Behandling av steroidmissbrukare:
II. Praktiska insatser 

Av Tommy Moberg 

Här fortsätter Tommy Moberg sin översikt från föregående nummer över moderna behandlingsmetoder för att hjälpa AAS-missbrukare.  

Behandlingsfasen

Framgångsrik behandling för AAS-missbrukare liknar behandlingen vid ätstörningar, drogmissbruk och narcissistiska störningar (psykopati m.m.)

Under abstinensen, dvs. när missbrukaren slutar att ta sitt medel, kan depressioner uppträda. Känslan av kraft ersätts av hjälplöshet och förtvivlan. Suicidrisken är hög, och man bör överväga nära professionell övervakning och stödjande terapi under denna tid. Det kan bli fråga om läkemedelsbehandling, men sådan är i dessa sammanhang ett relativt outforskat område.

AAS-missbrukare har en stark önskan att återuppta sitt missbruk. Från traditionell missbrukarvård kan man hämta framgångsrika metoder för att förebygga återfall
genom bl.a. hjälp att identifiera riskabla situationer, lära in nya beteenden och nytt självförtroende samt påminna om självupplevda biverkningar. Frågor om identitet, maskulinitet och tränande utan AAS är viktiga under denna tid.

Behandlingen är vanligtvis indelad i tre olika faser: värdering, avgiftning samt rehabilitering.

Värderingsfasen (diagnosfasen) syftar till att identifiera beroendet och individens egen speciella problematik men även att planera rehabiliteringen, att hantera motstånd osv.

Avgiftningsfasen inriktas på att identifiera och bemästra abstinenssymtom samt att förhindra återfall för att bevara avhållsamheten. Om det ändå blir återfall, går man igenom tiden före återfallet baklänges för att identifiera möjliga utlösande faktorer. Arbetssättet är utvecklat från rehabiliteringsmetodiken vid haschavvänjning, där metoden haft god effekt.

Under värderings- och avgiftningsfaserna måste man behandla AAS-missbrukare åtskilda från drogmissbrukare. Ty AAS-missbrukarna ser sig som renlevnadsmänniskor. Inledningsvis måste de möta behandlare som kan hantera deras självbilder och värderingar. I längden är det dock negativt att hålla AAS-missbrukare separerade från andra patienter med beroendeproblem. AAS-missbrukare måste förmås erkänna att även de drivs av ett beroende. Dessutom brukar grandiositet och flyktmentalitet blomma ut i en isolerad miljö. Riskerna för återfall ökar om hela behandlingen genomförs i isolation.

Rehabiliteringsfasen börjar med att klienten och terapeuten tillsammans går igenom hur missbruket startade. Behandlaren måste undvika konfrontationer. Sådana kan utlösa vredesutbrott eller depressioner men även fördjupa den låga självkänslan, särskilt som patienten kan uppleva att han ”krymper” i omfång och styrka. 

Behandling i praktiken

Från min egen verksamhet med behandling av AAS-missbrukare vill jag sammanfatta några erfarenheter.

Behandlingen inleddes alltid med att jag erbjöd ett par bedömningssamtal om patientens bakgrund och missbrukshistoria. Här klargjorde jag att det innebar hårt arbete att sluta missbruka och att det var patientens uppgift. Ansvaret för beslutet var helt och hållet patientens. Jag slöt avtal med patienten: ”Om du ber mig om hjälp skall jag göra allt jag kan för att hjälpa dig. Men, tänk efter innan du bestämmer dig. När vi har ett avtal släpper jag inte taget om dig innan du mår bra. Vi gör det här på riktigt eller inte alls.”
Många patienter har efter avslutad rehabilitering berättat att min tro på deras förmåga att fatta ett sådant beslut gjorde att de faktiskt förmådde det.

I behandlingen prövade jag att kombinera en långvarig behandlingsrelation med fokuserad psykodynamisk korttidsterapi, där jag efterhand bytte fokus. Detta var ett klart avgränsat symtom eller problemområde, som ofta avgränsades tillsammans med patienten. Om vi inledde med ett fokus kring manlighet kunde det utvidgas till att röra skillnader mellan manligt och kvinnligt, att vara pappa och därifrån till avarter som t.ex. aggressivitet. Handlade fokus om anabola steroider kunde det vidgas till andra droger, återfallsbeteende osv. Idealet var att hitta ett fokus där patientens grundkonflikt, t.ex. från barndomen, tog sig uttryck i nuet.

Metoden kan liknas vid kristerapi, eftersom en akut krissituation drivit patienten till behandlingen. Flickvännen kunde hota med att göra slut om patienten inte gjorde något åt sitt missbruk. Några hade blivit gripna av polis för misshandel och kom i väntan på rättegång. Fokus handlade då alltid om den omedelbara stressen med syfte att återställa jämvikten och möjliggöra för patienten att handskas med problemet.

