Under hösten 1999 besökte vi DEA i New York samt Miami. Vi fick där träffa flera DEA-agenter. Vi vill med denna berättelse visa vilka intryck vi fick och beskriva visssa av DEA:s arbetsmetoder vad gäller den grova organiserade narkotikabrottsligheten samt hur DEA hanterar den omfattande penningtvätten.

DEA (Drug Enforcement Administration) bildades 1973, när Richard Nixon var president, och DEA är underställd Justitiedepartementet i USA, vars nuvarande chef är Janet Renko, som tituleras State Attorney. DEAs mandat är att vara den enhet, som leder narkotikabekämpningen i USA och i de länder, som förser USA med narkotikan. Meningen är, att DEA ska koordinera detta och arbeta tillsammans med andra narkotikabekämpande myndigheter, både in- och utrikes, både på statlig och lokal nivå. Man ska bekämpa narkotikabrottsligheten på det högsta planet, när det gäller smuggling och distribution av narkotikan, såväl som den penningtvätt, som följer i spåret av narkotikahanteringen.

Chefen för DEA, superintendent Thomas Constantine, är en polis, som började sin bana som patrullerande polis i New York 1962 och blev DEA-chef 1986.

DEAs budget har vuxit betydligt sedan starten, då den låg på 70 000 miljoner dollar, till årets budget på 1,4 miljarder.

Antalet anställda har ökat från 1 470 agenter till 4 515 och förutom att man har ett flertal kontor i USA, med huvudkontor i de större städerna, har man dessutom en mängd lokala kontor. Utomlands finns ett 80-tal DEA-sambandsmän och i Europa är följande länder representerade: Belgien, England, Holland, Cypern, Österrike, Frankrike, Danmark, Tyskland, Italien, Grekland, Spanien och Ryssland.

Kraven för att bli agent är, att man är amerikansk medborgare, mellan 21–36 år när man söker och att man har körkort. Om man inte har en polisiär erfarenhet, måste man ha 4 års universitetsstudier med juridikutbildning. De fysiska och psykiska testerna är omfattande och för många poliser i USA är det en ouppnåelig dröm att bli DEA-agent. Möjligheterna ökar om man har någon specialutbildning, som pilot, tekniker eller om man är språkkunnig. Alla DEA-agenter måste pensionera sig vid 56 års ilder, oavsett om de vill eller inte.

DEA har ett inbyggd träningscenter, som kostade 29 miljoner dollar att bygga. Det ligger i Quantico, Virginia. Där finns både övernattningsmöjligheter, 250 bäddar, seminarielokaler med möjlighet till simultantolkning och ett eget laboratorium. Förutom att man utbildar sina egna agenter, tar man även emot poliser från andra håll, både inom USA och från andra länder. DEA har dessutom åtta välutrustade laboratorier i de största städerna i USA, laboratorier som även servar statlig och lokal polis.

Antalet gripna av DEA var förra året (1998) 36 835 st.

DEA har av naturlig orsak koncentrerat det mesta av sin verksamhet till Syd- och Centralamerika, eftersom USA får in det mesta av sin narkotika därifrån, både kokain och heroin. Beträffande heroinet så kommer 75% från Sydamerika, främst Colombia. 14% från Mexico och de återstående 11% från Asien.

Beträffande heroin, har denna drog fått ett uppsving under de senaste sju åren. Det är främst Colombia som står för heroinet, eftersom man började en egen odling av opiumvallmon och nu framställer ett heroin som är av bättre kvalitet än heroinet från de klassiska heroinländerna i Asien. Det colombianska heroinet kan ha så hög procenthalt som 90% då det säljs till missbrukare och eftersom man inte varit van vid en sådan styrka, har det förekommit en mängd dödsfall beroende av överdosering. De nya heroinmissbrukarna i USA är ungdomar som inte injicerar utan antingen sniffar eller röker heroinet och de betraktar sig oftast inte som narkotikamissbrukare, eftersom de inte använder sig av sprutor.

