Nya ”narkotika” utanför lagen?

Av Jonas Hartelius

Systemet med uppräkningsdefinitioner av narkotika riskerar att bli överspelat av en rad nya, starka droger som skräddarsytts för att kringgå lagen.

Alla narkotika har egenskaperna att antingen ge upphov till eufori eller liknande rus eller vara beroendeframkallande eller att med lätthet kunna omvandlas i medel med sådana egenskaper. När forskning och praktiska erfarenheter visat att ett ämne missbrukas med allvarliga skador på människors liv och hälsa som följd, kan medlet förklaras som narkotika. Då uppförs medlet på någon av Läkemedelsverkets fem narkotikaförteckningar. Beslut sker av Regeringen eller genom internationell konvention (t.ex. inom FN eller EU).
På narkotikaförteckningarna har varje upptaget ämne sin definition, vanligtvis en kemisk definition. De kemiska definitionerna betyder att en kemist som får i uppdrag att analysera en mängd kan säga om det innehåller en narkotikaklassad substans eller ej. Ett fåtal medel, t.ex. cannabis (marijuana) och cannabisharts (haschisch), anges med botaniska definitioner. Totalt omfattar narkotikaförteckningarna omkring 250 ämnen och uppskattningsvis ett 50-tal svamparter som innehåller psilocybin eller psilocin.
Orsakerna till att narkotikadefinitionen konstruerats på detta sätt är främst historiska. När den internationella narkotikakontrollen fick sin nuvarande form (under perioden 1912 — 1961) missbrukades få droger. Det var enklast att ange dem på en lista för att få alla anslutna länder att reglera dem.
Ett viktigt juridiskt skäl till att lagen använder uppräkningsdefinitioner för narkotika är den s.k. legalitetsprincipen. Den innebär att en person som funderar på en gärning skall kunna förutsäga om den är straffbar genom att läsa lagen. Den som vill veta om det ämne han avser att hantera är narkotika skall kunna få svar genom att gå till narkotikaförteckningarna. Principen anses vara viktig för rättstryggheten.

Avviker
Genom att lagen använder en s.k. uppräkningsdefinition för narkotika, kan inga nya medel bekämpas med stöd av narkotikastrafflagen förrän de reglerats i lag. Det kan räcka med att en enda atom avviker i drogmolekylen för att en variant av ett ämne skall undgå kontroll. Hur narkotikalika effekter ett ämne än har kan ingen straffas för att han tillverkar, säljer eller innehar det så länge det inte finns på narkotikaförteckningarna (såvida inte ämnet är gift eller det rör sig om ett annat brott, t.ex. ocker).
Idag är ett stort antal droger med starkt narkotikalika effekter kända. Det rör sig om bl.a. fentanylvarianter, som kan vara upp till 4 000 starkare än heroin. För de starkaste varianterna kan det räcka med en dos stor som ett vanligt saltkorn för att framkalla ett heroinliknande rus. Fentanylgruppen har beräknats omfatta 1 400 varianter, men endast omkring 200 är syntetiserade. Ett 30-tal har påträffats på den illegala marknaden. I Sverige är tio varianter klassade som narkotika. Inom den s.k. ecstasygruppen med bl.a. MDMA finns hundratals varianter, exakt hur många är det troligen ingen som vet. Dessutom finns många andra grupper med sannolikt hundratals varianter av rusgivande ämnen.
Variationsrikedomen skapar ett betydande kontrollproblem. I USA och till någon del även i Europa finns kompetenta och förslagna kemister som utnyttjat denna lucka i lagen för att kunna framställa nya droger med synnerligen stark verkan. En händig kemist kan på någon vecka tillverka exempelvis så mycket fentanyl som motsvarar ett lands samtliga heroinmissbrukares normalförbrukning under ett år.
De nya drogerna brukar kallas ”skräddarsydda” eller ”designade” (av eng. ”designer drugs”) just för att deras struktur utformats med omsorg så att de kringgår lagen men ger effekter som liknar kända narkotika. Även om de formellt ej är narkotika i lagens mening, säljs och missbrukas de i praktiken som ”narkotika”.

