Av Heidi Joensuu, Analysenheten, Tullverket, Göteborg

Efter att ha deltagit i min andra utbildningskonferens – även denna i strålande solsken – skall jag återge vad som sades på de föreläsningar jag lyssnade till. Jag tvingades välja bort intressanta föredrag eftersom de krockade. Jag ber om ursäkt för eventuella fel i texten. När man antecknar så att pennan glöder blir det inte skönskrift utan skrift som skall tolkas i efterhand på hemmaplan. Det får ni ha överseende med...

Först några personliga och sammanfattande kommentarer om helgen i allmänhet:
• Strålande sol hela helgen – Karlstad levde upp till sitt rykte!!!
• Klassiskt tekniskt strul med mikrofoner vid konferensens öppnande.
• Anmärkningsvärt få störningar orsakade av mobiltelefoner.
• Fräscht och funktionellt konferenscenter – det bjöds på goda kolor.
• Trevlig mingelkväll med buffé på fredagen, men musiken…
• Inledande välkomstdrink på Sandgrund – väldigt stark, praktiskt taget odrickbar!
• Mindre kul när allmänheten invaderade Sandgrund.

SNPF:s ordförande Sven Alhbin öppnade konferensen för att sedan lämna över ordet till Rolf Kläppe (länspolismästare i Värmland). Kläppe hälsade oss alla välkomna till Värmland i allmänhet och till Karlstad i synnerhet.

Därefter fick vår vältalige justitieminister Thomas Bodström ordet. Bodström inledde med att berätta om att en av hans barndomsdrömmar var att bli polis. I nästa andetag nämnde han att han ännu inte hört något barn drömma om att bli narkoman. Bodström tycker att arbetet mot narkotika är viktigt och uppskattar föreningens arbete. Det förebyggande arbetet är enligt Bodström en avgörande faktor för att ungdomar skall avstå från att överhuvudtaget prova narkotika. Ansvaret för detta arbete ligger på samhället. Efter diverse tekniska problem kunde Bodström med eftermiddagens tredje mikrofon fortsätta att tala om behovet av en förändrad syn på och inställning till narkotika hos ungdomar.

Narkotikakommissionens slutbetänkande är f.n. ute på remiss och Bodström föregår resultatet en smula genom att referera till vad kommissionen anser vara prioriterat arbete i kampen mot narkotika. Det brottsförebyggande arbetet är enligt kommissionen viktigast och därefter bör brottsbekämpande verksamhet och behandling prioriteras.

Vikten av ett väl fungerande förebyggande arbete innebär att skolan måste få utökade resurser. Samhället måste bekämpa ungdomarnas attityder mot droger redan i skolan. Närpoliserna är också en viktig faktor i det förebyggande arbetet då de rör sig bland ungdomarna, vilket också medför att ungdomarna får ett ökat förtroende för poliser.

Utöver förebyggande arbete bör samhället fortsätta att satsa på det brottsbekämpande arbetet. Fler poliser skall utbildas. Inom ett par år skall 900 poliser utbildas/år inom den nya polishögskolan. Teknik och arbetsmetoder behöver utvecklas och förnyas. När det gäller arbetsmetoder kan nämnas att samarbetet mellan polis och åklagare måste förbättras. Då den organiserade brottsligheten har förändrat samhället och bidragit till att hot mot vittnen ökar bör vittnesskyddet förbättras. Bodström betonar att även polisens utsatta roll skall ses över. Den tekniska utvecklingen, bl.a. vad gäller buggning är under utredning. Ett lagförslag om buggning håller på att ses över efter att lagrådet haft synpunkter på hur man skall hantera den "överskottsinformation" som buggning medför. Bodström betonar att ett lagförslag skall vara så genomarbetat och så bra att det står sig mot såväl svensk som europeisk rätt.

Bodström nämnde i detta sammanhang att man även måste följa upp utvecklingen av narkotikapreparat. Bodström anger som exempel att det var bra att Rohypnol klassades upp av Läkemedelsverket.