För att komma åt källan till narkotikan, har man gjort handlingsprogram till olika länder för att stödja dessa ekonomiskt och polisiärt för att förstöra odlingar och laboratorier, främst i Sydamerika. Ett land som Bolivia, Sydamerikas fattigaste land, är helt ekonomiskt beroende av DEA för att dess poliskår ska kunna bekämpa narkotikabrottsligheten, eftersom DEA bekostar narkotikapolisens lokaler, löner, vapen, fordon, civilanställda, radioutrustning, telefonräkningar osv. DEA avsätter årligen pengar till Bolivias regering för att man ska kunna erbjuda bönderna ersättning för att förstöra sina kokaodlingar och istället odla alternativa grödor, t.ex. majs, eller andra grödor som växer på hög höjd. För en bonde i Bolivia har alltid kokaodlingen innebrit en jämn och säker inkomstkälla, eftersom kokabusken är lättodlad och man kan skörda två gånger om året, så det är inte lätt att övertyga dessa om att överge kokaodlingarna. Kokabusken växer i Peru och Bolivia och kokainlaboratorierna finns i Bolivia och Colombia.

Den färdiga produkten, kokainet, smugglas sedan ur respektive land och slutmålet har oftast varit USA, även om kartellerna i Colombia på senare år har vänt sig mot den europeiska marknaden, eftersom de producerat mer än det funnits avsättning för i USA, samt att myndigheterna i USA varit lyckosamma under det senaste decenniet och sprängt flera narkotikaorganisationer, främst i Colombia (Medellin- och Calikartellerna). Under senare år har det gjorts flera stora kokainbeslag i Europa, främst på sydamerikanska fartyg, som kommit till Spanien och Holland.

När det gäller smugglingsmetoder från Syd- och Mellanamerika, för att få in narkotikan i USA, finns alla möjliga varianter. Gränsen mellan Mexico – USA är svårövervakad, eftersom den är så vidsträckt och tidigare var det vanligt med små flygplan som flög över gränsen och dumpade ett parti narkotika på en förbestämd plats, där någon väntade med bil. Numera går mycket narkotika i båt och landsvägstransporter. Eftersom trafiken till USA är så intensiv, både till havs och på land, är det en i det närmaste omöjlig uppgift för tullen att kunna kontrollera denna. Till Miami hamn ankommer ca 2.000 containers dagligen och antalet långtradare, lastbilar och personbilar som passerar gränsen Mexico - USA dagligen är oräkneliga. Av den anledningen får man förlita sig på informatörer, som lämnar tips och informatörerna betalas sedan en viss summa, beroende på storleken på ett eventuellt narkotikabeslag, beslag av pengar och andra tillgångar, antalet gripna, eget risktagande samt om informatören måste framträda som vittne vid en rättegång. Före varje operation, där det finns en informatör inblandad, skriver man ett kontrakt med denne, där det är angivet vad informatören ska göra och inte göra.

Förutom informatörerna lever DEA och andra myndigheter på något som på engelska kallas intelligence, d v s inre spaning i dataregister, kartläggning och informationshämtning rörande olika kända organisationer, deras medlemmar och deras företag.

Andra sätt att smuggla är via Kanada, med båtfrakt från t ex Colombia. En narkotikaorganisation kan då se till att ett företag upprättas Kanada, ett företag som importerar typiska colombianska produkter, såsom smaragder, kaffe, fruktkonserver, textilier m. m. Varorna kommer i containers och i början har man helt legala frakter, eftersom man utgår från att tullen kontrollerar dem, men så småningom lägger man in narkotikapartier, gömda i lasten. Från Kanada smugglas narkotikan sedan vidare över den långa och svårbevakade gränsen till USA. Tullen i USA har bara möjlighet att kontrollera c:a 2% av alla containers som ankommer deras hamnar dagligen. För att underlätta arbetet har man införskaffat en ny röntgenapparat för dyra pengar, en apparat som kan göra 30 tullares dagliga arbete på 1 timme. Apparaten reagerar på om det finns något främmande föremål, som skiljer sig från lastens konsistens, utan att man behöver öppna containern. Det finns än så länge bara två sådana röntgenapparater till tullens förfogande men fler kommer att införskaffas, delvis med hjälp av pengar från Asset Forfeiture Fund.

Via södra delen av USA kommer narkotikan in, förutom via Mexico, på andra sätt. Från Colombias nordöstra kust utgår mindre privatbåtar och små privatflygplan med destination Puerto Rico (tillhör USA), Bahamas, Dominikanska republiken, eller någon av de västindiska öarna. På dessa ställen läggs upp lager av kokain och heroin, som sedan smugglas in till USA, antingen med amerikanska privatbåtar (segelbåtar, motorbåtar), lastfartyg som går mellan öarna och USA eller kurirer som reser till USA som turister. Kurirerna kan då ha narkotikan gömd i bagaget, fasttejpat på kroppen eller inuti magen, då narkotikan först förpackas i avklippta kondomer. En kurir kan ha så mycket som ett kilo narkotika i magen, uppdelat i 10-gramskulor.

