhosta och har svårt att upprätthålla sin egen hederskodex.

Här blir även valet av pipa avgörande. Ole förevisar ett antal olika rökverktyg. Här är det egentligen bara fantasin som sätter gränser. Han berättar bland annat om hur norska värnpliktiga hittade ett sätt att använda avskruvbara vattenkranar som pipor. När det senare blev känt att det fanns problem på militärförläggningen tog man dit narkotikahundar för att söka. Narkotikahundarna blev mycket intresserade och slickade ivrigt på vattenkranarna. Hundförarna vred på vatten eftersom man självklart trodde att hundarna var törstiga.

Långt senare fick man förklaringen till varför hundarna visat sådant intresse!

En annan variant på pipa som förevisades är den så kallade glödpipan. Den saluförs med reklamen att du kan röka hasch utan att behöva blanda haschet med skadlig tobak!!

En heroinfix blir till

Efter förevisningen av hasch och marijuana byter Ole spår till heroin. Han visar med samma föreläsningsmetod om hur tillagningen av en heroinlösning går till. Han blandar heroinbas med askorbinsyra och konstaterar att det i vart fall är positivt med askorbinsyra då det innehåller c-vitamin. Och vitaminer är ju nyttigt även för en heroinmissbrukare.

Han berättar vidare om hur fullständigt bakvänd logiken kan vara hos en heroinmissbrukare.

Vid ett vägbygge i Norge skulle man anlägga en vägtunnel. När tunneltaket skulle tätas använde man det inte helt okända tätningsmedlet Rocagil. I likhet med Hallandsåsen sipprade det giftiga tätningsmedlet ut i vattnet. Det spreds vidare ut i en närbelägen älv.

Bredvid älven, i ett gammalt hus, bodde en heroinmissbrukare. När denne fick veta att vattnet i älven var förorenat kontaktade han oroligt en läkare. Han berättade att han brukade ta vatten ur älven när han skulle tillaga sina heroinlösningar. Nu var han orolig att han skulle bli förgiftad. Han fick till svar av läkaren att det nog fortfarande var så att heroin är giftigare än Rocagil!

När Ole ska tillaga heroinlösningen så inser man att det krävs en viss träning och god finmotorik för att få till det. Han berättar om det märkliga med heroinisters abstinens.

De kan skaka i hela kroppen och ha djävulska kramper. Men när heroinet är på plats i skeden och ska värmas då blir de helt stilla och stadiga på handen.

Samtidigt som Ole tillagar heroinlösningen ger han poliser som ska jobba på gatan ett gott råd. Ingrip aldrig i det läget när en heroinist har en färdig fix i handen. Man kan på avstånd försöka kommendera dem att lägga ifrån sig heroinet. Försök dock aldrig ta det ifrån dem. Dels finns en inneboende desperation hos heroinisterna som gör dem potentiellt farliga när de inser att de riskerar att förlora sin heroinlösning. Där finns också en risk för att polismännen ska sticka sig och få i sig en del av lösningen. Då uppstår en akut risk för allvarlig förgiftning.

Han berättar vidare om några erfarenheter som han gjort ifrån arbetet på gatan i Norge.

Ett universellt problem för långt gångna heroinister är att de får problem när de ska injicera.

Många är fullständigt sönderstuckna i armarna, halsen, fötter och till och med könsorganen.

Varför envisas de då med att fortsätta injicera narkotikan trots att den kan intas på andra sätt och ändå ge effekt? En studie som gjorts i Norge har svaret på frågan. Själva injicerandet är en del av upplevelsen. Nålen som passerar huden är en kick som de inte klarar sig utan.

Ett annat problem med sönderstuckenheten är att heroinisterna ibland sätter heroinlösningen intramuskulärt. Detta har visat sig skapa speciella problem vid överdoser. Om en heroinist har överdoserat och gjort detta intramuskulärt så ger inte motmedlet narcanti intravenöst samma effekt.

Detta har lett fram till att medicinpersonalen i Norge alltid sätter dubbel dos narcanti vid överdos. Man sätter både intramuskulärt och intravenöst.

De två timmarnas föreläsning som Ole Vidar Öiseth håller flyter förbi väldigt snabbt. Hans blandning av praktiska erfarenheter, förevisande och humor gör att man går från föreläsningen med en god behållning. Ni som får chansen att lyssna på honom vid ett annat tillfälle bör definitiv ta den. Det finns alltid något nytt att lära.