Kat – del II
En polismans syn på växtdrogen kat

Av Jessica Vikberg

I förra numret beskrev vi en del av problematiken kring växtdrogen kat, som i första hand missbrukas av den somaliska befolkningen i Sverige. I Stockholm Västerort bor många somalier och där är kat-missbruket kanske störst i Sverige. Stefan Kalman har som polis i Västerort haft särskilt god kunskap om kat-problemen där.

När Stefan Kalman började arbeta som närpolis i Rinkeby 1996 visste han i stort sett ingenting om drogen kat. Varken på Polishögskolan eller i övrig narkotikautbildning hade preparatet tagits upp vid denna tid. När han under sitt första pass i Rinkeby kom åkande i polisbuss fick han se 15-20 somaliska män springa åt olika håll. Han förstod senare att männen varit mitt uppe i kat-handel när de fått syn på polisen.
1997 hade Näpo Rinkeby narkotikagrupper som arbetade heltid mot narkotika. Man delade upp sig på olika preparat och kat föll på Stefan Kalmans lott. Sedan dess har han hållit sig informerad om kat-läget i Västerort ända till för ett par år sedan då han tappade intresset på grund av bristande respons från ledningen.

Skrivelsen som fastnade

År 2000 skrev Stefan Kalman till Riksåklagaren, RÅ, om sina erfarenheter på kat-området. Syfte var att påverka för att få straffsatserna sänkta. Hans mål var att gränsen för grovt narkotikabrott skulle sänkas från nuvarande 400 kg till 50 kg, samt att brott av normalgraden skulle sänkas till 1 kg istället för som i dag ligga på minst 2 kg.
Birgitta Hübinette, Stefan Kalmans engagerade chef, hjälpte honom med skrivelsen som först och främst sändes till rättsenheten på polismyndigheten i Stockholms län. Man ansåg där att skrivelsen krävde ytterligare utredning.
De första två åren ringde Stefan Kalman till rättsenheten med jämna mellanrum. Han fick till svar att problemet var komplicerat och därför ännu inte hade åtgärdats. Han fann till sin förvåning att han själv stod som handläggare på ärendet.
Att skrivelsen slutligen hamnade hos Riksåklagaren är Stadsdelsförvaltningen i Rinkebys förtjänst.

Om man råkar träffa på det

Polisen arbetar inte organiserat mot kat. Man jobbar mot kat om man snubblar på det i samband med spaning eller uniformerad tjänst. Det är svårt att få detaljtips. Stefan Kalman har haft ett antal kat-informatörer, men han avvecklade dem i samband med att man ändå inte arbetade mot inkomna tips. Endast vid ett fåtal tillfällen har man haft spaning mot kat men aldrig längre än ett pass.
Stefan Kalman ser ingen skillnad på grava kat-missbrukare och missbrukare av annan narkotika. När man lägger beslag på deras vara, ber de om att få behålla en liten bunt eller en liten kvist. Ibland försöker de i desperation stjäla tillbaka några blad.
Han ser heller inte de låga straffsatserna som enda orsak till det svaga intresset att arbeta mot kat. Att prioriteringen från ledningshåll är låg kan också bero på att kat är en växtdrog.
– Man vill helst ta pulver, mycket pulver där straffsatsen är hög.
Inte heller på gatunivå anses det häftigt att arbeta mot kat. Ingen säger att man gjort ett bra jobb när man tar kat i beslag.
Ytterligare en orsak att myndigheter inte tar kat på allvar är att det är legalt i flera europeiska länder, som exempelvis i Holland och England. Via dessa länder tas oerhört mycket kat in i Europa.
– Kat är en ”sympatisk” drog att jobba med; svår att gömma, går inte att ”svälja eller stoppa upp”. Det är enklare än vad man tror att komma in i grupperna för att få information. De flesta somalier, även de som är emot kat, har kunskap om verksamheten, enligt Stefan Kalman.

