El Paso, Texas
– en utpost i Vilda Västern

Av Polisinspektör Jan Ericsson
Polismyndigheten i Västernorrlands län
Härnösands närpolisområde 

Tack vare ett resestipendium från SNPF fick jag möjlighet att åka till El Paso i Texas. Mitt resesällskap bestod av vice ordförande i SNPF, Anders Stolpe, med hustrun Eva-Britt och Gunnar Hermansson, RKP som även är redaktör för svenska narkotikapolistidningen. 

Syftet med resan var att närvara vid TNOA:s (TEXAS NARCOTIC OFFICERS ASSOCIATION) utbildningskonferens i början av augusti, ett evenemang som i mångt och mycket liknar SNPF:s årliga utbildningskonferenser.

I början på 1950-talet började narkotikahandeln bli ett problem i Texas och för att möta dessa problem så inrättades polisiära avdelningar som hade till uppgift att jobba mot narkotika. Våren 1970 bildades TNOA av poliser som började träffas för att utbyta kunskaper och diskutera narkotikarelaterade problem. Idag har föreningen ca 2000 medlemmar och varje år håller man en utbildningskonferens. P.g.a. de stora landytorna och antalet invånare är TNOA indelat i fyra geografiska områden North, East, West och South. President/ordförande i är Jay Thrailkill, Houston, Texas.

El Paso ligger i södra delen av Texas och gränsar till Mexico. De båda länderna skiljs åt genom den omtalade gränsfloden Rio Grande. Staden med omnejd innefattar ca 2 miljoner invånare samt ett stort antal illegala invandrare och den är belägen mer eller mindre i ett ökenlandskap. Detta innebär att invånarna dras med stora problem med obehagliga ökenstormar som brukar infinna sig med jämna mellanrum. Nu klarade vi oss från dessa men fick istället känna av en tryckande värme.

Efter att ha flugit över Atlanten möttes vi upp av synnerligen noggranna tulltjänstemän i USA. Dessa fotograferade oss och tog – via scanner – våra fingeravtryck på mindre än 20 sekunder. Ganska imponerande med tanke på att vi här hemma fortfarande smutsar ner oss själva och andra med trycksvärta… Nåväl, efter att ha flugit även inrikes i ytterligare 5 timmar (och 2 byten) så landade vi i El Paso. Där väntade jetlagen och en mjuk stor säng.

Invigningen av TNOA:s utbildningsseminarium började med att Jay Thrailkill höll ett känsloladdat tal samtidigt som han visade fotografier av de kollegor som hade dödats i tjänst. För varje kollega så tändes ett ljus och efter en stund lyste ett tjugotal ljus upp salongen och en mycket speciell känsla infann sig.  Efter denna ceremoni fortsatte han sitt tal och nämnde vid ett flertal tillfällen vikten av att tänka på den egna säkerheten och att inte glömma bort att det alltid finns någon som väntar på att man ska komma hem efter ett avslutat arbetspass. Därefter var själva invigningen över och föreläsningarna tog vid.

Detta pågick sedan under fyra dagar, men givetvis dök det upp några “luckor” då vi bl.a. passade på att till fots vandra över den beryktade gränsen mot Mexico. Som jag tidigare nämnde delas länderna åt av floden Rio Grande. Floden var nu torr och igenvuxen men det rådde inga tvivel om att det var en gräns, för på båda sidorna om flodfåran fanns flertalet höga stängsel, och vägarna patrullerades av både tull och gränspoliser. Efter att ha promenerat längs Texassidan av bron, kom vi fram till den mexikanska tullkontrollen, vilken inte tog mer än ett par sekunder att passera. Vi mötte nu den andra – mexikanska – sidan av staden som skiljde sig markant från den vi just lämnat på andra sidan gränsen. Man fick en känsla av att vi på några minuter hade förflyttat oss 50 år tillbaka i tiden och helt plötsligt så blev omgivningen skitig och byggnaderna trasiga. Folk stod efter gatorna och tiggde pengar och vi såg utfattiga barn iklädda smutsiga klädtrasor. Att uppleva dessa enorma kontraster gjorde att en något olustig känsla smög sig på – det som känns så långt borta kan ibland vara så nära…