En vidgad definition
Det går naturligtvis att klassa varje nytt missbruksmedel som narkotika när det börjar säljas på svarta marknaden. Men förfarandet tar tid, i en del fall kanske flera år.
Därför har frågan om att skapa ett generellt narkotikabegrepp baserat på ett medels verkan utretts vid några tillfällen. Den berördes kort av en grupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ PM 1982:2). Gruppen föreslog att narkotikastrafflagen i vissa delar skulle bli tillämplig även på ämnen som ”uppenbart är att jämställa med narkotika”. Förslaget behandlades dock inte vidare i regeringskansliet.
Syntetdroggruppen tillsattes 1996 av Regeringen för att bl.a. utreda frågan om kontroll av syntetiska droger och andra farliga ämnen som används i berusningssyfte.
Gruppen gav i sin slutrapport (Ds 1997:70) ett förslag till en ny lydelse för definitionen av narkotika i narkotikastrafflagen (denna infördes 1999). Lydelsen skulle göra det lättare att klassa nya ämnen som narkotika. Det gamla förfarandet med uppräkning av enskilda ämnen på narkotikaförteckningarna skulle dock behållas. Gruppen skapade ingen generell, verkansbaserad definition för narkotika. Den avvisade en sådan lösning med en kort hänvisning till rättssäkerhetsaspekter.
I stället lade gruppen fram förslag om att införa en särskild kontrollkategori, hälsofarliga varor. Denna skulle omfatta ämnen som kunde missbrukas som rusmedel men som ännu inte var tillräckligt väl dokumenterade i fråga om beroenderisker och skadeverkningar för att klassas som narkotika. Lagen om hälsofarliga varor infördes 1999. Klassning sker av Regeringen. Antalet medel som är reglerade enligt denna lag har alltid varit ringa (i mars 2005: 13 st.). I flera fall, bl.a. 2C-B, har de senare förklarats vara narkotika.
Syntetdroggruppen arbetade med ett artificiellt högt (”syntetiskt”) krav på förutsägbarhet. Den gjorde ingen analys av hur lagstiftaren hanterat verkansbaserade definitioner inom andra områden, t.ex. sprängmedel. Den berörde inte heller att lagen (1991) om dopningsmedel har både en definition som bygger på uppräkningar (bl.a. testosteron) och en definition som bygger på medlets verkan. Den senare är tillämplig på bl.a. medel som ger en ökad frigörelse i människokroppen av testosteron. Den kan tillämpas på nya ämnen allt eftersom dessa visar sig ha speciella effekter på människokroppen.
Generella, verkans- eller egenskapsbaserade definitioner finns på många ställen i svensk lag. Det gäller t.ex. brandfarlig film, där i sista hand Kommerskollegiet avgör vad som skall räknas som sådan.
Ibland behöver inte kraven på förutsägbarhet vara särskilt stora när regeringskansliet utarbetar lagförslag. Justitiedepartementet lade 1996 fram ett förslag med förbud mot ”rasistiska symboler” (Ds 1996:33). Enligt förslaget skulle det bli straffbart att offentligen bruka hakkors eller liknande symboler. Hakkorset kan man definiera enkelt, däremot inte vilka andra kännetecken som skall vara straffbara att bära. Här är ett svårhanterligt problem att nazister och liknande grupper grävde djupt i medeltida riddarsymbolik till sina förbandsvapen och liknande. Svårigheten att avgränsa det straffbara området påpekades av f.d. riksdagsmannen Thure Jadestig (se Jadestig, 1998), och förslaget gick aldrig vidare i lagstiftningsprocessen.

Åtgärder
Vilka åtgärder bör man vidta för att möta hotet från den nya, narkotikalika drogerna? Lösningarna bör sökas längs olika vägar.
1. Narkotikabegreppet bör ses över mot bakgrund av svenska och utländska erfarenheter. Här bör man införa en kompletterande generell definition av det slag som BRÅ diskuterade eller inarbeta kriterierna från FN:s psykotropkonvention (se t.ex. Hartelius & Jadestig, 2001).
2. Rutinerna för klassning av nya ämnen som narkotika bör ses över. När ett annat land mot bakgrund av sina inhemska erfarenheter förklarat ett nytt ämne som narkotika bör Sveriges regering följa efter. Bevakningen kan ske genom svenska ambassader.
3. Lagen om vård av missbrukare (LVM) bör ändras så att den blir tillämplig även vid missbruk av andra rusframkallande droger än alkohol och narkotika.
4. Avgörande blir dock insatserna för att få bukt med den nuvarande narkotikaepidemin. Ty det är missbrukarnas efterfrågan som skapar marknad för narkotikabrottslighetens utbud av etablerade och nya droger. Missbrukare av epidemisk typ uppvisar dessutom modekänslighet i fråga om preparat, vilket innebär att de lätt byter till nya droger, särskilt inom samma grupp. ■

Referenser
BRÅ (1982): Narkotikabrott, PM
1982:2, Stockholm: BRÅ.
Ds 1996:33 Förbud mot rasistiska
symboler m.m.
Ds 1997:70: Kontroll av syntetiska
droger m.m.
Geschwinde T (1998): Rauschdro-
gen, 4. Aufl., Heidelberg:
Springer.
Hartelius J, Jadestig T (2001):
Mycket snack & Lite verkstad,
Stockholm: Carlssons.
Jadestig T (1997): Kamp för åsikts-
frihet och debatthygien, Stock-
holm: Sober.
Shulgin A, Shulgin A (1991): PIH-
KAL – A Chemical Love Story,
Berkeley (CA): Transform Press.
Shulgin A, Shulgin A (1997): TIH-
KAL – The Continuation, Ber-
keley (CA): Transform Press.
Valter K, Arrizabalaga P (1998):
Designer Drugs Directory, Am-
sterdam: Elsevier.