Av Jonas Hartelius

Kriminellas missbruk av Rohypnol och liknande ämnen som "strategiska droger" vid genomförande av planerade brott visar på en medveten hantering av risker, särskilt risken att bli oroad under brottet.

Rationella bedömningar om risker med anknytning till brott, sjukdomar och olyckor kan fördunklas av moraliskt förutfattade meningar om vad som är ett "etiskt acceptabelt" risktagande. Professionella brottslingar har andra uppfattningar om sina aktiviteter än allmänheten och t.o.m. kriminologer. På basen av studier gjorda av Polsky har Plate (1975) påpekat att professionella brottslingar har "kanske en mer distinkt känsla av vad de håller på med än den myriad av kommentatorer som har gjort det till en yrkesverksamhet att försöka bortförklara fenomenet professionell brottslighet". Plate har även noterat att "Polskys poäng var att det bakomliggande motivet för professionell brottslighet, liksom för annan affärsverksamhet, är förtjänst överstigande förlust. Allting är inställt – så långt som det är möjligt – på att tjäna pengar till lägsta möjliga kostnad och risk".

Det är en del av det professionella brottsliga paradigmet att endast välja mål, platser och tillvägagångssätt som sannolikt kommer att leda till framgång. Därför har den kriminella subkulturen sin egen inofficiella riskkommunikation, t.ex. nyheter om effektiva modus operandi, faror, metoder för att försvåra polisutredningar osv.

Ett bankrån kan beskrivas som ett projekt för att olagligen omfördela egendom. Det har flera faser: planering och förberedelse, genomförande, flykt och efterfas. Under planering och förberedelse är brottslingarna medvetna om riskerna och vidtar varje tänkbart mått och steg för att minska riskerna genom att undersöka mål, införskaffa skjutvapen och annan utrustning, granska deltagare osv. Under genomförandefasen är riskerna påtagliga, t.ex. att springa på poliser eller säkerhetsvakter, att bli rädd eller distraherad, att "strula till" jobbet, dvs. inte få med sig pengarna, osv. Riskerna förstärks av fruktan som förmedlas av adrenalin, som i sig kan utlösa panik, vilket leder till avbrytande av planer av rädsla för konsekvenserna, "fruktan för fruktan" osv. (jfr Thompson, 1995). Att förbli "cool" är nödvändigt för att klara av jobbet. Under flyktfasen kan riskreducering omfatta byte av flyktbilar, som ofta sticks i brand för att försvåra kriminaltekniskt sökande efter spår. Under efterfasen är det en vanlig strategi att "ligga lågt", bl.a. genom att unvika att visa upp stora summor pengar.

Inom den brottsliga sektorn, kan "risk management" från insidan (dvs. på förövarnas sida) omfatta fysiska metoder som användning av handskar, kontantkort för mobiltelefoner osv. Maximerandet av vinsten kan innebära ett medvetet balanserande av möjliga vinster och ökade risker. Vid ett berömt bankrån i Chicago tog förövarna 4 miljoner dollar och lämnade kvar 21 miljoner dollar i en värdetransportbil, då riskerna för ett gripande skulle ha ökat hastigt om de skulle ha stannat längre på platsen. (Plate, 1975)

Det finns en fyllig statistisk, klinisk och anekdotisk bevisning att en person uppfattar risker i samband med vägtrafik eller brottslig aktivitet på ett markant annorlunda sätt under drogpåverkan. Faror synes minska, och riskmedvetande ersätts av ett förstärkt hävdelsebehov och storhetskänslor. Detta kan förklara den höga brottsnivån under många typer av drogpåverkan, såsom av centralstimulantia (se t.ex. Strömstedt, 1982).

Alkohol har använts under århundraden för att övervinna fruktan i strid. Britterna kallar denna berusningseffekt för "Dutch courage" ("holländskt mod"). Kokain användes av franska och tyska stridspiloter under första världskriget för att öka sin riskbenägenhet (ty. "Risikobereitschaft") under luftstrider (Geschwinde, 2002). Andra narkotika som kan vara "användbara" för ökat risktagande och liknande syften är centralstimulantia, såsom amfetamin. Amfetamin har emellertid två negativa effekter: förlust av finmotorisk precision (kan skapa ryckighet) och överilande, vilket kan strula till ett välplanerat brott. Opium eller MDMA ("ecstasy") är kontraproduktiva under brottsliga aktiviteter, eftersom de antingen skulle göra brottslingen allt för dämpad eller alltför "vänlig" mot andra människor. Haschisch omges av en mytisk svepning som favoritdrog för "assassinerna", som sändes ut av Hassan ("Den gamle på berget") för att mörda folk under medeltiden. Haschisch och andra cannabisprodukter är dock inte särskilt effektiva då det gäller att främja rationella brott, eftersom de kan framkalla hallucinationer och psykotiska episoder ("snedtändningar"). Androgena anabola steroider (AAS) kan, när de tas över tid, framkalla en avsiktligt förhöjd självhävdelse, t.o.m. aggressivitet, men denna effekt kan inte åstadkommas i omedelbar anslutning till en specifik brottsaktivitet.