Behandlingsmöjligheterna har fått stå tillbaka p.g.a. nedskärningarna i samhället. Det är därför viktigt att tänka i nya banor. På Justitiedepartementet förs bl.a. diskussioner om narkotikafria fängelser – vilket naturligtvis alltid borde vara målet. Bodström menar emellertid att samhället måste satsa på de fångar som är särskilt motiverade att sluta med sitt missbruk och därför låta några fängelser specialinrikta sig på detta. Utslussningsarbetet är också viktigt. Med tanke på att sex av tio brottslingar är återfallsförbrytare är det viktigt att stödja internerna när de skall ut i samhället. I detta sammanhang nämner Bodström fotbojan som en metod att satsa på.

När det gäller den internationella narkotikapolitiken understryker Bodström att länderna inom EU visst kan diskutera narkotikapolitik. Det som vållar problem i diskussionerna är hanteringen av de "lätta" drogerna där man inte är riktigt överens. En gemensam syn råder emellertid om arbetet med den organiserade brottsligheten. Inom kort kommer man inom EU att försöka nå en politisk överenskommelse mot organiserad brottslighet.

Vidare behöver Europol utvecklas genom ett utökat mandat som omfattar fler brottstyper. Även Eurojust behöver utvecklas. Den hårda banksekretessen måste luckras upp vid rättshjälpsframställningar. De internationella organisationerna skall dock inte vara operativa, utan skall utveckla ett bra samarbeta. Bodström nämner Östersjösamarbetet och PTN som förebilder för internationell samverkan. Bodström tror även på att man, när ett fängelsestraff skall följas av utvisning, i framtiden skall kunna sitta av straffet i det landet man skall utvisas till.

Slutligen redogör Bodström för sin syn på huruvida Sverige har blivit liberalare i sin syn på narkotika. Han anser att så inte är fallet utan att det är en liten men högljudd grupp som förespråkar liberalisering. Bodström förespråkar inga straffhöjningar i kampen mot narkotika utan betonar att det förebyggande arbetet med ungdomar är det medel Sverige skall använda sig av.

Georgy Zazulin höll sin föreläsning på ryska och Tomas Hallberg agerade tolk och lotsade publiken genom föreläsningen.

ECAD grundades i Stockholm 1994, på initiativ av Carl Cedersköld. ECAD har 245 medlemsstäder och startade i S:t Petersburg 1999. Det finns nu 27 medlemsstäder i Ryssland. ECAD:s viktigaste uppgift är bl.a. att stoppa legaliseringsrörelsen och att se till att FN:s konventioner följs av medlemsländerna.

Zazulin påpekade till att börja med att SNPF:s tema innehöll ett sakfel, då Gorbatjov ju aldrig var president i Ryssland! Detta gör emellertid inte så mycket, då tidsperioden som åsyftas sammanfaller med Zazulins tid som polis i hans arbete mot narkotika.

Zazulin utbildade sig till kemist och avslutade sina universitetsstudier 1977. Han gjorde inte värnplikten inom armén, men fick viss praktisk militärutbildning efter studierna. Denna praktik var viktig eftersom han då erhöll löjtnantsgrad och därigenom slapp att börja som menig när han började arbeta hos polisen. Zazulin ville emellertid inte arbeta som polis först. Han ville arbeta som kemist. Zazulin anställdes som kemist inom det lokala justitiedepartementet 1980. Året därpå började han, efter rekommendationer, att arbeta inom polisen som kemist/specialist på den tekniska roteln. Han började att arbeta med livsmedel, däribland med hembränd alkohol. Zazulin berättade om sin mentor som betytt mycket för honom. Mentorn var mycket, för att inte säga alltför förtjust i alkohol. Men mentorn hade näsa för alkohol. Genom "praktisk" provning kunde han ange alkoholhalten med en förvånansvärd precision. Felmarginalen var endast +/- 2%! Mentorn lever inte längre men det var han som fick Zazulin att bli intresserad av kriminalarbete.

Zazulin flyttade till Leningrad 1984 där han började arbeta som kvarterspolis, ett arbete som han behöll i två år. Arbetet bestod i att hantera enklare vardagsbrott. Under denna tid lärde han känna människorna i området väl och det fanns då nästan inga narkomaner. Zazulin uppskattar denna tid då han genom närheten till människorna utvecklade god människokännedom. När Zazulin började som narkotikapolis inom den lokala kriminalpolisen 1986 fick han arbeta med att bekämpa ungdomsbrottsligheten. Inom området fanns cirka 80 000 invånare. Arbetstakten var hög och hårt reglerad. Klarade man inte av att hantera tre ärenden/dag utdömdes ett straff!

