Offensiv narkotikabekämpning

 Av Heidi Joensuu

I en överfull föreläsningssal berättade Jale Poljarevius och Fredrik Ring från Citypolisens spaningsrotel i Stockholm om sina arbetsmetoder för en offensiv narkotikabekämpning.

 En klyscha inom narkotikabekämpningen är att arbetet måste bedrivas av civil polis. Det stämmer inte utan det viktigaste är att de som arbetar har ”blick för spelet”. Vem eller vilka ska man gå på och kontrollera? Hur? Genom att välja arbete i eller utan uniform väljer man också vilka signaler man vill sända. En uniformerad polis sprider lugn, medan en civilpolis orsakar panik och oro. ”Vad har hänt? Är det razzia på gång?” Arbete i uniform signalerar öppenhet och medför att det är lättare att ta kontakter och att vara offensiv. 

Ett räkneexempel visar på vad den uniformerade polisen skulle kunna bidra med genom att arbeta mot narkotika. Varje dygn rullar 24 polisbilar, bortsett från närpolisen, ur ingripandestyrkan i Stockholm city. Om man ställde ett krav på att varje patrull skulle rapportera ett narkotikabrott per pass skulle antalet anmälningar öka med 173 % per år.

I Stockholm har man vidare provat en arbetsmetod som gett både kvantitativa och kvalitativa resultat. Man delar upp city i olika områden/stadsdelar och samlar in underrättelseinformation kring ett område. Ett 20-tal ärenden bereds och dras inför åklagare som beslutar om vilka ärenden som man ska arbeta vidare med. Alla styrkor i det aktuella området – närpoliser, uniformerad och civil polis – samarbetar sedan under ett arbetspass. Man gör tillslag mot personer och i kvartar och förutom pinnarna i statistiken skapar tillslagen oro i leden och gör narkotikahanteringen obekväm. Vidare kan små narkotikabeslag leda till nya underrättelseuppslag och därmed till större ärenden. En annan positiv bieffekt är att kollegorna på andra enheter får ”gratis utbildning” på kuppen, exempelvis i att avrapportera narkotikabrott.

De narkotikapoliser som arbetar kring plattan är duktiga. Problemet är att ju duktigare poliserna blir desto duktigare blir också motståndarna. De vet vilka poliserna är, de vet när polisen får ingripa och hur man gör det. Detta kräver kreativa arbetsmetoder. En sådan är att använda sig av polislagens 13 § vid misstänkt narkotikaförsäljning. Man avlägsnar de misstänkta från platsen och gör det genom att resonera på följande sätt:

• Personen är känd i narkotikabranschen sedan tidigare.
• Han/hon befinner sig på en för narkotikahandel känd plats
• Situationen gör att misstanke uppstår om att personen ska begå narkotikabrott.

Avlägsnandet markerar för omgivningen att narkotikahantering inte accepteras, särskilt om det är uniformerad polis som genomför åtgärden.

Föreläsningen avslutas med några praktiska tips för en offensiv narkotikabekämpning:

Använd bevisprovokation även på gatunivå. Dock med en åklagare inkopplad hela tiden.

Får du tag i ett intressant telefonnummer – provring och stäm träff med personen för att möjliggöra identifiering av personen eller en plats.

Hittar du nycklar vid en visitation? Spåra nyckelserien till en adress och en eventuell kvart.

Inled samtal och sök efter tecken och symptom.

Nolltolerans ska råda! Små beslag är också viktiga. En notering i ASP (allmänna spaningsregistret) kan utgöra en indikation om smuggling för exempelvis tullen när personen är ute och reser.

Var vaken på gömmor och dockningsställen.