Av Jonas Hartelius

Grundläggande regler i försäkringsjuridiken gör att narkotikamissbrukare kan bli utan ersättning om de drabbas av en skada i samband med egen drogkonsumtion.

Ett amerikanskt försäkringsbolag vägrade i ett uppmärksammat fall (1970) att betala ut en livförsäkring när den försäkrade hade avlidit av en heroinöverdos. Bolaget fick stöd av domstolen, som ansåg att heroinöverdosen inte var en olyckshändelse utan innebar en förutsebar risk. Försäkringen ansågs därför inte gälla för den typen av risk.

Att privata försäkringar inte täcker risker i samband med eget narkotikamissbruk beror på att sådana risker ligger utanför det skydd som moderna försäkringar är utvecklade för att ge.

En försäkring är ett avtal där en försäkringsgivare (försäkringsbolag) åtar sig att utge en ersättning ifall en viss händelse drabbar en försäkringstagare. Händelsen kallas försäkringsfallet och kan vara t.ex. en sjukdom eller en olycka. Omfattningen anges i försäkringsavtalet. Intresset (den person, verksamhet osv. som skall skyddas) måste vara lagligt och dess värde gå att uppskatta i penningar.

Försäkringsfallet skall avse en framtida händelse som är osäker (åtminstone i fråga om tidpunkten) och innebär en viss risk (sannolikhet för en ogynnsam händelse). Man kan inte försäkra sig mot säkert inträffande skador, t.ex. att en maskin slits ut, eller mot skada som man själv vållat uppsåtligen, t.ex. bränner ner sitt eget hus. Bolagen tecknar inte heller nya försäkringar för hus som redan brinner eller för framtida vård av sjukdomar som redan uppträtt.

Alla försäkringstagare måste betala sina premier. De måste också medverka till en riktig uppskattning av risken för försäkringsfallet. De får inte öka faran på ett oförutsett sätt. De är förpliktade att följa säkerhetsföreskrifter och gällande lag. De måste även på andra sätt visa aktsamhet för att hindra att försäkringsfallet uppkommer. Efter händelsen är de skyldiga att medverka till en korrekt skadereglering, t.ex. genom att lämna riktiga uppgifter om förloppet. Om försäkringstagare inte fullgör sina förpliktelser riskerar de att mista ersättningen eller delar av denna. De kan åtalas för försäkringsbedrägeri om de lämnar medvetet falska uppgifter eller medvetet orsakar försäkringsfallet.

Ett allvarligt problem för försäkringsbolagen är s.k. assymmetrisk information, dvs. att motparten förtiger sina kända risker. Det kan vara en person som fått en läkardiagnos om en terminal sjukdom och vill teckna en livförsäkring på ett stort belopp.

Försäkringstagare är därför skyldiga att lämna försäkringsbolaget all information som de själva har om egen hälsa och livsstil samt andra omständigheter av betydelse för försäkringen. Vanligen görs det genom färdiga formulär, som försäkringstagarna får besvara på heder och samvete. Försäkringstagarna får ofta lämna ett medgivande för försäkringsbolaget att ta del av journaler m.m. Informationen behövs för att bolaget skall kunna värdera risken och i yttersta fall kunna vägra en försäkring, ifall risken är för svår att hantera eller premiesätta.

Premierna sätts mot bakgrund av riskbedömningar och ersättningsnivåer. Genom premiesättningen fördelas risken på de andra försäkringstagarna (försäkringskollektivet, "poolen").

För bolaget är det viktigt att ha stabila och jämnt fördelade risker i kollektivet. Varje grupp skall bära sina egna risker. Om vissa identifierbara grupper har väsentligt ökad risk kan bolaget göra tre saker: utesluta särskilt angivna händelser, höja premien för gruppen (tilläggspremier) eller vägra försäkring. Detta görs för att inte kostnaderna för de ökade riskerna skall spridas ut på andra grupper (s.k. pulvrisering av risken).

En viktig del av försäkringsbolagens insatser vid stora åtaganden är att ställa detaljerade krav på skydd, t.ex. brandlarm.

Ett allvarligt problem vid alla slag av försäkringar kallas "överdrivet risktagande" (eng. "moral hazard"). Det innebär att de försäkrade kan bli mindre aktsamma genom att de vet att någon annan täcker uppkomna förluster. Oaktsamheten kan vara att lämna hus olåsta eller att köra bil i drogpåverkat tillstånd. För att motverka sådana beteenden har bolagen infört en rad begränsningar. En är självrisken: den drabbade skall vara med och betala en del av skadan. Andra än bl.a. att utesluta skadetyper eller orsaksförlopp, där försäkringstagarens eget handlande har avgörande betydelse för skaderisken, t.ex. boxningsmatcher eller brottslig verksamhet. Bilförare som vållat olycka under rattfylleri får ej ersättning för egna personskador från trafiksförsäkringen (12 § trafikskadelagen).

Privat försäkring skiljer sig från offentlig försäkring på grundläggande punkter. Privat försäkring är affärsverksamhet kring utjämning och fördelning av risker. Den måste gå med vinst för att kunna drivas vidare. En rad privata försäkringar har också sagts upp eller avvecklats när det varit omöjligt att behålla varaktig lönsamhet eller få rimlig premiesättning. Det har under senare år gällt bl.a. privat sjukförsäkring för tjänstemän, som blivit olönsam genom allt för många sjukskrivningar med diagnoser av typen "utbrändhet".