Zazulin blev känd som en hederlig och pålitlig polis och för att underlätta hans karriärmöjligheter uppmanades han att gå med i kommunistpartiet. Anställningskraven på huvudkontoret var nämligen, förutom lämplig utbildning och goda arbetsresultat, medlemskap i kommunistparitet. Så Zazulin gick med i partiet, trots att han egentligen inte var intresserad av politik.

Zazulin trodde starkt på perestrojkan och dess efterverkningar. När han 1987 började på narkotikaroteln utfärdades order om att narkotikabrottsligheten skulle bekämpas. En administrativ brottsbalksbestraffning infördes för narkotikabruk. Lagen gjorde det möjligt för polischefen att direkt döma ut straff om 15 dagars arrest vid påvisat narkotikabruk. Poliserna som arbetade med narkotikabrott uppskattade lagen och man började även arbeta med spanare och fick på så vis information på ett nytt sätt. Arbetet effektiviserades och missbruket var inte särskilt utbrett.

Den narkotika som fanns på marknaden kom från växtriket i form av vallmo från Ukraina och marijuana från Kazakstan samt från apoteken i form av narkotiska preparat. Syntetisk narkotika i form av amfetamin dök upp under 1988 och kom från illegala laboratorium. När de syntetiska drogerna gjorde sitt inträde hade Zazulin stor nytta av sina kemikunskaper. Det var ett omfattande och svårt arbete då kedjan från produktion till konsumtion var lång. Ett ärende tog lång tid, ofta tog det ett år att avslöja ett illegalt laboratorium. Under de tio år Zazulin arbetade på narkotikaroteln avslöjades tio illegala laboratorier.

Gorbatjov stod för glasnost, perestrojka och, vilket han inte är lika känd för, kampen mot alkoholism. Han införde en lag mot fylleri vilket bl.a. ledde till alkoholransonering. Lagen förde med sig positiva effekter i form av minskat fylleri på arbetsplatser. Under den två-/tre- årsperiod lagen var ikraft föddes de friskaste barnen i Sovjetunionen! När Gorbatjov försvann ökade fylleriet igen på grund av att spritmonopolet försvann. Gorbatjov hade även som mål att skapa ett narkotikafritt samhälle. Effekten av denna kamp var att de sociala problemen till följd av narkotikamissbruk förblev obetydliga. I Zazulins region var det endast en på 1000 som använde narkotika. Detta var inte bara Gorbatjovs förtjänst, den avgörande faktorn var det slutna samhället.

En ny narkotikapolitik infördes 1991 och när duman beslutade att avskaffa förbudet mot narkotikabruk blev polisen mycket missnöjd. Efter murens fall förändrades det gamla kommunistsamhället. Den tidigare totalitära regimen ersattes av ett frihetstänkande Ryssland, vilket enligt Zazulin skapade kaos för befolkningen. Människor, som inte är vana vid frihet, resonerar enligt följande: det som inte är förbjudet är tillåtet och därmed ofarligt. Avkriminaliseringen av narkotikabruket medförde ett ökat missbruk och som en följd av detta ökade de narkotikarelaterade brotten.

Enskilda och fristående narkotikarotlar upprättades i Ryssland 1993 och 2000 nya tjänster skapades, varav 100 tilldelades S:t Petersburg. Zazulin blev ställföreträdande chef på en regional rotel. Trots ökade resurserna klarade man emellertid inte av att bekämpa narkotikabrottsligheten. Inrikesministeriet förstod efter ett tag att man gjorde ett misstag när narkotikabruket avkriminaliserades. Ett nytt lagförslag lades 1996. Jeltsin lade dock in sitt veto mot lagen och avkriminaliseringen bestod.

När även fängelsepolitiken reformerades 1993, stängdes över 100 fängelser i Ryssland och man släppte bl.a. ut 10 000 alkoholister och narkomaner i ett samhälle, där narkotikabruk var tillåtet. Missbrukarna anammade en liberal syn på droger, en attityd som även överfördes till ungdomarna.

