Cannabis
– en tickande bomb

Av Torgny Peterson

Afghanistan producerar i år cirka 6100 ton vallmoopium, vilket ger omkring 610 ton heroin, och över hela världen har spaltkilometrar skrivits om den fara detta kan komma att innebära. En mängd diskussioner på hög nivå har förts om möjliga åtgärder för att minska tillgången - alltifrån riktade polisiära insatser, via önskemål om NATO-medverkan, till omfattande odling av ersättningsgrödor i Afghanistan - och insatser för att minska efterfrågan.

På samma sätt har intensiva diskussioner förts om hur en ökande kokainkonsumtion i Europa ska mötas. I början av november i år hölls ett möte om kokainproblemet i London där chefen för UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime), Antonio Maria Costa, uttalade en varning för att Europa är på väg mot en kokainkris och att vi måste angripa konsumtionen av kokain i Europa och inte tro att enbart riktade insatser mot kokaodlingar i t ex Colombia kommer att ha önskad effekt.

Cannabis mest allmänt förekommande narkotika

Det är självklart viktigt att bekämpa heroin- och kokainhanteringen, men det kan tyckas besynnerligt att inte samma globala intensitet i aktiviteterna uppbådas när det gäller cannabis, som idag är den narkotika som är mest allmänt förekommande.
I ett uttalande till Reuters i slutet av augusti sa Sandeep Chawla, chef för UNODC:s forskningsenhet i Wien, att cannabis med hög THC-halt blir nästa stora utmaning för narkotikabekämpningen. Chawla konstaterade att “detta är något vi ignorerat så länge..nu finns odjuret hos oss och vi vet inte hur vi ska hantera det.” Han förväntar en fortsatt ökning av användning av cannabis under innevarande år och betonar att det är ett stort misstag att inta en mjuk hållning till cannabis.
Från Rifbergen i norra Marocko kommer merparten av det hasch som når Europa, inklusive Sverige. Flera kampanjer för att minska odlingarna har genomförts men med högst marginellt resultat. Under 2004 uppskattades produktion av råcannabis ha uppgått till 100 000 ton, vilket ger närmare
3000 ton hasch. Till detta kommer sedan ett antal nationella, ofta högteknologiska, cannabisodlingar av olika storlek i europeiska länder.
Visst sker en hel del insatser för att bekämpa mångmiljardindustrin med cannabis men långtifrån i den omfattning som är önskvärd med tanke på de skadeverkningar som vi idag vet är förknippade med användning av cannabis. Dessutom intar flera regeringar, t ex Storbritannien, Nederländerna och Italien, en tolerant hållning till cannabis.

Brist på samordnade globala aktiviteter mot cannabis

De som förespråkar en legalisering av cannabis är inte sena att utnyttja bristen på samordnade globala aktiviteter mot cannabis och arbetar sedan flera år tillbaka på ett flertal fronter för att uppnå sina mål – alltifrån spektakulära regelrätta ’flum-övningar’ som ’Cannabis Cup’ där årets version gick av stapeln i Amsterdam 19-23 november, till kvasimedicinsk propaganda för, och användning av, ’medicinsk’ cannabis, som idag blivit verklighet i flera amerikanska delstater.
Det är i första hand från USA som arbetet för att legalisera cannabis bedrivs, och i samarbete med individer och organisationer i Europa marknadsförs idéer om ’medicinsk’ cannabis och att den, i deras ögon, ofarliga drogen cannabis bör legaliseras och försäljningen regleras och beskattas, något som för övrigt var föremål för omröstning i två amerikanska delstater, Colorado och Nevada i samband med delstatsvalen i november.
I Colorado innebar förslaget att delstaten skulle legalisera innehav av ett ounce (28,35 gram) marijuana eller mindre för var och en som fyllt 21 år och i Nevada gick förslaget ut på att var och en som fyllt 21 år skulle kunna köpa, inneha, använda och transportera upp till ett ounce (28,35 gram) marijuana. Även om båda förslagen avvisades av en majoritet förnuftiga väljare så finns det ingen anledning att slå sig till ro och tro att läget är under kontroll. Nej – tvärtom!
När det nu står klart att demokraterna i USA får majoritet i såväl kongressen som senaten har legaliseringsaktivisterna redan börjat sin planering för det fortsatta arbetet tillsammans med sina internationella kollegor. I dokument som jag fick tillgång till två dagar efter valet i USA finns en strategi i fem punkter upprättad av legaliseringsaktivisterna om hur det fortsatta arbetet ska bedrivas, med namn på vilka politiker som kan betraktas som sympatisörer och vilka som kräver speciell uppmärksamhet i det fortsatta lobbyarbetet för ökad tillgång till cannabis.
2008, eller möjligen 2009, äger nästa UNGASS (United Nations General Assembly Special Session on Drugs) rum. Vid den första UNGASS 1998, då jag var medlem av den svenska regeringens delegation, antogs en politisk deklaration vars 19:e artikel lyder “…Vi förbinder oss att arbeta nära Förenta Nationernas drogkontrollprogram för att utveckla strategier i syfte att eliminera eller avsevärt reducera den illegala odlingen av kokabusken, cannabisplantan och opiumvallmon fram till 2008. Vi bekräftar vår beslutsamhet att mobilisera internationellt stöd för våra ansträngningar att uppnå dessa mål.”
Målet kan inte på långt när sägas vara uppfyllt när det gäller koka och opiumvallmo och speciellt inte när det gäller cannabis som, om inte ansträngningarna mångfaldigas, utgör en tickande bomb.
Slutligen kan tilläggas att en del av legaliseringsaktivisternas agenda handlar om att åstadkomma en förändring av FN:s narkotikakonventioner i samband med nästa UNGASS, i syfte att uppnå en ökad acceptans av, i första hand, cannabis.