Av DAVID BEUKELMANN

Sedan en tid tillbaka har jag ansvaret för narkotikautbildningen på grundutbildningen vid PHS i Stockholm. Narkotikakursen på PHS omfattar ca 5 veckors studier och har fram till i år innehållit "Drogtecken och symtom"-utbildningen. Från och med vårterminen i år har drogtecken och symtomkursen utgått till förmån för ett bredare och mer grundläggande innehåll. Jag har förstått att detta på vissa håll väckt en del frågor. Därför vill jag med denna artikel förklara mina motiv för denna ändring och samtidigt väcka debatt kring narkotikautbildningen för blivande och färdiga poliser.

För tio år sedan erbjöds svensk polis ett nytt verktyg för att bekämpa narkotikaproblematiken. Genom att införa fängelse i straffskalan för ringa narkotikabrott genom bruk fick vi möjlighet att bevisa och lagföra det illegala bruket.

För att polisen skulle kunna arbeta med brukandeförbudet utvecklades "Drogtecken och symtom"-utbildningen. Kursen bygger på en metod som utvecklades på 1970-talet i USA. Den amerikanska ursprungsversionen användes främst i samband med drograttfylleribekämpning.

Då svensk polis för 10 år sedan började arbeta med brukandeförbudet var kursen i "Drogtecken och symtom" en välsignelse. Utbildningen gav oss som arbetade med narkotika i gatumiljö en flygande start. Då kursen var ny var den precis vad vi behövde för att börja jobba med ringa narkotikabrott genom bruk. Kursen var väl anpassad till den narkotikaproblematik som rådde då och de utbildningsbehov som förelåg.

Nu har svensk polis arbetat med brukandeförbudet i 10 års tid. Under dessa år har vi som arbetat med narkotika på gatunivå skaffat oss en hel del kunskaper och erfarenheter. Jag vill påstå att våra metoder och tekniker har genomgått en mycket stark utveckling under dessa 10 år precis som narkotikasituationen och samhället i övrigt förändrats och utvecklats.

Narkotikamissbruket har delvis ändrat karaktär. Ecstasy har etablerat sig som en av de stora droger­na och har dessutom tagit klivet ut från rave-miljön i storstäderna. Vi ser delvis nya preparat som GHB och även Poppers som inte förekom i samma utsträckning för 10 år sedan. Samtidigt tycks vissa andra preparat inte förekomma alls här hos oss i Sverige, exempelvis PCP.

Polisen har naturligtvis med tiden också utvecklat sina metoder på narkotikaområdet. Det finns många exempel på hur enheter runt om i landet hittat nya tillämpningar för brukandeförbudet. Framför allt så ses inte ringa narkotikabrott genom bruk som ett isolerat fenomen. Arbetet med ringa narkotikabrott genom bruk kombineras med bekämpning av innehavsbrott och överlåtelsesituationer med goda resultat och i samband med insatser mot grovt kriminella i krogmiljö har brukandeförbudet använts som ett verksamt instrument i kombination med andra metoder i arbetet med dessa personer.

Från vissa håll riktas det kritik mot brukandeförbudet. Kritikerna nämner främst två orsaker till sin ståndpunkt. De hävdar att polisen tar för många prov som vid analys visar sig vara negativa och de hävdar att polisen inte når rätt målgrupp, nämligen de unga missbrukarna. Jag tror att vi måste ta all kritik på allvar och se om den i några delar kan stämma. Om det nu är så att kritiken är befogad så hävdar jag att detta delvis kan bero på att utbildningen inte är ändamålsenlig.

Kursen "Drogtecken och symtom" har i många avseenden varit ovärderlig och dess betydelse skall absolut inte förringas men tiden har nu kommit då narkotikautbildningen måste vidareutvecklas. Det är nu hög tid att vi får en ny utbildning för narkotikapoliser som baseras på den erfarenhet som svensk polis besitter. Denna utbildning måste naturligtvis utgå från svenska förhållanden och svensk narkotikalagstiftning.

Enligt min mening borde en ny narkotikautbildning baseras på upptäckt i ett bredare perspektiv och förmågan att bygga upp skälig misstanke. För att polis skall kunna förebygga, avbryta eller utreda narkotikabrott krävs det att vi själva upptäcker själva hanteringen. Detta gäller för såväl överlåtelsebrott, innehav och bruk. Det är därför viktigt att en utbildning erbjuder verktyg för att upptäcka alla typer av narkotikahantering.

För att upptäcka narkotikahantering är fysiska tecken på påverkan ett verktyg. En komplett narkotikautbildning måste dock även innehålla andra verktyg som vi använder för att bygga upp skälig misstanke. Det handlar bland annat om saker som kunskap om attribut, sociala mönster hos missbrukare, beteendemönster i samband med överlåtelse och narkotikahantering, informatörshantering och kunskap om sociala subgrupper.

Utbildningen måste förutom denna "upptäcktsdel" även innehålla en "åtgärdsdel". Denna åtgärdsdel av utbildningen innefattar bevissäkring, dvs. tillämpning av relevanta tvångsmedel. Här behandlar man förslagsvis kroppsbesiktning, kroppsvisitation, husrannsakan och fara i dröjsmålsinstitutet.

Med moderna kunskaper som sträcker sig utanför enbart tecken och symtom kommer vi att kunna bygga upp skälig misstanke om alla typer av narkotikabrott, inte bara bruk. Dessutom kommer denna misstanke att vara betydligt säkrare eftersom den vilar på bredare grund.

Jag tror att vi i framtiden kan slippa många negativa urinprov genom att erbjuda en bredare utbildning av den typ som jag ovan skisserat. Dessutom kommer vi att i större utsträckning kunna hitta de unga missbrukarna, de som i dag ofta kommer undan. Målsättningen måste vara poliser som inte bara kan upptäcka narkotikahantering av alla slag utan även på ett självständigt sätt kan ingripa mot alla typer av narkotikabrott.

Narkotikakursen vid PHS är från och med nu upplagd efter dessa principer. Jag anser att den begränsade tid som avsatts för narkotikautbildning på PHS måste användas optimalt. Att utbilda i drogtecken och symtom ett och ett halvt år, innan studenterna får möjlighet att praktisera sina kunskaper, har vi bedömt som högst otillfredsställande.

Den nya narkotikakursen utgår från principerna för att upptäcka narkotikahantering. Bland de kunskaper som förmedlas förekommer fysiska drogtecken som en beståndsdel vid sidan av många andra aspekter som vi använder för att bygga upp skälig misstanke.

Detta innebär att studenterna inte längre får den formella behörighet att använda pupillometern i samband med kontroll av bilförare som kan misstänkas för drograttfylleri.

I gengäld får studenterna en utbildning som gör det möjligt att etablera en skälig misstanke beträffande alla typer av narkotikabrott, inte enbart bruk eller drograttfylleri, och dessutom vidta lämpliga åtgärder. Det är min bestämda övertygelse att förändringen kommer att märkas i form av bredare, offensivare och mer initiativrika nya poliser.

Min förhoppning är att även utbildningen för färdiga poliser förnyas så att den kommer att omfatta mer än bara tecken och symtom och samtidigt moderniseras.

Avslutningsvis så vill jag påpeka att ambitionen är att utveckla utbildningen hela tiden så att den motsvarar de krav som verkligheten ställer på de blivande poliserna. Jag skulle därför vilja vädja till alla om synpunkter på utbildningen.