Zazulin reagerade genom att skriva ett brev till borgmästaren i S:t Petersburg för att påtala att narkotikasituationen nu tagit formen av en epidemi. Han bifogade en diger lista på skolelever, studenter och militäraspiranter, som begått narkotikarelaterade brott, men ingenting hände. Deklarationen om ett narkotikafritt samhälle förblev bara en deklaration. En heroinrevolution utbröt, vilket ledde till att det i bl.a. S:t Petersburg blev mycket lätt att få tag i narkotika. Först 1998 tog man ett steg framåt genom att anta en ny lag som straffbelade narkotikabruk. Den administrativa hanteringen är emellertid inte reglerad, vilket Zazulin hoppas kommer att ske i år.

Zazulin summerar åtta års rysk narkotikapolitik genom att konstatera att de narkotikarelaterade problemen ökat tiofaldigt. Man kalkylerar exempelvis med att cirka 10% av ungdomarna brukar narkotika. Enligt Zazulin är ett av problemen att narkotikabekämpningen inte genomsyrar hela samhället, den sker endast inom de rättsvårdande myndigheterna. Man har stora problem inom universiteten med studenter som missbrukar narkotika. Staten subventionerar inte utbildning utan studenterna betalar själva för sin skolgång. Universitetet och de anställda är beroende av studenternas medel för sin överlevnad och antalet studenterna är därför avgörande. Studieavgiften för en journaliststudent är 1000 USD/år medan en juriststudent får betala 2000 USD/år. Detta innebär att universiteten inte har råd att neka studenter som har narkotikaproblem, då man samtidigt skulle tacka nej till pengar som behövs för att bedriva utbildningen. Zazulin fasar för att framtida akademiker kommer att besitta höga positioner i samhället samtidigt som de har narkotikaproblem eller i vart fall en högre toleransnivå mot narkotikabruk.

Zazulin avslutar föreläsningen med statistikuppgifter och egna åsikter om hur kampen mot narkotika bör föras i Ryssland. Antalet registrerade narkotikabrott i Ryssland var 1991 19 000 stycken. År 2000 var antalet uppe i 243 000 stycken. Staten skryter med att man har effektiviserat brottsbekämpning och att man lagför fler brottslingar. Zazulin håller dock inte med. Priset på narkotikan i samhället vittnar om att tillgången på narkotika inte har minskat utan tvärtom ökat. Heroinet kostade 150 USD/gram i S:t Petersburg 1996 och motsvarande pris i maj 2001 är drygt 10 USD/gram! Antalet narkotikabrott i förhållande till det totala antalet brott ökar också. Politikernas kamp är resultatlös och en ny statsregim krävs. Zazulin tror inte på förbud då det i Ryssland finns ett starkt motstånd mot förbud efter sovjettiden. Befolkningen måste engagera sig frivilligt i ideella organisationer. Narkotikabekämpning måste bli demokratisk. Zazulin efterlyser också ett reklamförbud mot exempelvis tobak. Politikerna måste vidare lära sig att fatta beslut på grundval av vetenskapliga undersökningar. Endast genom att sammanfoga erfarenheter från det gamla Ryssland med nya internationella erfarenheter kan landet lyckas med narkotikabekämpningen.

Jonas Hartelius föreläsning handlade om problemet med att nå dagens ungdomar med information om narkotika. Statistiken visar att narkotikamissbruket ökar hos ungdomar och på något sätt måste samhället förhindra denna utvecking. Narkotikamissbruket har under 90-talet gått från att vara ett marginaliserat problem till att vara "main-street". Problemet med att nå ut med narkotikainformation beror på olika faktorer. Den främsta anledningen är nutidens enorma mediabrus. Ungdomarna blir överbelastade med information. Hartelius berättar att även Vita Huset har problem med att få ut just sitt budskap!