Under senare år har svenska brottslingar börjat använda narkotika som "motgift" mot stressfyllt riskmedvetande under genomförandefasen av brott. Avhämmande droger, såsom flunitrazepam (Rohypnol^® m.fl.) och vissa andra bensodiazepiner, har använts av brottslingar som ett "strategisk" verktyg för att försätta sig själva i ett sinnestillstånd som är ändamålsenligt för genomförandet av rationellt planerade brott. De nyttjar de avhämmande effekterna för att avlägsna all kvarvarande ängslan före ett brott. Medan de är "i arbete" är de "coola", har en skarp närvarokänsla och har höggradig kontroll över situationen. Detta minskar risken (ur deras synvinkel) för irrationellt beteende eller panik och för ett dåligt resultat, men det kan öka riskexponeringen för andra människor på plats.

Så vitt vi vet är denna moderna form av "Dutch courage" en svensk uppfinning, som uppkom under det tidiga 1990-talet. Den har snabbt spridit sig inom den svenska undre världen. Flunitrazepam har fått en så notorisk status bland brottslingar som strategisk drog att det t.o.m. har förekommit fall där brottslingar har avbrutit sina planer då de inte kunnat få tag på medlet (Alhbin, 2003). Flunitrazepam har blivit ett inslag i den svenska brottsliga subkulturen lika mycket som t.ex. skjutvapen.

För "normala" (traditionella) läkare och patienter kan användandet av flunitrazepam för brottsliga aktiviteter synas vara paradoxalt, då de medicinskt accepterade syftena (indikationerna) är att behandla sömnlöshet och insomningssvårigheter genom att minska ångest (avhämning, disinhibition) samt att premedicinera patienter före narkos. Detta kan fungera för socialt anpassade men känslomässigt hämmade människor ("neurotiker"), som förväntar sig sömn av intaget. Deras förväntan (set) är inriktad på sömn och deras omgivning (setting) ofta rofylld. Tvärtom har brottslingen en personlighetsstörning med allt för få hämningar (störningen i sig utgör en kontraindikation för korrekt medicinsk förskrivning av flunitrazepam; se t.ex. FASS, 2004). Till och med i nyktert tillstånd har han allt för få produktiva hämningar för att kunna fungera fullt ut inom rättsliga och sociala normer. Han kan använda mycket stora doser (5 – 10 gånger de medicinska doserna) för att uppnå berusning. Han har lärt sig att övervinna den inledande dåsighet som kommer vid drogintaget. Han brukar på ett instrumentellt sätt förväntansfaktorn för att uppnå en specifik "cool" och rationell effekt och en positiv och förstärkande omgivning (med kumpaner) för att hålla sig vaken. En användbar bieffekt är att medlet framkallar anterograd amnesi (minnesförlust) från inledningen av berusningen och hela rusfasen. Det ger lättnad i efterhand från tyngande minnesbilder av brottet.

Ur en filosofisk (existentiell) synvinkel är ett sådant beteende anmärkningsvärt, då det innefattar användning av sinnespåverkande ämnen för att aktivt blockera riskuppfattning vid mänsklig aktivitet, såsom brott. Det baseras på en avsiktlig och instrumentell minskning av både verbal och icke-verbal riskkommunikation. Det är rationellt risk management inom den brottsliga aktivitetssfären. n

Referenser:

• Alhbin S (2003): Personligt meddelande.

• FASS 2004, Stockholm: Läkemedelsinformation.

• Geschwinde T (2003): Rauschdrogen, 5. Auflage, Berlin: Springer.

• Hermansson G (1998): Rohypnol – Inte bara ett sömnpiller, Stockholm: Polishögskolan.

• Plate T (1975): Crime Pays!, New York: Simon and Schuster.

• Strömstedt L (1982): I fängelse, Stockholm:

• Hammarström & Åberg.

• Thompson G (1995): Fear, Chichester: Summersdale.