Professionalitet och etik

Av Edgar Borgenhammar

Vid Svenska Narkotikapolisföreningens halvårskonferens den 11 november i Växjö medverkade professor emeritus Edgar Borgenhammar med en föreläsning om den professionella etikens betydelse för bl.a. polisens arbete. Här återges delar av hans föredrag. 

Professionalitet

Att vara professionell innebär i det allmänna språkbruket att göra något på ett fackmässigt godtagbart sätt. Det är att vara skicklig och få ekonomisk ersättning för det man gör. Är man proffs så är man inte amatör. Ordagrant betyder det senare ordet ”älskare”, en som älskar det han eller hon arbetar med. Men visst kan man älska sitt arbete fast man är professionell! Paulo Freire, den brasilianske pedagogen, menar att ”arbetet är inte priset jag betalar för att vara människa, utan ett sätt att älska och att göra världen till ett bättre ställe”.

Snävare definierat står begreppet professionalitet för ett yrke med auktoritet och status till följd av hög utbildning. Ofta förutsätts universitetsutbildning.

”Professionell” är ett positivt värdeladdat begrepp. Att vara professionell är att ha utvecklats från det medelmåttliga, det ”mediokra”, till att företräda vad som kallas ”excellens”, alltså det utmärkta, det förträffliga, det framstående.

Vilka är då professionalismens kännemärken? Här följer de sju som jag stannat för, mot bakgrund av litteratur och praktisk erfarenhet.  

Sju kännemärken

1. Medarbetaren besitter ett mått av intellektuell rörlighet och har gedigen faktakunskap. Fyra klassiska professioner är läkaren och lagmannen (juristen), prästen och pedagogen (läraren).

2. En professionell medarbetare inser sin begränsning. Hon eller han har perspektiv på sin egen person och håller kunskaperna aktuella genom karriären. Detta tack vare egna studier och kontinuerlig fortbildning (alltså fördjupning inom området) och vidareutbildning (alltså sådant som ligger utöver de grundläggande behoven). Ett problem i vår tid är att kunskapsmängden ökar med sådan hastighet att livslängden för en utbildning, den så kallade ”avskrivningstiden”, blir allt kortare. Medarbetaren har klart för sig att livslångt lärande är en naturlig del av vardagen, för ”utlärd blir man, men inte fullärd”.

3. Medarbetaren har värderingar som idémässig grund och tillämpar ett etiskt förhållningssätt i arbete och liv. Detta innebär att bjuda motstånd mot den relativism som säger att ”allt är lika riktigt eller oriktigt”, mot den nihilism som säger att ”inget betyder något”, och mot den hedonism som menar att det gäller att göra just det jag för ögonblicket har lust till att göra, oberoende av konsekvenserna på sikt för en själv eller andra. Om etikens fiender får råda riskerar vi regrediering till det mest djuriska av stadier. Relationer av tillit blir omöjliga. Det etiska förhållningssättet innebär däremot att en medarbetare har ansvar för ”den andre”. Motivationen är altruistisk och inte kommersiell. Altruism står för det oegennyttiga, det osjälviska. Andras intressen ställs i jämbredd med ens egna, eller rentav framför. Detta är grunden inte bara för en persons professionalitet utan också för den egna existensen. Till etiken hör att inte ”vränga lag”, inte heller ”främja orätt”. Likaså att inte ta mutor, eller att, med en klassisk formulering: ”under vad sken det vara må, göra den skyldig som oskyldig är, eller den oskyldig som skyldig är”. Medarbetaren strävar att behandla alla lika, och är medveten om att just för att alla ska behandlas lika, så måste alla behandlas olika, nämligen med hänsyn till problem och situation. Denna betydelse av etik i det polisiära vardagsarbetet lyfts fram av exempelvis Polismyndigheten i Uppsala län, som i sitt ”credo” inför ett nytt verksamhetsår har följande formulering: Under året ”skall personalens kompetens höjas ytterligare, särskilt inom områden som brottsoffer, bemötande, ledarskap, taktiskt uppträdande, jämställdhet, mångfald och etik”.

4. Medarbetaren är målstyrd, inte detaljstyrd. Som professionell väljer hon eller han själv – inom vissa ramar – de medel som ska användas för att nå bestämda mål, med inriktning på ”helheten”. Det finns hos professionella en tendens till ”självorganisation”, alltså ett betydande spelrum för självständiga bedömningar. Medarbetaren äger även modet att säga ifrån, dvs. har civilkurage, och omsätter sin etik i handling.