Många relationer där AAS-missbrukaren är den ena parten, har ”havererat” på grund av aggressivitet, otillräcklighet och sexuella svårigheter. Därför bör man inrikta arbetet på att minska patientens egocentriska drag och lära honom att bygga sunda relationer till andra människor.

Efter en initialperiod med individuell behandling bör man överväga gruppbehandling som ett komplement. Gruppen bör fokusera på kognitiva beteenden, känslor, livsstil, alternativ, motivation, socialt tryck, livsvärden och normer. Allt skall syfta till att orka stanna kvar i den individuella behandlingen. Här bör man inte fokusera på individens beteende utan istället på samhällsfenomen, t.ex. mansroller. Amerikan-ska erfarenheter tyder på att gruppen kan ha en viktig stödjande funk-tion, vilket kan hålla kvar motivationen till fortsatt behandling.

Familjesamtal kan behövas för att familjemedlemmarna skall förstå vad som sker med individen under abstinens- och rehabiliteringsfaserna. Flickvännens medverkan kan ha en pedagogisk effekt för att bibehålla motivationen och undvika återfall. Men om patienten misslyckas, kan det innebära att också relationen ”spricker”. Det kan försvåra nya försök till rehabilitering. Känslan av att allt rasar blir då stark hos patienten och uthålligheten minskar.

Kognitiva metoder kan vara användbara för att hantera perfektionism, värderingar inte minst kring frågor om manligt/kvinnligt och för att lära sig sina egna gränser. Att använda ”penna och ritblock” var ett sätt att hantera patientens bilder av sig själv och sin situation. I flera patientkontakter kom det att handla om att lära patienten att undvika ”triggersituationer”. Samtalet kunde ha budskapet: ”Nej, du kan inte gå på krogen och ta ens en öl. Du vet att det slutar med slagsmål och polishuset.” Eller: ”Nej, du kan inte dela en flaska vin med din flickvän. Nu har du slagit sönder både stereon och videon – när slår du henne?” Slutsatsen blir: ”Du måste undvika de här situationerna. Hur länge det vet vi inte, men just nu är det nödvändigt!”.

Att t.ex. ”rita en fredagskväll” kunde vara ett mycket effektivt sätt att lära patienten de återupprepade mönstren. Detta underlättade arbetet med att komma närmare grundproblematiken.

I missbrukarvården är det viktigt att patienten ”inte förlorar ansiktet” osv. Dålig timing i konfrontationer kan vara orsak till återfall och flykt från behandling. När man ”tröstar” patienten stärker man behandlingsrelationen, men någon verklig förändring sker inte. Den sker först när man ”skärper” ångesten och konfronterar patienten med hans inre konflikter. Om detta görs i fel skede ökar risken för återfall eller flykt. Denna ”timing” är något man lär sig efterhand genom direkta möten med patienter. 

Slutsatser

Viktiga slutsatser av mer än tio års arbete i Sverige och andra länder vid behandling av AAS-missbrukare är

• att det går att återföra AAS-missbrukare till ett liv utan missbruk,

• att behandlaren måste ha goda kunskaper om risker med AAS,

• att behandlingen kräver uthållighet från både missbrukarens och terapeutens sida,

• att den första kontakten ofta kommer i samband med att missbrukaren hamnat i en ohållbar
situation, t.ex. en konflikt med fästmön eller ett hotande åtal förmisshandel,

• att behandlingen måste ske i samarbete med ett team som kan hjälpa till med medicinska utredningar, kostråd, socialt stöd osv.,

• att missbrukaren och terapeuten måste ha en närmast kontrakts baserad relation för att visa missbrukaren att behandlingen sker på största allvar,

• att terapeuten måste gå varsamt fram för att komma runt försvar och aggressivitet, samt

• att kognitiva metoder är användbara för att göra missbrukaren medveten om situationer och beteendemönster som innebär en ökad risk för återfall.

Referenser från författaren.

USA kriminaliserar prohormoner 

Den 22 oktober 2004 undertecknade USA:s president en ny lag som förbjuder prohormoner, dvs. preparat som omvandlas i kroppen till testosteron eller anabola steroider. Det är 18 nya substanser som nu läggs till den tidigare listan över förbjudna steroider. Anabola steroider har varit kriminaliserade sedan 1990 i USA.

Prohormoner eller steroidprekursorer har blivit mycket populära under senare år som lagliga alternativ till anabola steroider. I Sverige är androstendion och DHEA klassade som läkemedel sedan 1998, men övriga prohormoner som 19-noran-drostendiol m.fl. är oklassade och säljs på gym eller via internet.

GH