Vi fortsatte i alla fall vår promenad längre in i staden och hamnade till slut vid en liten marknad med tillhörande restaurang. Där fick vi kontakt med en vänlig kypare som mellan sina beställningar sprang och prutade hos andra handlare på diverse föremål som vi var intresserade av att köpa. Efter att fått ett pris så dröjde det inte länge innan kyparen hade varit iväg och handlat och varan levererades vid bordet. Efter denna lunch vid marknaden tog vi oss sedan tillbaka mot gränskontrollen och promenerade i 40 graders värme längs brons andra sida, som nu skulle leda oss tillbaka in i USA. I denna färdriktning passerade vi minsann inte gränskontrollen på några få sekunder, utan möttes – liksom vid flygresan – av noggranna amerikanska gränskontrollanter som inte lämnade något åt slumpen.

Innan vi gjorde denna tripp över gränsen till Mexico, blev vi uppmanade av två amerikanska kollegor som gjorde oss sällskap, att inte ta med någonting som tydde på att vi var poliser. Vi fick även instruktioner om att vi under inga omständigheter skulle nämna detta faktum för någon på den mexikanska sidan. Givetvis så väckte detta ett litet intresse, men som svar fick vi bara att det kunde ställa till en hel del ”problem”. En bättre och mer ingående förklaring fick jag när jag senare var och lyssnade på en föreläsning om hur den mexikanska polisen och andra statliga myndigheter i Mexico arbetar. Detta kommer jag dock inte att skriva om, eftersom att denna föreläsning genomfördes med “stängda dörrar”.

Men en annan föreläsning som väckte mitt intresse var Criminal Interdiction med föreläsaren Manny Marquez, El Paso Sheriff´s Department. Manny är instruktör och utbildar poliser till att kontrollera personer eller fordon efter känsla och erfarenhet. Med andra ord, inte kvantitet utan kvalitet. Arbetssättet har spridit sig till stora delar av USA och antalet narkotikabeslag och misstänkta personer har ökat kraftigt. Manny har tilldelats ett antal fina priser och utmärkelser, både för sitt engagemang och för sitt sätt att sprida sin kunskap.

Föreläsningen handlade om att blanda det polisiära arbetet med en psykologisk kunskap, d.v.s. hur personer i mer eller mindre stressade situationer visar kroppsliga signaler som tyder på att någonting inte stämmer och att personen ljuger. Nu är detta inte några nyheter för oss i Sverige men jag tror att vi många gånger glömmer bort att kroppsspråket ofta säger mer än det verbala svaret, och framförallt att diskrepansen mellan svar och kroppsspråk kan vara direkt avgörande. Det hela handlade om att bygga upp en skälig misstanke genom att ställa frågor och invänta svar och se hur personen reagerar.

Manny uppmanade till att kunna “plocka ut” ett fordon eller en person på ren instinkt om att någonting är avvikande. Det kan vara ett fordon som väcker en känsla, eller en person som på något sätt ådrar sig vår uppmärksamhet. Detta kan räcka för att motivera ett inledande samtal med personen ifråga. Samtalet bör vara mellan 6-8 minuter långt och innehålla ett antal raka frågor i syfte att utvärdera hur personen reagerar i samband med att svaren avges. Frågorna skiljer sig givetvis från tillfälle till tillfälle men skall vara av sådan karaktär att man ska kunna avgöra om personen talar osanning.

Vid t.ex. en id-kontroll så kan det vara givande att studera personens kroppsspråk genom att låta personen själv hålla i sitt körkort eller id-handling i ca 5-10 sekunder och under tiden observera om hans/hennes hand skakar. Vid nervositet sänder hjärnan ut en mängd olika signaler som är svåra att dölja men lätta att läsa om man bara är medveten om dem. Ställ frågor, invänta svar, och titta på kroppsspråket!

Ställ raka frågor och invänta kroppens signaler men var också medveten om att även vi har ett kroppsspråk som andra kan läsa…

Slutligen så vi jag tacka SNPF:s styrelse som möjliggjorde denna resa med många nya intryck och erfarenheter. Jag vill också tacka de personer som låg bakom styrelsens förslag. Ingen nämnd och ingen glömd!