Vikten av civilkurage och personligt ansvar kan illustreras med Peter Weiss redogörelse från Auschwitz-rättegången i Frankfurt. Där ställdes frågan till lägrets ansvariga: Protesterade ni inte? Svar: Det var ju order. I ledarskolorna hade vi lärt att stillatigande acceptera allt som våra överordnade sade och gjorde. De tog ifrån oss förmågan att tänka. Jag hade bara att övervaka att givna order efterföljdes. Fråga: Vägrade ni inte? Svar: Då skulle jag ha blivit ställd mot väggen. Det var order. Jag fick instruktioner från mina överordnade, och dem hade jag att rätta mig efter. Vi måste handla enligt den obetingade lydnadens princip. Den ursäkten godtogs inte av domstolen.

5. Medarbetaren verkar för yrkets fortsatta kvalitetsutveckling, för yrkeskategorins förtroende i samhället och fortbestånd genom att ifrågasätta det invanda och dela med sig av kunskaper och erfarenheter till kolleger och allmänhet. Ett kännemärke för ”den sant professionelle” är hans eller hennes villighet att dela med sig av samlade insikter.

6. Medarbetaren är tolerant inför mångtydighet och komplexitet. Han eller hon inser att för att förverkliga detta med gott omdöme krävs utbildning och handledning. Kanske en mentor eller en kollegial samtalsgrupp. Medarbetaren kan se och förstå problem också ur andras perspektiv. Medarbetaren har kulturell och samhällelig bildning och beläsenhet, en strävan efter livsvisdom: en allsidighet med klangbotten bakåt i tiden, orientering i nuet och framåtblick.

7. Medarbetaren är kapabel att samtidigt använda flera kompetenser eller intelligenser, inte bara IQ utan även exempelvis EQ (emotionell intelligens), FQ (förtrogenhets- och färdighetsintelligens) och AQ (andlig, själslig eller existentiell intelligens).  

Polisyrket som profession 

Rikspolisstyrelsens tidskrift Svensk polis ställde den 6 maj 2004 frågan: ”Varför finns inga etiska regler för poliser sammanställda? Sådana skulle säkert vara ett stort stöd eftersom det finns ett gränsland mellan etik och juridik. Vissa handlingar kan

ju vara både lagliga och omoraliska. Andra både olagliga och moraliska.” Artikelförfattaren Kerstin Magnusson sade att ett viktigt argument för en etisk regelsamling är att olika människor har olika syn på etik. Eftersom tonvikten varierar kan det vara svårt att förstå varandra när man diskuterar etiska frågor. Onödiga dispyter behöver förebyggas.

På Dagens Nyheter Debatt den 24 september 2005 presenterade Svenska Polisförbundets ordförande Jan Karlsen tankar om en yrkespolitisk strategi som syftar till att göra polisyrket till vad han kallar ”en egen profession”. En som har ”tydliga etiska riktlinjer som talar om hur polisen ska agera i olika situationer”. Jan Karlsen vill att polisutbildningen reformeras till att bli ”en riktig högskola”, och att poliser får legitimation. En reformerad polisutbildning skulle göra det möjligt för poliser att forska och därmed bidra till att utveckla polisyrket och polisorganisationen.

En legitimering skulle också bidra till tydlighet. Mycket som tidigare var unikt med att vara polis är det inte längre. Brottsutredningar utförs av andra, och ordningsvakter och väktare tvingas utföra arbetsuppgifter som gränsar till eller faktiskt är polisiära. Dessutom finns förslag att låta särskild beredskapspolis arbeta betydligt oftare, mot bakgrund av Rikspolisstyrelsens avgöranden. Om förslaget blir verklighet skulle personer med bara tre veckors utbildning arbeta med att hantera brottslighet som inbrott, trafikbrott eller narkotikabrott. Uniformerna skulle likna polisens och beväpning tillåtas. Men tryggheten för medborgarna kräver att både personal och allmänhet vet vilka uppgifter som är rent polisiära. Vi behöver motiverade poliser, stolta poliser som står på gedigen kunskapsgrund. Det menar Jan Karlsen.

Motsatsen till professionalisering är avprofessionalisering, en urholkning av yrkets auktoritet. Detta är vad som håller på att hända, enligt Polisförbundet. Det behövs också en samlad bild av brottsligheten för att samhällets resurser ska användas enligt avsikterna.