För att komma åt båt- och flygsmugglingen har tullen och kustbevakningen radaranläggningar utefter amerikanska kusten, speciellt vid Mexikanska Golfen, och dessa kan även uppfatta trafik av små, snabba båtar och myndigheterna har också utrustats med snabba båtar för att kunna borda misstänkta narkotikasmugglare.

Ett annat populärt sätt att få in narkotikan i USA är via postförsändelser, genom att t ex colombianer i hemlandet skickar paket till släktingar eller bekanta i USA. För att lura eventuella narkotikahundar brukar man då blanda in något främmande medel eller kaffe (!) så att narkotikalukten inte ska märkas, men enligt tullen luras inte hundarna av detta.

För smuggling till Europa används ofta båttransporter, eftersom det av naturliga skäl är effektivare att skicka 20.000 kg i en transport än att använda sig av 20.000 kurirer som sväljer 1 kilo. Lastfartyg utgår då från en hamn i Sydamerika med destination Europa, oftast Spanien (språket är detsamma och där finns många sydamerikaner bosatta), men istället för att anlöpa hamnen, slängs narkotikapartiet i havet utanför Europa och plockas upp av t ex en fiskebåt, som fartyget har radiokontakt med. Det är i många fall båtar från Ryssland, ukraina och andra forna Sovjetstater som är inblandade i frakten över Atlanten, enligt en Rysslandsexpert hos DEA i Miami, som vi pratade med. Apropå ryssar så har dessa etablerat sig ordentligt i USA efter kommunismens fall och i New York finns en stor koloni som i stor utsträckning sysslar med olika typer av brott, bl a narkotika, och dessa är väldigt svåra att komma åt, genom att de inte släpper in några okända och att språket är en svår barriär att komma över.

Narkotikapriserna i New York ligger f.n. på 22.000 $ per kilo för kokainet och gatupriset är runt 100 $ per gram, d v s i stort sett samma som i Stockholm. För heroinet (vitt) får man betala 60-70.000 $ per kilo och 10 $ för 0,2 gram och kvalitén är då mycket bra. Ecstasy är en drog som har drabbat USA på senare tid och den smugglas med flyg från Holland, antingen av kurirer eller gömda i olika föremål och man har kommit på en organisation med israeler som sysslar med detta. Eftersom det är en svårsmugglad drog som kommer från Europa, betingar varje tablett ett så pass högt pris som 25 $ och med tanke på att det inte kostar många kronor att tillverka en tablett, är förtjänsten skyhög.

De som förser New Yorks narkotikamissbrukare med drogerna är till stor del colombianer men under senare år har de börjat anlita puertoricaner, som sköter gatuförsäljningen och inkasseringen av pengar.

I New York besökte vi DEAs högkvarter och togs först emot av special agent Diane Brackett, som är ansvarig för internationella besök. Hon berättade att de får många besök från olika länder av poliser och politiker, som vill studera deras arbetssätt och organisation.

Vi träffade också divisionschefen för penningtvättsavdelningen i New York, supervisory special agent Gary Haff, som började sin bana som vanlig patrullerande polis och som därifrån gick till narkotikasektionen inom New Yorkpolisen. Under flera år arbetade han som undercover-agent, d v s agerade narkotikabrottsling som ville göra affärer. I USA är det tillåtet att provocera fram ett brott för att kunna göra ett gripande, t ex att själv göra en beställning av ett narkotikaparti och sedan gripa säljaren vid överlämnandet. DEA har i flera fall satt igång olika operationer avseende penningtvätt, t ex öppnat ett växlingskontor och sedan spritt ut bland kriminella att man inte varit främmande för att hjälpa till att förvandla narkotikapengar till "legala" pengar.

Diane Brackett presenterade oss för DEA agenten Tim Sullivan, som blev vår guide under vårt 4-dagarsbesök i New York. Sullivan hade just återkommit från en femdagars vistelse på Irland, där han tillsammans med andra experter på penningtvätt (åklagare, tullen, lokala polisen, FBI, US Marshal) givit en kurs för irländsk polis, samt jämfört lagstiftningen mellan länderna på detta område. Det var den irländska polisen som initierade kursen och Sullivan berättade också att DEA hade arrangerat en likadan kurs i Oslo under 1998. De postiva med dessa kurser är att det inte är länderna själva som bekostar dessa utan allting finansieras av en fond, Asset Forfeiture Fund, vilket är en gemensam fond för alla de pengar och andra tillgångar som har beslagtagits och förverkats från alla narkotikabrottslingar från 1984 (fonden bildades) och framåt. Tim Sullivan gör också täta besök i Budapest, där man undervisar poliser från de forna kommunistländerna.