Ett annat problem är att budskapen om narkotika är motstridiga. Vetenskapen säger en sak och information på Internet, i tidningar, i musik m.m. säger en annan sak. Vidare är normerna vad gäller icke-medicinsk användandet av narkotika något oklara. Den narkotikainformation som finns förmedlas antingen på ett otydligt sätt eller genom icke-beprövade informationsmodeller. Slutligen pekar Hartelius på att synen på polisen har förändrats. Förr hade polisen – genom sin befattning – en naturlig auktoritetsposition i samhället och man lyssnade på och rättade sig efter auktoriteter. Idag är det inte så. När man samtalar med ungdomar krävs det något mer än auktoritet.

Hartelius berättade att det förändrade opinionsklimatet i samhället för narkotika uppstod kring millennieskiftet. Drogkonsumtionen blev mer mainstreet. Detta berodde bl.a. på att livsstilarna differentierades och på att människor överbelastades med information. Därmed förändrades mentaliteten och en "postimpulsiv" generation skapas. Allt skall gå fort! Många ungdomar hämtar information från Internet, information som är helt utan kvalitetskontroll. Det förekommer också aktiv desinformation om drogernas skadeverkningar och den vilseledande informationen skapar en grund för legaliseringspolitiken inom Europa. Konsekvenserna av detta blir att auktoritetsargument sällan fungerar. Det är svårt att argumentera med fakta. Mottagaren av budskapet frågar sig ofta "What’s in it for me?". Mottagaren skall själv ha behov och nytta av informationen för att kunna ta den till sig.

Hartelius menar att det krävs nya informationsmodeller och vägar för att nå ungdomar med information. Traditionella informationsmodeller som används i Sverige är, enligt Hartelius, "katedersnubben" eller "flumputten". Katedersnubben använder sig av pekpinnemetoden med mottot: "ajabaja". Problemet med denna metod är att man inte för någon dialog med mottagaren vilket leder till blockering. Flumputten använder sig av rundsnacksmetoden med mottot: "tja". Problemet med denna modell är att för mycket prat hindrar en planerad förändring eftersom argumenten aldrig bemöts. Hartelius förespråkar en tredje informationsmodell men innan han går in på den ger han en inblick i retorikens konst.

Ordet retorik kommer från grekiskans rhetor som betyder talare. Senare kom bibetydelsen demagogi, vilket betyder "den som sätter folket i rörelse". Retorikens konst utvecklades i antikens Grekland och fick sin nutida form i medeltida skolastik. Under 1800-talet höll retorikkonsten en låg profil för att återupptäcktas på sent 1900-tal. I efterkrigsmedia utvecklades nya former, bl.a. genom Reagans så kallade "oneliners". Ingvar Carlsson använde en klassisk "oneliner" vid tillsättandet av Hans Holmér i Narkotikakommissionen: "Vi skall göra rent hus med knarket".

Den tredje informationsmodell Hartelius förespråkar är "övertalaren" (eller Persuasion à la PRI). Metoden bygger på övertalning, med mottot: "betänk risken". Det finns emellertid ett problem även med denna modell och det är att den kräver tid, resurser och kunskap.

PRI (Prime for Life-modellen, McGuires modell för övertalning) är utvecklad av Prevention Research Institute (PRI) i Kentucky, USA. Modellen är beprövad sedan tidigt 80-tal och har många tillämpningar och varianter. Den är grundad på en biologisk riskmodell och baserad på vetenskaplig fakta.

Traditionell droginformation talar om nolltolerans och denna inställning är enligt Hartelius för stelbent i en drogrik kultur. Krav på alltför stora förändring provocerar fram motreaktioner. Traditionell droginformation kan också uppfattas som tråkig. Vissa ungdomar tycker att informationen inte berör dem och deras kompisar. Denna form av information ger sällan ett bestående resultat. Genom McGuires modell arbetar man med att först identifiera den uppfattning man genom informationen vill förändra. Man ger uppfattningen ett erkännande, dock utan att förstärka den! Istället skall uppfattningen utmanas med ny information som skall förändra den tidigare uppfattningen. Modellen kräver kunskap om åhörarnas uppfattning för att man skall nå fram till personen. Modellen kräver vidare en klar målsättning och goda faktakunskaper i ämnet. Den kräver en medveten metodik, tid och tålamod. För att undvika utlösande av försvarsmekanismer måste föreläsaren också vara uppmärksam på mottagarnas reaktioner.