Narkotikamissbrukare på ”Plata” i Oslo
orena injektioner trots rena sprutor

Av Kristina Hillgren

Mitt i centrala Oslo pågår injektionsmissbruket fritt med stöd av ett omfattande sprututdelningsprogram.

Det norska injektionsmissbruket har ökat dramatiskt. I början av 1990-talet fanns mellan 4 000 och

5 000 injektionsmissbrukare, år 2001 uppskattades antalet till mellan 10 000 och 14 000.

Trots en snart 40-årig kontakt med injektionsmissbrukare, så har jag inte i detalj förstått hur injicierandet går till. Jag har varit i kvartar men inte aktivt iakttagit hela injektionsprocessen. Det var först när jag besökte Norge som jag fick möjlighet att på nära håll studera de olika moment som ingår i injicerandet av heroin.

Sprutor i samma lösning

Mina iakttagelser visar att man i debatt och forskning vanligen förbisett att flera injektionsmissbrukare vid beredningen av droger sticker ner sina sprutor i samma lösning, att lösningen filtreras via bomullstussar och cigarettfilter, att missbrukare ofta har såriga hudsprickor, att injektionsmissbruket oftast är en kollektiv aktivitet utförd i en smittsam miljö.

På ”Plata” i Oslo, ett torg intill Järnvägsstationen, kunde jag följa droghandeln och injicerandet under två veckoslut. Vid jultid år 2003 och i mars 2004 tog jag ca 300 fotografier. Bilderna visar bl.a. hur missbrukarna klarar av ”svårstuckna patienter”, dvs. sig själva. Injek-tionstekniken är avancerad, vilket syns på bilderna. Punktion av vena jugularis interna (inre halsvenen) verkade vara rutin.

I Norge startade en utdelning av sprutor och kanyler via ”sprutbussen” redan 1988. Idag sker utdelningen på särskilda mottagningar i hela landet. Cirka 2 miljoner sprutor delas ut årligen bara i Oslo.

Norge har liksom Sverige fortfarande målet ”ett narkotikafritt samhälle” men utvecklingen går i motsatt riktning. I februari 2005 öppnades det första sprutrummet. Huvuddrogen i Oslo är det bruna heroinet, som – beroende på kvalitet – kräver citronsyra vid blandning. Rohypnol uppskattas som tillsats. Rohypnolen har ett blått skyddande överdrag. För att frilägga den verksamma substansen suger missbrukarna av färgen, därav den turkosa färgen på deras tänder.

”Pölseboa”

Droghandeln böljade under dygnets alla timmar, dock mest på dagtid. Nattetid flyttade den längre upp på intilliggande Tollbugatan. Där kan sprutor och kanaler utkvitteras anonymt i en kioskliknande verksamhet, ”pölseboa” (”gatukök”), öppet från förmiddag till 23 på kvällen. Trots att ett hundratal narkomaner rörde sig i området, så rådde en fridfull stämning. Flertalet var tämligen ”opiatlulliga” och fridsamma, utom när abstinensen gjorde sig påmind, eller när affärsproblem uppstod. Åldern på de närvarande uppskattade jag variera mellan 18 och 50 år, de flesta hade kommit långt i missbrukskarriären. Till helgen skedde en föryngring, då ungdomar från andra landsdelar tog tåget till Oslo för att köpa narkotika.

Personal på sprututbytesstationen upplevde det som en konflikt att avvisa personer under 18 år, åldersgräns för att få fria sprutor. Jag anser, att när en ungdom vistas i en klart olämplig miljö, som ”Plata”, så ska den hjälpas därifrån. Unga flickor, och även unga män, är eftersökta i missbrukarkretsar. När de blivit beroende av en narkotikalangare, så förvandlas de till rena skattkistan. Flickan och pojken skickas ut att tjäna pengar som prostituerade, eller fungera som mellanhänder vid narkotikaförsäljning och häleri. Det är lättare för en ung, fräsch person att dölja sina kriminella avsikter, än för en narkoman, ärrad av sitt missbruk.

När det var dags för injicering, så redde man sig ett läger på Plata, eller drog sig tillbaka i parkeringshus eller satte sig under lastbilar nere vid hamnen några hundra meter bort. De flesta jag fotograferade injicerade tillsammans med en eller flera samarbetspartners, med vilka de tillredde och delade heroinet. Sprutan och kanylen var rena, när de togs ur sin förpackning. Men inte skeden, burklocket, eller koppen, där heroinet blandas och värms, och inte heller vattnet, citronsyran, eller rohypnolen som tillfördes heroinet.

Övning gör mästaren: vid behov hjälpte en missbrukare en annan att hitta motsträviga vener. Man sprutade i huvud, hals, armar och ben, överallt där en ven kunde ge svar. När venerna inte längre dög, fick det bli intramuskulärt.

Vilken slutsats?

Injektionsmissbrukare blir efter ett tag sönderstuckna, småsåriga och inte särskilt hela och rena. Skulle de skydda sig mot blodsmitta, på samma sätt som vi gör i vården, be-höver de inte bara rena sprutor, utan också rena blandkoppar, koksalt och skyddshandskar. Självklart skulle de inte heller sticka ner sprutorna i sam-ma lösning, eller ha oskyddat sex.

Smittrisken med tillredningskärl m.m. (parafernalia) uppmärksammades nyligen i en studie av injektionsmissbrukare. Trots att sprutor delades ut och samlades in av sär-skild personal, och att flertalet missbrukare aldrig delade sprutor, så ökade förekomsten av hepatit C i gruppen. Forskarnas slutsats är att sprututbytesprogrammet inte fick bukt med hepatitsmittan. För att skydda narkomanerna från smitta behövs i stället ”en kulturanpassad beteendemässig intervention” (Sar-kar K et al., The Lancet, vol. 361, 2003). Deras slutsatser stämmer väl överens med mina iakttagelser och erfarenheter i Oslo.

Sprututbytesprogram är bevisligen inte effektiva då det gäller att stoppa smittspridningen vare sig av HIV eller av hepatit. Sådana program kan snarare vara förrädiska genom att de skapar en falsk trygghet. Det finns sannolikt bara två effektiva metoder att förhindra smittspridning. Den effektivaste metoden för den enskilde missbrukaren är att bli drogfri. Den bästa insatsen samhället kan göra i det korta perspektivet är att satsa på regelbunden testning och rådgivning bland aktiva injektionsmissbrukare.

Kristina Hillgren är leg. psykolog och arbetar med utbildningsfrågor inom beroendevården i Stockholm. Hennes fotoutställning om injektionsmissbrukare i Oslo presenterades vid ”Narkotikamaraton” på Ser-gels Torg i Stockholm (augusti 2004) och i Riksdagen (november 2004).

Artikeln har tidigare varit publicerad i SFAI Tidningen (utgiven av Svensk Förening för Anestesi och Intensiv-vård), vol. 11, nr 2, maj 2005.)