Vi tycker att det vore en utmärkt idé att utnyttja möjligheten att utan kostnad för Sverige ta emot en delegation narkotika- och penningtvättsexperter från USA under DEAs ledning och t ex anordna ett seminarium på Polishögskolan, så att fler poliser än vi två, och även politiker och andra intresserade, har möjlighet att få nya intryck och impulser när det gäller narkotikabekämpningen och kanske att på något sätt se över lagstiftningen när det gäller penningtvätt. Den som i så fall är närmaste kontaktperson är agent Arthur L. Kinsey, som är DEAs representant i Köpenhamn och han ordnar med de praktiska detaljerna i USA. Det var Kersey som var vår kontaktman inför resan till USA och han ordnade också DEAs undervisningsseminarium i Oslo förra året.

Tim Sullivan berättade om Asset Forfeiture Fund (Asset = tillgångar, forfeiture = förverka), vilket för oss svenska poliser tedde sig som en fantastisk företeelse. Fonden bildades alltså 1984 och avsikten var att till de olika narkotikabrottsbekämpande myndigheterna i USA överföra pengar och andra beslagtagna och förverkade tillgångar från narkotikabrottslingarna. Genom att fonden går tillbaka in i DEA:s, FBI:s, IRS (Internal Revenue Service, USAs skatteverk), tullens, den statliga och lokala polisens verksamhet, effektiviserar man deras arbete och dessutom uppmuntrar man samarbetet mellan de olika myndigheterna. Om en operation betstått av folk från DEA, tullen och lokal polis, går en del av det som förverkats till fonden och resten delas upp mellan de myndigheter som deltagit. Den procentandel man blir tilldelad är beroende av vem som fick tipset från början samt hur mycket man satsat i ärendet. Om DEAs personal t ex spanat under 50% av operationen, tullens 25% och lokala polisen 25% delas tillgångarna upp i motsvarande utsträckning, d v s DEA får hälften av det som förverkas.

Under tiden 1984–1994 fördelades 1,4 miljarder $ till de olika myndigheterna och i fonden finns f.n. c:a 1 miljard $.

DEAs budget är inte beroende av fonden utan fastställs från år till år. Man kan begära uttag från fonden för speciella ändamål, t ex olika spaningsinsatser, där man kanske behöver visa upp en större penningsumma när man agerar narkotikakund, för omkostnader resor utomlands i samband med undervisning och information eller om man behöver en speciell utrustning i ett ärende.

I USA arbetar man sedan flera år tillbaka i s.k. "taskforces", d v s sammaslagning av människor från olika myndigheter med olika sorters kompetens och man kan t ex ha som mål att komma åt en speciell penningtvättsorganisation. I en "taskforce" kan t ex finnas agenter från DEA (narkotikaexperter), IRS (skatteexperter), tullen (experter på tullens lagstiftning och befogenheter), polisen från den stat som är aktuell (t ex Florida state police, som är experter på Floridas lagstiftning) och lokala poliser (t ex Miamis lokala narkotikagrupp, som har person- och lokalkännedom och pratar samma språk som de misstänkta), samt någon US Marshals, som är experter på att ta hand om det som beslagtas. Ibland ingår även FBI, om det framkommit att det förekommer andra brott än narkotika och penningtvätt i sammanhanget. FBI utreder ju brott mot staten. Även Secret Service kan bli inblandade, eftersom dessa, förutom att de bevakar presidenten och andra, spanar och utreder förfalskningsbrott, t ex sedelförfalskningar och värdepappersförfalskningar. Varje "taskforce" har även en eller flera åklagare, som är experter på olika brott och eftersom de olika operationerna kan pågå under en längre tid, lär de olika personerna känna varandra, något som man sedan har nytta av i framtida spanings- och utredningsärenden. I New york kan det finnas så många som 120–150 personer i en "taskforce", vilket gör att det rör sig om slagkraftiga enheter, men normalt sett arbetar man med ett team av 10–15 personer i ett specifikt ärende. Man har arbetat i "taskforces" sedan 1982, då man införde något som kallas OCDETF (Organized Crime Drug Emforcement Task Forces), och det var för att man skulle kunna komma åt den organiserade narkotikakriminaliteten i USA. Med denna mall spred sig sedan fenomenet nedåt, så att det bildades "taskforces" även inom de olika staterna och på lokal nivå, eftersom det visade sig vara ett framgångsrikt arbetssätt.

