London 2005

Av Leif Drottheden och Therese Johansson

22 poliser från Ungdomssektionen (f.d. Ravekommissionen) vid Länskriminalen i Stockholm gjorde under första veckan i november 2005 en studieresa till London med omnejd för att studera polisens förebyggande arbete avseende narkotikaproblematiken. Ambitionen var redan från början att samtliga skulle få följa med, då man såg en möjlighet till “teambuilding” och utveckling på personalsidan inom sektionen.

Intresset för denna studieresa väcktes efter en narkotikakonferens i Barcelona 2004 där polisassistent Thomas Pettersson närvarade. Han knöt en kontakt med Ian Robinson som för närvarande arbetar på engelska Inrikesministeriet i London. Robinson är pensionerad polis och har arbetat under 25 år med narkotika. Robinson presenterade i ett tidigt stadium ett mycket intressant förslag på program och vi insåg att möjligheten till att förverkliga denna studieresa inte låg allt för långt borta. Därför valde vi att begränsa utgifterna för boende och resa (vi flög med Ryanair och bodde i en förort på ett hotell där vi delade dubbelrum).

Vår kontaktman Ian Robinson mötte upp oss på hotellet kl 09.00. Där inväntade vi vår buss som senare skulle ta oss genom det böljande landskapet från Croydon till vår första anhalt, Tonbridge Polisstation. Framme i Tonbridge delade vi upp oss i två grupper. Den ena gruppen stannade kvar och resten åkte vidare mot Maidstone Polisstation (Dessa två tillhör Kent Police District)

På Tonbridge polisstation träffade vi Lee Oakley och Dave Raynold, de enda heltidsanställda narkotikapoliserna i Tonbrige. Lee var ansvarig för planeringen av alla narkotikainsatser. Dave hade budgetansvaret. Under året hade han fått 90 000 pund (1 260 000 kr) till insatser och 30 000 pund (420 000 kr) för inköp av utrustning. Alla insatser man gör med inriktningen mot narkotika betalas med de pengar som Dave fått budgetansvar för. Alla poliser som är med gör detta på övertid.

Efter deras presentation blev det en filmvisning. En av filmerna vi fick se visade tydligt hur man arbetar mot narkotika i Kents polisdistrikt. Man arbetade på två sätt, dels använde man sig av sex stycken passiva narkotikahundar och dels så använde man sig av en apparat som analyserar svabbar efter narkotika från kroppsdelar/kläder m.m.

Passiva narkotikahundar effektiva i skolan

När man använde sig av narkotikahundar gick civilklädda och uniformerade poliser omkring i  köpcentrum, på gatorna i staden, bland krogköer, i skolor m.m. Om hunden markerade (genom att helt sonika sätta sig ner) på någon av de personer som den sniffade på uppstod genast en misstanke om narkotikabrott genom innehav. Polis gick fram till personen och efter samtal beslutade polismannen om den misstänkte skulle kroppsvisiteras eller ej.

När man har hundar i skolorna är detta mottaget på ett mycket bra sätt från lärare, elever samt föräldrar. Då polisen introducerar hundarna i skolan har man en stor samling i aulan där man förevisar hur hundarna jobbar för eleverna. En film visade hur rektorn och ett antal lärare blev kontrollerade på en scen. Rektorn hade narkotika på sig och efter det att polishunden markerat  blev jublet stort bland eleverna. Då detta var avklarat förklarade rektorn att hunden nu skulle sniffa på samtliga elever då de gick ut från aulan. Utifall att någon elev droppat ifrån sig narkotika på platsen där de suttit filmades alla elever i aulan av en kamera som stod gömd bakom scenen.

I år har man varit i tio skolor. I snitt hinner de med tre skolor om dagen då de gör inriktade insatser mot dem. Det anträffades narkotika på ett flertal elever i samband med dessa kontroller. Sex veckor efter det första besöket gjorde man ett återbesök i samtliga skolor. Ingen elev anträffades då med narkotika på sig eller i sitt skåp. Ett av syftena med skolbesöken är att man vill lära eleverna hur det fungerar inför framtiden. Allt för att de skall vara drogfria så länge som möjligt.

Hundarnas genomslagskraft har även varit enorm då det gäller gatulangningen i Kent polisdistrikt. Med hjälp av de sex hundarna man använt under de sista sex åren har man fått ned narkotikabrottsligheten med 50%. Gatulangarna vågar inte vara ute längre. Polisen arbetar både civilt och i uniform.