En privat försäkring kan vidgas att täcka ett större område endast genom att avtalet skrivs om (ofta med ny premieberäkning) eller genom att domstol beslutar att en viss typ av händelse skall räknas in i det tidigare avtalade skyddet (t.ex. en förut okänd typ av sjukdom, som aids i början av 1980-talet).

Offentlig försäkring är en del av socialpolitiken. Man får vanligtvis tillgång till den genom medborgarskap eller uppehållstillstånd i ett land. Offentlig försäkring har ett betydande inslag av transferering. Den kan genom politiska beslut utsträckas till att gälla långt fler händelser än den ursprungligen var avsett för. Den kan ge skydd åt grupper som inte skulle kunna teckna privata försäkringar, t.ex. barn med vissa sjukdomar. Men den kan även belastas med risker som inget privat bolag skulle åta sig att försäkra, t.ex. skador av alkohol- eller narkotikamissbruk.

Narkotikamissbrukare är besvärliga ur försäkringssynpunkt. Deras missbruk kan länge fortgå dolt. De berättar sällan om sin drogkonsumtion. Därigenom bryter de mot upplysningsplikten. Deras risker är förhöjda men svåra att beräkna.

Några av de viktigaste riskerna i samband med narkotikamissbruk är följande:

• Narkotikamissbrukare har ökad risk att drabbas av kroppsliga sjukdomar, t.ex. infektioner (hepatit, hiv m.fl.), eller psykiska störningar (psykoser, personlighetsförändringar m.m.). I den tunga missbrukarpopulationen räknar man med att omkring 20 procent har svåra psykiska störningar, som skulle behöva psykiatrisk vård, och att ytterligare 20 procent har andra psykiska störningar.

• Narkotikamissbrukare har en ökad risk för skador. I en studie från amerikanska postverket (USPS) visade sig de anställda som missbrukade marijuana (cannabis) ha 55 procent högre olycksfallsrisk. I en annan studie hade denna grupp 85 procent högre olycksfallsrisk. Rent generellt anses i USA narkotikamissbrukare ha 3–4 gånger högre olycksrisker (Hermansson, 1992, s. 26).

• Narkotikamissbrukare har förhöjd dödlighet, men i många fall klarläggs inte narkotikans betydelse för det enskilda dödsfallet. För injektionsmissbrukare kan dödligheten vara 10–15 gånger högre än normalbefolkningen.

• Narkotikamissbrukare har ofta andra riskhöjande inslag i sin livsstil, t.ex. sexuellt riskbeteende (Käll, 1995).

• Narkotikamissbrukare har ökad arbetsfrånvaro, för amerikanska cannabismissbrukare beräknad till 78 procent högre än icke-missbrukarna. Även risken för avsked är ökad hos amerikanska cannabismissbrukare.

• Narkotikamissbrukare har ökad brottslighet, eftersom i Sverige även olovligt innehav och olovligt bruk ("missbruk") av narkotika är straffbara. Skada som inträffar under eller i samband med narkotikamissbruk räknas därför som skada i samband med brottslig handling. Narkotikamissbrukare uppvisar också ökad allmän kriminalitet, inte minst vardagsbrottslighet (Rönn, 2003).

Medvetna om detta har de flesta försäkringsbolag infört kraftiga undantagsbestämmelser kring narkotikamissbruk.

Med minskande offentlig välfärd i framtiden är det sannolikt att privata försäkringar kommer att ta över mer av det sociala skyddsnätet för ekonomiskt starka grupper. Samtidigt riskerar en rad beteenden, situationer, verksamheter och grupper att få minskat eller obefintligt försäkringsskydd.

Försäkringsbolagen kommer troligen att få en allt kraftigare normbildande funktion då det gäller att beskriva och avgränsa "socialt acceptabelt beteende". Ett resultat kan bli att grupper med påtagliga risker ställs utanför många slag av försäkringar. Ett annat resultat kan bli att kollektivet inte längre betalar vård m.m. för högriskgrupper som döljer sina förhöjda risker och skickar över kostnaderna på andra.

I framtiden kan vi räkna med allt fylligare frågeformulär om livsstil m.m. i samband med försäkringar. Nålsögat in på den smala vägen till gott försäkringsskydd kommer att bli trångt. Så kommer sannolikt att krävas att man intygar att man inte använt och ej heller använder narkotika eller liknande droger. Narkotikafrihet kan bli ett uttryckligt krav för vissa försäkringar, likaväl som det har blivit det för anställning i många branscher.

Försäkringsbolagen kommer troligen som ett led i sitt skadeförebyggande arbete att tydligare klargöra att t.ex. arbetsgivare som vill försäkra sig mot ansvarighet vid arbetsskador, inre angrepp eller liknande måste införa striktare kontroller. Det kan gälla allt från bakgrundskontroller till drogtester bland anställda och arbetssökande. Samtidigt skapar detta svåra avvägningar i fråga om den personliga integriteten.

Kontrollerna utgör en form av riskreduktion och har många direkta motsvarigheter inom andra sektorer (t.ex. tydliga säkerhetsföreskrifter). Premiesättningen (och ev. bonus vid flera år av drogfrihet eller skadefrihet på arbetsplatsen) skulle då kunna ge ett ekonomiskt mått på de risker som är förbundna med att ha narkotikamissbrukare bland medarbetare resp. värdet av ett aktivt missbruksförebyggande arbete. I amerikanska delstater som Tennessee och Washington får arbetsgivare som är certifierat drogfria (bl.a. genom att ha drogtester) rabatt på premien för arbetsskadeförsäkringen.