Bangkok Hilton i apotekarversion

Av Ulla Timner

Jag heter Ulla Timner, är apotekare och har sedan sex år tillbaka arbetat inom Pharma­cias Corporate Security organisation. Min huvudsakliga
arbetsuppgift är att förhindra, att koncernens stöldbegärliga läkemedel hamnar i orätta händer. Det gäller framför allt tillväxthormon och narkotikaklassade läkemedel. I februari år 2001 tilldelades jag ett rese- och utbildningsstipendium av ASIS Sweden (ASIS, American Society for Industrial Security).

I maj samma år deltog jag i SNPF:s utbildningskonferens i Karlstad, där jag bl.a. lyssnade på Marie och Olof Ohlsson, som berättade om kyrkans verksamhet i Bangkok i allmänhet och om narkotikaproblematiken i synnerhet. Jag kände, att detta ville jag veta mer om och i oktober förra året blev resan av. Med på resan var Torgny Carlsson även han apotekare och tidigare Europasäkerhetsansvarig inom Pharmacia, numera konsult. Vi är båda medlemmar i SNPF.

Under vistelsen i Bangkok träffade vi Yngve Danling UNDCP, vår egen sambandsman Stefan Erlandsson samt representanter från den svenska ambassaden och den skandinaviska kyrkan. Ambassaden har kontakt med de svenskar, som häktats och fängslats. För att under fängelsetiden kunna leva/överleva krävs pengar för inköp av mat. Personer skrivna i Sverige kan få ett lån av svenska staten på cirka 800 SEK per månad. Lånen är återbetalningspliktiga.

Kyrkan är en självständig instans med en social funktion och kan ses som en livlina för de skandinaviska fångarna. Fångarna har stort behov av hjälp med praktiska ting såsom tandvårdsartiklar, låneböcker, brev och naturligtvis samtal. Besöken från kyrkan har också en förebyggande effekt, eftersom någon utanför fängelset regelbundet kontrollerar fångarnas status.

På Bangkok Remand Prison finns fångar med kortare straff, på Klong Prem fångar med maxstraff 30 år, här sitter för närvarande 3 svenskar, och på Bang Wang livstids- och dödsdömda. På kvinnofängelset, som är dimensionerat för 2 500 fångar, sitter 7 000 kvinnor, 350 per cell.

Fängelset Bang Wang

Och så var det dags att besöka Bang Wang. Det var över 30 grader varmt. När vi anlände, satt redan ett 80-tal thailändare och väntade i ett yttre utrymme skuggat av ett skärmtak. Många hade rest långt för att under cirka 30 minuter få träffa "sin fånge". Alla åldrar var representerade. Besökarna såg glada och förväntansfulla ut trots lång väntan i värmen. Vid ankomsten kopierades våra pass och besöksblanketter fylldes i. Det administrativa sköttes av två uniformerade vakter, mycket vänliga. Efter en halv timmes väntan var det dags att gå mot besöksentrén. Här fick vi lämna ifrån oss allt utom en vattenflaska. Efter passage genom metalldetektor följde enkel kroppsvisitering. Så öppnades en tung järnport och vi släpptes in i fängelsets besöksområde. Till vår förvåning var det första vi såg blommande buskar och några träd.

På var långsida ligger besöksutrymmena, cirka 100 m långa och "öppna" mot gården. Besökarna sitter i den öppna delen. Framför oss har vi två kraftiga galler i kombination med nät. Fångarna befinner sig bakom gallren på två meters avstånd. Detta kallas skrikrummet, eftersom alla besökare och fångar samtidigt kommunicerar och man måste höja rösten för att kunna göra sig hörd.

Fångarna bär fotkedjor under besöket. När alla fångar rörde sig samtidigt, hördes ett högfrekvent ljud, nästan musikaliskt. Detta visade sig vara rasslet från kedjorna. Under den första tiden på fängelset bär fångarna kedjor med tyngder. Kedjor med olika tyngder används även som bestraffning.

"Vår fånge", vi kallar honom F, hade försökt smuggla 750 g heroin och fått dödsstraff, som senare omvandlades till fängelse i 40 år. Om man sköter sig, kan man få avdrag med 5 dagar per månad. Viss reduktion av strafflängd kan också förekomma i samband med kung Bhumibols födelsedag.