Maskin avslöjar droger i krogkön

Ett annat hjälpmedel polisen ofta använder är en maskin som kallas Ion Track. Inom Kent polisdistrikt har man köpt in tolv sådana maskiner för 25 000 pund styck. Maskinen ställer man upp t.ex. utanför en nattklubb och de gäster som går in “svabbar” man av händerna på med en teflonremsa. Efter att ha svabbat en person stoppar man in remsan i maskinen. Sju sekunder senare får man svar på om personen i fråga är kontaminerad av något narkotiskt preparat. Får man träff så plockar man bort vederbörande och gör en mer noggrann kontroll bestående av ingående frågor om narkotikamissbruk och om ett eventuellt innehav. Har vederbörande ingen bra förklaring utför man en kroppsvisitation för att eftersöka narkotika. Det är inga problem med att få krögarna att ställa upp på att polisen gör dessa kontroller vid entrén till krogarna/nattklubbarna. Om en krögare säger nej till detta samarbete drar man in krögarens alkoholtillstånd på den aktuella klubben.

När man har kontrollerna i krogköerna står det alltid civila poliser och iakttar krogkön en bit därifrån. De som lämnar kön då de förstår att det är en kontroll, konfronterar man omgående och arbetar som om de hade blivit positiva i maskinen.

Tre-stegs-operation mot grova narkotikabrott

Den andra gruppen fortsatte sin färd mot Maidstone polisstation, men busschauffören körde vilse efter flera varv i flera rondeller och gruppen som skulle till Maidestone hamnade direkt på Kent Police Headquarter som var nästa punkt på resan. Två poliser löste snabbt problemet och tog genast hand om oss. Över en kopp kaffe pratade vi om narkotika, ungdomar förebyggande arbete m.m. Det var intressant att utbyta erfarenheter och att jämföra arbetsmetodik.

Därefter bjöds vi på en typiskt engelsk lunch bestående av smörgåsar, smördegsknyten med inbakad leverpastej, ost och kyckling. Till detta drack vi vatten eller juice. Gruppen från Tonbridge anslöt så småningom och efter en snabblunch för dem påbörjades nästa punkt på programmet.

Detective Super Intendent Andrew Gent presenterade ”Operation Commando-a 3-stage approache to major drug operations” Det vill säga en tre-stegs operation bestående i:

Steg 1: Polisen kartlägger alla köpare, deras langare och om möjligt deras distributörer.  I denna fas placerar man in civilklädda poliser som köper narkotika av de olika säljarna. Varje köp dokumenteras och ett stort antal poliser bevakar varje händelse. Det kallas för Test-purchase.

I det ärende som vi fick berättat för oss gjorde man 380 köp av narkotika. Samtliga köp rörde sig om heroin samt kokain, s.k. klass A-droger. Varje köp kostade polismyndigheten 100 pund d.v.s. 1400:-. I denna kostnad ingick, drogköpet, analys av narkotikan samt beställningar och bearbetningar av telefonlistor.

En annan sak man gör i steg 1 är ”Clean out the streets”. Denna arbetsmetod innebär att man kontrollerar bilar som misstänkta personer använder sig av. Är skatten obetald, är de oförsäkrade eller används bilen av en person som inte är registrerad ägare så tar man bilen i beslag och den förverkas direkt. Detta är en viktig del av arbetet.

En mycket viktig pusselbit i kartläggningen är ”DEAT”, Drug and Alcohol Treatment. Detta är en organisation inom vilken socialen, polis och sjukvårdsinrättningar samt frivilliga organisationer ingår. En specialutbildad polis har placerats där som samordnare och hans främsta uppgift består i att kartlägga all information som inkommit till anställda i organisationen som berör narkotika. T.ex. antalet överdoser i vissa geografiska områden. Sjukvården informerade om vilka personer som anmält sig som narkomaner. På detta sätt har man på ett enkelt sätt fått reda på i vilka områden narkotikaproblemen är som störst just nu.

Steg 2: All media som polisen ansåg sig behöva bjöds in till ett stort möte tre dagar innan man skulle slå till i ärendet. Samtliga reportrar informerades om att något stort var på gång. Om de inte var villiga att skriva under ett dokument rörande tystnadsplikt skulle de inte få ta del av fortsättningen. De som gjorde detta fick i gengäld följa med polisen tätt inpå under hela operationen d.v.s. allt från utsättning, transport till adresser i samband med tillslag och in till arrestavdelningarna. Detta fick en otrolig gemomslagskraft i både tidningar och tv. Ett krav polisen hade i detta sammanhang var att när det skrevs om ärendet skulle det alltid vara en artikel innehållandes information om hur man skulle gå till väga om man behövde hjälp för sitt missbruk. En massiv annonsering gick ut i radio, tv och dagspressen samma dag som tillslagen och i det stora hela gick den ut på: ”Rat on a Rat”. Man ville väcka allmänhetens intresse och uppmärksamhet på narkotika och få dem att höra av sig till polisen och berätta vad de vet. Telefonnumret till “Crimes-topper” (liknande tipstelefon) stod i varje annonsering. Under de två första veckorna kom mer tips än vad som kommit in under det sista året.

Steg 3: Tillslaget. Totalt deltog 1000 poliser från Kent och Metropolitan Police i operationen. Man gjorde tillslag på 137 adresser och på vissa av dessa var man 2+6 poliser på varje adress. I samband med varje husrannsakan utförde man dörrknackningar hos samtliga grannar och frågade dem om de hade någon information att lämna rörande den eller de personerna man var hos. Man satte upp stora skyltar på gatorna utanför bostäderna på vilka det stod att polisen var där och arbetade mot narkotikabrottslingar.