Men går man in på Polisförbundets nätsajt och söker på ordet etik får man inte upp någonting alls. Rikspolisstyrelsens sajt har tio rader om etik, det är allt. Man får veta att Rikspolischefen den 31 maj 2005 tillsatte en sexmannautredning kring etik. I direktiven betonas att polisyrket till sin natur är ett arbete där etiska faktorer är grundläggande. En förutsättning för att utveckla polisens agerande i kris-, konflikt- och servicesituationer är, säger man vidare, ständig reflexion över etiska frågeställningar.  

Överdrivet pappersarbete

I sin doktorsavhandling Pappers-polisen: den ökade administrationen i moderna organisationer beskriver ekonomen Anders Ivarsson Westerberg hur den interna administrationen växt de senaste årtiondena. Enligt polisprofessorn Leif GW Persson används inte mindre än 37 procent av 27 000 årsarbeten till att skriva och resa, sammanträda och utveckla sig själv. Civilanställda sekreterartjänster har ersatts av poliser som själva får göra utskrifter av förhör och hantera redovisning och statistik. Tid går också åt för ospecifik närpolisiär verksamhet på bekostnad av brottsutredningar och ingripanden. Bortom en viss nivå leder detta till att specialkunnandet inom exempelvis narkotikaområdet går förlorat.

Sådant som allmänna strategifrågor, projekt och programutveckling lägger också beslag på vad som kunde ha varit tid ”på fältet”. Det administrativa arbetet skulle mer än nu kunna ta sin startpunkt i verksamhetens behov snarare än i ledningens ”byråkratiska” behov. Från början av 1990-talet har det yrkesmässiga polisjobbet på så sätt urvattnats. Insatser i den operativa polisverksamheten ger tydligen inte status och chanser till avancemang på samma sätt som arbete vid ett skrivbord. Detta är allvarligt.

Inom polisverksamheten, liksom inom sjukvården, synes betydande belopp ha gått åt till ”problem med IT som inte fungerar”. Likaså till ”media och PR”. Anders Ivarsson Westerberg målar en oroväckande bild av framtiden: ”Till sist står vi kvar med en polis som bara administrerar och legitimerar sin existens samtidigt som vaktbolag eller privatpersoner själva upprätthåller den allmänna ordningen.” 

Underskatta inte det dagliga småpratet

En utbredd föreställning är att organisationer framför allt styrs av planer, arbetsordningar och instruktioner. Med andra ord: av skrivna texter. Denna föreställning tycks ha fått särskilt genomslag i den offentliga sektorn. Polisorganisationen är hårt styrd till följd av polisens unika möjlighet till legitimerad användning av våld.

Polismannen och företagsekonomen Gunnar Ekman har skrivit doktorsavhandlingen Från text till batong: om poliser, busar och svennar. Den handlar om hur poliser hanterar många – ofta motstridiga – anspråk, som kommer från många kravställare. Polisarbetet får åtskilliga av sina normer från det vardagliga småpratet mellan kolleger. I detta prat tas bland annat upp vilket handlingsutrymme som finns i jobbet samt vad som är rimliga krav och sanktioner. Där bestäms hur poliser bör förhålla sig i vardagen. Detta utmanar den klassiska bilden av de formella hierarkiernas betydelse, något som också Sven-Erik Sjöstrand med flera behandlar i boken Osynlig företagsledning.  

Polisen – min hjälte

I boken Kalla det inte natt ger Amoz Oz bilden av sin polishjälte – som också är min. Han skriver:  

”Det rätta sättet att tjäna det goda är det som jag iakttog hos en polisman... Fram till att ambulansen anlände såg jag honom medan han krypande på alla fyra hjälpte skadade som fastnat i en liten uppochnedvänd lastbil vid korsningen strax utanför Ashkelon. Men i samma ögonblick som räddningsgruppen anlände och en läkare och en sjukskötare kröp dit och avlöste 

honom, reste sig polismannen och gick därifrån... Genast gick han tillbaka till sin plats för att lösa upp trafikstockningen... utan att lägga märke till sitt hår, som var fullt av lera, sin tillskrynklade mössa och blodet som sipprade från hans näsa... Än idag hoppas jag kunna tjäna det godas sak på det sätt som jag lärde mig av den här polismannen: inte med hjärtats iver utan med kärvhet.”

 Referenser kan erhållas från författaren.