Tim Sullivan berättade om ett speciellt ärende i New York, ett ganska spektakulärt sådant, med tanke på straffet. Det fanns uppgifter om en pizzeriaägare, Tony, sålde heroin från en av sina pizzerior. DEA inledde spaning och agerande köpare genom att DEA-agenter gick in och handlade heroin med DEA-pengar. pengarna hade man först fotostatkopierat. Man hade också inlett kontakt med IRS (skatemyndigheterna) för att få en insyn i Tonys ekonomi. För att få tillgång till IRS uppgifter var DEA först tvungen att införskaffa domstolsorder, vilket gjordes genom den speciella åklagare som ingick i den "taskforce" som bildades. Det visade sig att Tonys uppgivna inkomst 5 år bakåt låg på mellan 25–35.000 per år, vilket rimmade illa med vad som framkommit vid spaningarna mot honom. Tony hade spenderat c:a 2 miljoner $ per år under de 5 år man tittade bakåt. Han hade köpt sig en lyxvilla genom ett företag, som var skrivet på Tonys fru, 3 fastigheter, lyxbil, båt. På banken fick DEA veta att allting stod skrivet på Tonys fru och att det var hon som skrev på alla papper, men att det var med Tony man gjorde upp alla affärer. Det var alltså helt klart att frun bara var bulvan och att det var Tony som ägde allting.

Så småningom gjorde man tillslag och grep Tony plus hans medhjälpare och husrannsakan gjordes på flera ställen. Man beslagtog 2 miljoner $ i kontanter och diverse tillgångar värda 9 miljoner. Kontanterna hade Tony gömt i sin svärfars hus, under en hög T-shirts med hans pizzerias logotype på. Bland sedlarna fanns 30.000 $, som DEA hade använt att köpa heroin för (fotostatkopierade). Sullivan berättade att de 3 pizzerior och den coffeshop som Tony ägde gick så bra att han mycket väl hade kunna leva gott på den avkastningen, men girigheten tog överhanden. Tony hade köpt 3 st boskapsfarmer och brukade dyka upp på olika boskapsauktioner och trissa upp priserna, till förtret för lagliga boskapshandlare. Han kom då dit i en svart Cadillac, omgiven av ett gäng livvakter, så diskretion var väl inte riktigt Tonys starka sida. Han härstammade dessutom från Sicilien från början, så han ville väl leva upp till rollen som en riktig maffiaboss.

Hela ärendet hade börjat med att en informatör hade berättat för DEA om Tony och denna informatör framträdde sedan och vittnade i domstol. Orsaken till att han berättade om Tony var att informatören hade tagits tidigare för heroinförsäljning och för att slippa straff gjorde han en deal med åklagaren och berättade om Tonys verksamhet.

Det enda beslag av narkotika som gjordes var det heroin (vitt) som DEA köpte av Tony för sammanlagt 200.000 $.

Sammanlagt fälldes 24 personer. Tony fick livstid + 50 år, utan permissioner och frun dömdes till 4 år för medhjälp till penningtvätt.

Alla misstänkta erkände sina brott, utom Tony och frun. De som erkände sig skyldiga slapp gå till domstol. Man gjorde upp med åklagaren, som då inför domaren kan sätta straffet. Systemet kallas plea-bargaining och syftet är att man ska spara på skattebetalarnas pengar genom att slippa dra igång en domstolsprocess med jury, vittnen, advokatarbete, åklagararbete, domararbete osv. Den bidragande orsaken till att Tony fick så strängt straff, trodde Tim Sullivan var, att denne aldrig erkände sina brott.

Beträffande fängelsestraffen i USA kan sägas att man brukar utgå från att 1 kilo heroin ger mellan 10 år – livstid och att 5 kilo kokain ger samma straff. Var man sedan hamnar i straffskalan är avhängigt av flera omständigheter, t ex om det har varit vapen inblandat, om någon blivit mördad, misshandlad eller hotad, om narkotikahandeln ägt rum i närheten av en skola, om man erkänner sitt brott utan rättegång, om man medverkar i polisutredningen och berättar vad andra har gjort mm. Eftersom en som tjallar på andra personer i utredningen och i domstolen, eller tipsar polisen, av naturliga skäl inte blir populär i kriminella kretsar, har man ett väl utbyggt vittnesskyddssystem, en uppgift som ligger hos US Marshals och man hjälper till att skaffa fram nya identiteter, nya bostäder, arbeten mm och kan också se till att de dömda brottslingar, som hjälper polisen, får avtjäna sina straff på anstalter i andra delstater under andra identiteter. Detta borde vara något för Sverige att ta efter och oftare undersöka möjligheten för någon som har pratat i polisutredningen och berättat om andra personers kriminalitet, att dessa får avtjäna sina straff t ex i ett annat nordiskt land under annan identitet, med tanke på alla mord som förekommit i svenska fängelser under senare år. kanske en dömd person som är spansktalande kan avtjäna straffet i Spanien (naturligtvis frivilligt), nu när vi är med i EU.