Det bor cirka åtta västerländska fångar per cell på samma yta som 20 asiater. Cellerna har ett toaletthål i golvet. Fångarna ligger på tunna madrasser alternativt filtar, som finns att köpa på fängelset. På gården står ett tvättkar med vatten, där alla tvättar sig. I cellerna finns el, som kan köpas genom mutor.

En gång per dag serveras en "gråaktig, oätlig risröra" enligt F. För att hålla sig frisk måste man komplettera med matvaror, som man själv får köpa i fängelsets butik. F har slagit sig ihop med fyra andra fångar, som han litar på och trivs tillsammans med. Dessa har i sin tur "anställt" en burmes, som sköter inköp, matlagning och tvätt. Som lön får burmesen del av maten. Anhöriga kan lämna matpaket, som distribueras till berörda fångar. Detta tycks fungera liksom penninggåvor till fångarna. Pengarna sätts in på ett "fångkonto", som fången sedan kan använda för inköp inom fängelset eller som mutor.

Flera gånger under mötet påpekade F vikten av att hålla sig frisk för att överleva i denna miljö. Hamnar man på fängelsesjukhuset vet man aldrig vad som händer, vilka preparat man får eller om injektionsnålarna är rena. Många fångar har problem med tänderna. Vid akuta behov får man åka till fängelset Klong Prem, där tandläkare finns. Denna resa ses som en höjdpunkt i den annars monotona fängelsetillvaron.

Fängelsevakterna är lågavlönade och behöver komplettera sin inkomst och tar alla tillfällen i akt för detta. Två celler hade nyligen tömts på fångar för att användas som kasino för fångarna. Stora summor är i omlopp. Vinsten tar fängelseledningen och vakterna hand om. Narkotika säljs inom fängelset med ledningens goda minne. Det förekommer även egen produktion. Vakter och nigerianer står främst för distribution och försäljning.

F har tidigare, trots förbud, genom mutor lyckats få in TV, playstation och musikutrustning till sin cell. Veckan före vårt möte hade F:s utrustning tagits i beslag. F kontaktade Mariette på ambassaden för att be henne ta hand om utrustningen. När vi anlände till fängelset lämnade Mariette därför in en skrivelse med begäran om att få ta med utrustningen. Mindre än en timme senare, när vi var på väg ut, hade berörd personal "glömt" allt om denna skrivelse.

På Bang Wang har varje fånge rätt till två "inre" besök per år. Ett av dessa brukar vara i samband med jul, då skandinaviska kyrkan ordnar julbord för "sina fångar". Dessutom gör skandinaviska kyrkan eller ambassaden besök varje vecka, då man får möta fångarna i det yttre besöksområdet. F har även fått hjälp att sätta upp anslag på sådana ställen i Bangkok, där "backpackers" dyker upp, med vädjan om besök. Många skandinaviska ungdomar har nappat på detta.

F, som suttit närmare fem år, har länge funderat på konsekvenserna av att begära överflyttning till Sverige. Han var rädd, att den svenska fångkulturen skulle vara farlig för honom. Han upplevde fångarna på Bang Wang som "mindre kriminella". Ett par dagar före vårt möte hade han tagit det för honom svåra beslutet. Det första han sa, när vi träffades, var "Jag vill hem". Något som påskyndat detta beslut var, att ansvarig för F:s byggnad hade beordrat en underordnad vakt att slå ihjäl en thailändsk fånge, vilket verkställdes. Godtycklig misshandel från vakterna förekommer också. När UD godkänt överflyttningen går ärendet vidare till thailändska myndigheter för slutbehandling. Det sker normalt två gånger per år. Efter beslut kan det ta upp till 6 månader, innan man överförs.

F erkänner sitt brott. Den dag han blir fri vill han informera ungdomar i skolor om sig själv och sitt liv som ett varnande exempel.

I regnet utanför fängelset ställde vi upp oss för ett foto. Mariette fotograferade från andra sidan gatan och kamerans röda lampa blinkade. Detta såg vakten innanför grindarna. Han skrek till och vi kastade oss in i närmaste taxi.

Semestern, som följde, är en annan (god och dyr) historia.