Det var en vanlig dag…

Av Heidi Joensuu

Erfarenheter och tankar kring en traumatisk händelse i Malmö då polisman Dan Lindgren blev allvarligt skadad i en explosion när han öppnade en bildörr.

Bakgrund

Sven-Inge Nilsson, som den aktuella sommaren1999 var biträdande närpolischef, ger en kort bakgrundsbild till händelsen. Ett mc-krig hade brutit ut mellan HA och Bandidos och ett flertal mord och mordförsök hade inträffat. Polisen gjorde ett gott arbete och många inblandade hamnade bakom lås och bom. En yngre "hang-around-svans" utgjorde dock ett fortsatt hot mot polisen varför ett flertal blev tvungna att skaffa skyddad identitet för sig och sin familj.

Dan

Dan berättar om en varm härlig sommardag, den 30 juni 1999. Efter middag ville barnen att han skulle följa med och ta det traditionella kvällsdoppet eftersom kusinerna från Göteborg var och hälsade på – trots att han snart skulle gå på sitt kvällspass. Under kvällen rings ett tips in om ett bilinbrott i hamnen. Inga personer syns kring bilen och man gör en rutinmässig kontroll kring bilen som är tom.

Dan konstaterar att bilen är gammal och att modellen ofta brukar kärva när man ska öppna dörren. Han tar därför i ordentligt, med båda händerna. Han ser sin kollega i ögonvrån. Innerbelysningen tänds och sedan kommer ett kraftigt ljussken. Dan försvinner, men finner sig själv efter en tid. Han vet inte hur länge han varit borta. Det är mörkt, han flaxar med armarna. Han är på väg att tappa sig själv igen, han kämpar, är rädd för att dö. Han måste gå, hålla igång kroppen. För att överleva. Det är mycket varmt och det blir bara varmare. Då tar någon tag i honom, det är hans kollega. Dan var på väg rakt in i eldhavet igen. Han är rädd, rädd för att dö. Någon kommer fram och pratar, fler kommer fram. Dan måste gå. Han måste hålla igång, överleva. Han längtar hem.

Efter tre dagar i respirator vaknar Dan, överlycklig över att han överlevt. Att han är svårt brännskadad, har förlorat ett öga och synen på det andra spelade i den stunden ingen roll. "Jag sprudlade av glädje i sjukhussängen".

Marie

Det var en vanlig dag. En av hundra, en av tusen, en dag som denna. Hon väcks mitt i natten av telefonen. Hon blev rädd för vad ska rösten säga. Det är LKC som frågar: "Är det Marie Lindgren?" Hon känner det direkt. Något är FEL. Har det hänt Dan något? Barnen, som är 6, 10 och 14 år. Hur ska dom klara sig? Marie frågar om Dan lever? Ja, men han är svårt skadad. Två kollegor kommer hem till Marie och hämtar henne till sjukhuset. När hon blivit försäkrad om att Dan kommer att överleva åker hon hem, med Dans tillhörigheter i en påse. Hon kände sig som en änka.

Sven

Sven är Dans bror och arbetar också han som polis i Göteborg, med inriktning på mc-brottslighet. Trots att sprängladdningens avsikt varit att allvarligt skada eller döda var det en lättnad för Sven att inse att dådet inte var personriktat. Dådet var riktat mot polisen och det "råkade" bara var Dan som var först på plats.

Bröderna Lindgrens pappa var polis och lärde familjen en sak – att skapa sammanhållning. Som åhörare tvivlar man inte på att familjen Lindgren har mycket av den varan. Sven har varit familjens kontaktperson mot polisen vilket har underlättat under utredningens gång. Svens kloka ord på vägen är värda att ta fasta på: "Blommor vissnar, personliga besök eller uppmuntran vissnar aldrig."

Framtiden

Dan har tillbringat mycket tid på sjukhus och han har genomgått otaliga operationer. Vägen tillbaka till livet har varit mödosam. Men paret Lindgren har lärt sig att det alltid finns nya vägar att gå, trots att det inte blir den väg man tänkt sig. Dan är tacksam mot sjukvården, kollegorna och facket. Sakta börjar han nu komma tillbaka till ett arbete inom polisen, något som varit arbetsgivarens mål från början. Och Dan är privilegierad med en fantastisk familj. Marie är oerhört tacksam över hur framförallt Dans arbetsgivare och kollegor ställt upp, med stöd och råd i alla tänkbara former. "Vi är på banan igen", säger Dan och Marie.

När det känslosamma föredraget avslutas med en personlig film till tonerna av Marie Fredrikssons "Tro" är det omöjligt att hålla tillbaka tårarna.

"Tro, jag vill känna tro
jag vill känna
morgondagen nalkas
här i lugn och ro
i en vintervärld
finns det någon tro?
jag vill känna
önskan om en tid
så ljus som friheten
känna tro igen"