Hur leder man ett narkotikasyndikat?
Amerikansk forskare belyser unik managementkompetens

Av: Jonas Hartelius

Intervjuer med f.d. narkotikahandlare och andra har format en insiderbild av brottsliga organisationer och nätverk med förmåga att gäcka polis- och tullmyndigheter. En överlevnadsmekanism är en ytterst flexibel ledning.

Narkotikasyndikat och terroristnätverk står högst på listan över brottsliga organisationer som västvärlden under USA:s ledning försöker bekämpa. Trots enorma resurser och militanta insatser har båda organisationstyperna överlevt.

Kompetensen på "andra sidan" bör inte underskattas. Den nederländske amfetaminsmugglaren Karl Paucksch läste under sin häktningstid (1973) Nils Bejerots Narkotika och narkomani och levererade sakliga kommentarer. Paucksch var från början spritlangare men utvecklade sin affärsverksamhet till narkotika när han såg bättre lönsamhet där. Han kan sägas vara en tidig representant för den moderna brottslige entreprenören.

Ständig utveckling och anpassning

Nyckeln till överlevnad i en hård brottsbransch ligger i ständig utveckling och snabb anpassning. Verksamheten utövas under stor osäkerhet i en ytterst fientlig miljö, där friheten och stundom livet kan stå på spel. Selektionstrycket är hårt, och den som inte utvecklas riskerar att slås ut. Man måste lära av andras och egna misstag och ständigt ha hög uppmärksamhet och stor flexibilitet.

I boken From Pablo to Osama skriver den amerikanske statsvetaren Michael Kenney om rader av metoder för att skydda narkotikahandel m.m. Bokens titel kommer av Pablo Escobar, som en tid var världens mest eftersökta brottsling (dödad i eldstrid med polisen 1993) och Osama bin Laden, som är lika eftersökt idag. Boken bygger på unika intervjuer med f.d. narkotikabrottslingar och andra som sett verksamheten in-
ifrån. Organisationsteoretiska analyser om t.ex. lärande och utveckling blandas med material från utredningar.

Brottslingarnas managementtekniker kan väl mäta sig med dem som finns i dynamiska företag eller statliga byråkratier.

• Organisationsbaserat lärande. När en grupp colombianer år 1981 tvingades slänga ut över 400 kilogram kokain (värde ca 12 miljoner USA-dollar, närmare 100 miljoner svenska kronor) från ett flygplan över Florida för att undvika beslag, upptäckte de att kokainet flöt på vattnet och sedan plockades upp av tullen. Hemkomna funderade de på olika sätt att hantera den nya erfarenheten. De insåg möjligheterna att släppa kokainlaster över fritt vatten. Genom att experimentera med mjölfyllda förpackningar under testflygningar utanför Bahamas fick de fram en modell som skulle hålla sig flytande. Den togs med till Colombia som förebild för framställning av fler exemplar. Ytterligare experiment, som bl.a. ledde till förlust av 100 kilogram kokain, behövdes innan man lärde sig förpacka kokainet så att det skulle klara nedslaget i vattnet. När man väl hade fått fram en fungerande metod kunde man eliminera riskerna att åka fast under tidskrävande och sårbara urlastningar på marken. Efterhand har en del stora organisationer samlat sina kunskaper genom att ge ut egna handböcker för t.ex. narkotikaframställning.

• Undersökningplikt (eng. due diligence) gäller vid anlitande av nya personer, t.ex. en korrupt tjänsteman. Bakgrundskontrollen kan vara minst lika noggrann som
vid tillträde till statligt arbete.

• Riskhanteringen sköts professionellt för att minska exponeringen mot gripanden, konfiskation osv. Organisationerna är beredda att minska sina profiter för att minska sina risker. Cellbildning med informationstäta skott kan hindra läckor (men det minskar även möjligheterna att lära inom organisationen). Hot och våld klargör lojalitetskrav men också risker för medarbetare som skulle kunna frestas att tjalla för polisen.