90 personer greps och totalt dömdes 62 personer till 200 års fängelse. Man tog bort och eliminerade 3 hela kriminella nätverk som sålde narkotika. Man gjorde hembesök till 100 kartlagda missbrukare som hade köpt av dem. De erbjöds vård och om de inte tackade ja skulle de mycket snart få ett “oväntat” besök. Om de inte tog denna chans skulle de tas med till rätten och där skulle polisen tala om för rätten att vederbörande erbjudits vård, inte antagit detta erbjudande och därför borde ha fängelse. Detta fick dom. Deras chans var förbrukad.

Vidare fick vi information om Englands mycket effektiva kameraövervakning. De har två varianter, framför allt så finns det ett mycket stort antal fasta kameror i och omkring stadskärnor, vägar etc men även mobila kameror.

Ofta placerar polisen ut kameror över broar och vägar som registrerar bilarnas registreringsnummer. Man lägger in misstänkta personers bilar och registreringsnummer i databasen och så fort de åker förbi en kamera så registreras detta och på någon sekund får man besked om vilken bil man skall stoppa. Bilen stoppas omedelbart längst med vägen, föraren får stiga ut ur bilen och som oftast tar man fram en narkotikahund som sniffar på personen. Vid markering utför man en kroppsvisitation och husrannsakan i bilen. Är bilen oförsäkrad, belagd med körförbud m.m. blir den förverkad.

Erfarenheter och lärdomar av resan

Vi är alla mycket nöjda med resan och dess innehåll, den var givande och mycket lärorik. Det var intressant att se hur de vi besökte bekämpade narkotikaproblematiken i sina distrikt och på sina nivåer. Vi är medvetna om att alla deras arbetsmetoder ej är möjliga att utföra för oss, men det gav inspiration och väckte tankar på hur man skulle kunna överföra vissa delar till vår verksamhet.

Svenska polisen är jämförelsevis dålig på att utnyttja media i sin brottbekämpning. Både gällande att marknadsföra polis i ett positivt perspektiv samt att belysa för allmänheten, och i synnerlighet för föräldrar, hur drogproblematiken ser ut idag hos ungdomar.

Något som väckte vårt stora intresse var programmet som startade –97 i Kents polisdistrikt rörande ungdomar mellan 10-17 år. Där de istället för att bli rapporterade för alkohol- eller narkotikabrott får möjlighet att gå in i ett vårdprogram och undvika straff. Detta gällde endast vid första brottstillfället.

En reflektion för oss som känns väldigt främmande är Englands attityd och synsätt på drogproblematiken, främst cannabis. Det verkade som att regeringen hade gett upp kampen mot, den i deras ögon, ”lätta” drogen cannabis. Vi står fast vid att cannabis är den främsta inkörsporten till andra tyngre droger.

Englands lagstiftning ger polisen en större verktygslåda att arbeta med. Som t.ex. deras övervakningskameror, passiva narkotikahundar, ”Ion-track” maskiner samt möjligheten att genomföra provokationer i form av testköp. Det senare betraktas som brottsprovokation här i Sverige och är inte förenligt med vår lagstiftning. I Sverige har vi stor respekt för den personliga integriteten och detta försvårar den offensiva brottsbekämpningen, där dock England i stor utsträckning har användning av alla övervakningskameror som verkar accepteras av alla. 

Förslag till förändring, förnyelse och fortsatt arbete

Genom att väcka allmänhetens intresse och uppmärksamhet, så som polisen i England har gjort genom kampanjen ”Rat on a Rat” och ”Crimestopper”, skulle vi inom svensk polis i större utsträckning kunna informera allmänheten om vart och hur de kan lämna uppgifter och information till polisen gällande brottslighet, något som helt och hållet saknas i nuläget.

Något vi anser skulle kunna genoföras här i Sverige, gentemot ungdomar, är erbjudandet om vård för istället för ett bötesstraff. Vid de tillfällen vi tar en förstagångsförbrytare vid narkotikabrott tror vi att vi lättare kan motivera ungdomen till vård om vi har en ”morot” att erbjuda. För närvarande pågår en diskussion kring detta arbetssätt.

Polisen borde i större utsträckning kunna dra nytta av de narkotikahundar som finns inom myndigheten. Hundarna skulle kunna vara ett ypperligt hjälpmedel i arbetet med profilering mot ungdomar i samband med t.ex. krogköer, ravepartyn och andra platser där det kan förekomma narkotika. Vi anser inte att integritetskränkningen skulle bli större med anledning av detta, eftersom en polisiär bedömning ändå måste göras. Hunden kan jämställas med ett sållningsinstrument.

Tack till SNPF, Svenska Carnegie Institutet samt Svenska polisförbundet för de bidrag vi fick till resan.