Fem små barn

De som ofta tar upp problemet med kat är den stora grupp somalier som drabbas utan att själva vara involverade. Det finns ingen konflikt mellan dem och myndigheterna. De anser inte att vi prackat på dem en lagstiftning utan tycker det är bra att kat är förbjudet i Sverige
Kat orsakar alltid konflikt inom familjen. Det finns en del sådana anmälningar där kat ligger till grund. Tidigare i år blev polisen i Västerort uppringd av två små barn. De var inlåsta på toaletten med sina syskon och kunde inte få kontakt med sin sovande pappa. Pappa var sedan länge känd inom kat-branschen av lokal polis och förekom i många ärenden rörande narkotika, hot och misshandel.
En radiobil kallades till adressen där pappan, med vårdnad om de fem barnen, bodde. Till slut kunde polisen väcka pappan, som var kat-påverkad. Barnen var mellan 6 och 11 år. Ett av barnen räckte polisen en påse kat de påträffat under diskbänken men hållit gömd tills polisen kom. En anmälan upprättades och barnen överlämnades till sociala myndigheter. Utgången är ännu okänd.

Några röster från tullen om kat

Jag fick en pratstund om kat med tre manliga tullare med erfarenhet av civilspaning. Vi kan kalla dem Kalle (spaningsledare), Dan (spanare) och Bernt (före detta spanare).

”Svenska myndigheter struntar i kat”

– Kat missbrukas av en sluten grupp och drabbar inte ”Svensson”. Det är en av orsakerna till det svala engagemanget från samhällets sida, tror Kalle.
– Kat ses som en kulturfråga inte ett narkotikaproblem. Det finns inga påtryckningar uppifrån att bekämpa kat, fortsätter han.
– Straffvärdet är lågt. 400 kilo för grovt brott. Det är omöjligt att ens få plats med så mycket i ett bagageutrymme, fyller Dan i.
- När det är lugnt jobbar vi på kat. Det är upp till oss själva och oftast på eget initiativ.
– Tullen tar ju kat, påpekar Dan. Framförallt den uniformerade personalen. 2004 togs tonvis. Påträffar vi kat tar vi det givetvis. Men sällan lägger man ner jobb på att spåra bakmännen, dvs. organisationen bakom.
Man har haft mindre tillfälliga men inga större samarbeten med lokal polis beträffande kat.
Ett samarbete mellan tull, polis och ekobrottsmyndigheten var under upptakt för några år sedan. Det hela rann ut i sanden.

Fusk

– När man arbetar med kat vet man aldrig om man har rätt identitet på den misstänkte, eftersom somalierna oftast bär på 3-4 id-kort, säger Dan.
– De identitetskort som inte tillhör personen själv kan tillhöra vänner och släktingar, som är i något annat land, stad eller stadsdelsnämnd.
Att ”skenskilsmässor” förekommer bland somalier, tror både Dan och Kalle.
– Inte vid ett enda tillfälle har vi påträffat frånskilda somaliska män på den adress de är skrivna på. I samtliga fall vistas de i exfruns hem.

Brott, straff och pengar

Bernt och Kalle hade för några år sedan en mycket god inblick i organisationen kring kat-brottslighet.
Det var en s.k. Hawila, en svartbank, i centrala Göteborg som användes av somalier från hela landet. Eftersom bankväsendet i Somalia inte fungerade så användes en bank i Djibouti som mottagarbank. 50-60 miljoner kronor lämnade årligen Sverige i mitten av 90-talet denna väg.
Exempelvis var det en somalisk ungdomsorganisation som under en månad skickade ut 250 000 kronor. Det framkom att de som organiserade kat-smuggling styrdes av äldreråd med ofta högutbildade män. Man hade säkerhetszoner mellan olika inblandade. Ingen fick känna till mer än sin närmaste man.
Modus för smuggling varierar från bl.a. kurirpostsändningar, flygfrakt, unga eller pensionerade nordiska kurirer och somaliska kurirer.
– Det blir sällan bråk när vi jobbar med kat-ärenden. Ändå är det mycket action. Det har hänt mer än en gång att de försöker köra eller springa ifrån oss, säger Kalle.
– Man borde sänka gränsen för grovt brott och ge kännbara straff redan vid 25 kg. Penningböter är tämligen meningslöst i dessa grupper eftersom det bara mynnar ut i att det betalas via sociala myndigheter, säger Dan.

Konsekvenser

Kalle och Dan resonerar kring riskerna med att ha låg prioritet på kat-brott.
– Ska vi rädda de ibland mycket unga personer som påträffas med kat, så måste engagemanget mot drogen bli större. Pappan är ofta förebilden och den man lär sig av. Nästa generation skulle kunna skonas om samhällets engagemang mot drogen var större.
– Konsekvenserna kan bli att somaliska killar börjar med kat men sedan övergår till annan narkotika.
– Nackdelen om vi inte tar tag i problemet är att det blir katastrof för den somaliska folkgruppen. Det är ju fruar och många barn som drabbas. n