• Affärsunderrättelseverksamheten kan vara mycket sofistikerad. Bland källor märks facktidskrifter, internet, dagspress, rapporter och mycket annat, som gås igenom för att få en bild av myndigheternas arbetsmetoder, uppslag till nya brott m.m. Studier av s.k. profilsystem ger möjligheter att positionera sig så att man minskar risken att bli uttagen för kontroll.

• Strategisk planering och metodutveckling görs i form av ständiga växlingar av rutter, metoder m.m. för att inte fastna i förutsägbara mönster. De mest förslagna planerar för ändringar redan innan myndigheterna fått spår på dem.

• Kontraspionage bedrivs för att hindra infiltration. Det kan omfatta lyssnande på telefontrafik för att få fram vem som ringer till myndigheter eller ambassader men även tvång för rekryter att begå ett allvarligt brott för att släppas in i kretsen.

• Konsulter, bl.a. jurister, används för att få fram information om polisens arbetsmetoder, t.ex. vid infiltration och gripanden. Här drar man särskild nytta av myndigheternas skyldighet att redovisa material vid åtal.

• Förbud mot användning av alkohol eller narkotika under arbetet gäller som en självklarhet.

Förmågan hos kokainhandlare att ständig laga efter läglighet i en skiftande verklighet har gjort att kokaintrafiken till USA under senare år till stor del har tagits över av ett hundratal medelstora organisationer, som arbetar i nätverk. Många "går under radarn", dvs. klarar sig utan uppmärksamhet från myndigheternas sida. Personliga kontakter och marknadskunniga mäklare spelar en stor roll för möjligheterna till säkra och effektiva affärer.

Kenney påpekar att årtionden av amerikanska myndighetsinsatser mot narkotikasyndikaten, "krig mot narkotikan" osv. inte har minskat tillgången på narkotika i USA. Organisationerna har anpassat sig till myndigheternas bekämpning.

"Kompetensfällan"

Lärande, anpassning och metodutveckling sker även hos myndigheter. Dessa har dock trögare beslutsvägar, snävare regler för insatser osv. Och deras fantasi att tänka framåt för att göra sig en bild av vad motståndarna kan tänkas ha för sig härnäst är inte alltid så kreativ.

Myndigheterna har låst sig i vissa strategier, som de visserligen utvecklar men inte kommer förbi. Detta kallar Kenney för "kompetensfällan" (eng. "competency trap"). Man förbättrar sin kompetens som en fortsättning på det man är bra på, t.ex. tunga insatser mot odlingar, smuggling och langning. Inget görs åt att minska den robusta efterfrågan på narkotika.

Kenneys bok ger anledning till funderingar även över kompetensutvecklingen i Sverige. Hos oss har ett antal omorganisationer rivit upp den kunskap som utvecklats i narkotikapolisarbetet. Närpolisreformen (1993 – 1995) skingrade mycken kompetens. Avskaffandet (2005) av de regionala narkotikakontaktmännen bröt upp ett fungerande nätverk. Oviljan att ersätta specialister som går över till annan verksamhet eller i pension gör att det organisatoriska minnet försvagas. Dylika reformer går i annan riktning än brottslingarnas ständiga strävan att samla och utveckla sin kompetens.

I en så vid överblick över detta tema kunde ytterligare tre aspekter ha belysts. En är den österrisk-amerikanske ekonomen Joseph Schumpeters analys av "kreativ förstörelse" i en fri ekonomi. När ekonomin utvecklas förstörs en del värden, t.ex. gamla fabriker, eftersom ägarna finner det mer lönsamt att gå vidare till annan verksamhet. Narkotikahandeln bjuder många exempel på sådan utveckling. En annan utebliven aspekt är narkoterrorismen, som inte behandlas alls, trots att den är en maktfaktor i narkotikautvecklingen. Den tredje bristen är att författaren inte analyserar betydelsen av marknadsefterfrågan, som ändå är den drivande ekonomiska kraften.

Trots detta har Kenney gjort en unik insats för att beskriva hur brottsliga organisationer utvecklar sin kompetens.

Referens
Kenney M (2007): From Pablo to Osama, University Park (PA): Penn State Press.