De företag och fastigheter, som tas i beslag, måste under utredningstiden hållas igång, med tanke på de olika företagens anställda och att banken och andra fordringsägare måste betalas. En sådan verksamhet handhas inte av DEA utan av US Marshals (vår motsvarighet är väl närmast Kronofogdemyndigheten), som har utbildning och resurser att förvalta beslagtagna tillgångar. Dessa tar hand om allt som tas i beslag, pengar sätts in på speciella kontorn, smycken, värdepapper o dyl. förvaras i speciella valv i US Marshals lokaler, förvaringslokaler för bilar, båtar, flygplan mm. En av anledningarna till att man fortsätter att driva företag och ta hand om fastigheter, bilar båtar mm, är att man vill slippa bli stämda av den misstänkte ifall det skulle visa sig att denne blir frikänd och beslaget hävs.

När det gäller beslag och förverkande av pengar och andra tillgångar har USA en speciell lagstiftning, som i grova drag innebär att den misstänkte själv måste bevisa att pengar, som polisen hittat i tvivelaktiga miljöer eller under vissa omständigheter där polisen har anledning att misstänka tt de kommer från brottslig verksamhet, är legala pengar, d v s en form av omvänd bevisföring. Det finns dock en nedre gräns för hur mycket man anser att man ska lägga ner arbete på av kostnadsskäl. Man bryr sig inte om summor under 1.000 $ eller föremål vars värde understiger 5.000 $. När det gäller fastigheter måste värdet överstiga 20.000 $, utom i New York, där gränsen går vid 50.000$.

I Sverige är det ju så att det är upp till polisen och åklagaren att bevisa att de beslagtagna pengarna härstammar från t ex försäljning av narkotika, vilket i många fall är väldigt svårt, vilket har till följd att beslagtagna pengar måste överlämnas till en misstänkt, även om denne fälls för narkotikabrott. Även om polisen hittar en mängd narkotika och en större penningsumma hos en kriminell person, som inte har någon inkomst, får denne tillbaka pengarna om det saknas bevis för att just dessa pengar härstammar från försäljning av narkotika. Den misstänkte behöver egentligen inte ens redogöra för varifrån pengarna kommer, utan bara säga att det har polisen inte med att göra. Oftast har dock den misstänkte en förklaring färdig angående pengarna och standardförklaringarna brukar vara at man vunnit på trav, svarta spelklubbar, aktieaffärer som någon kompis hjälpt till med (som man inte vill namnge), att man lånat pengarna av någon eller att någon förvarar pengar hemma hos den misstänkte. Oavsett vad den misstänkte hittar på så får denne oftast tillbaka pengarna, som polisen genom diverse uppgifter vet härstammar från narkotikaförsäljning, men inte har juridiskt bindande bevis för.

När man som svensk polis får veta vilka laginstrument som USAs brottsbekämpande myndigheter har till sitt förfogande är det inte utan att man blir lite avundsjuk och vi fick många talande exempel på, hur det går till att ta ifrån narkotikabrottslingarna deras orättmätiga tillgångar.

För de narkotikabekämpande myndigheterna i USA är själva storleken på narkotikabeslagen av underordnad betydelse. Deras huvudsakliga intresse ligger i att ta ifrån narkotikahandlarna deras pengar och tillgångar och på så sätt beröva dessa möjligheten att fortsätta sin verksamhet inne i fängelset eller vid frigivningen. Man tar dessutom ifrån honom möjligheten att försörja sin familj på narkotikapengar under fängelsetiden, vilket är det största dråpslaget mot brottslingarna. En narkotikahandlare tar utan att reagera nämnvärt emot ett straff på 10 års fängelse, men tar man dessutom ifrån honom alla hans tillgångar, är han slut som narkotikahandlare. Dessutom är det ju en extra krydda att poliserna vet att pengarna och de andra tillgångarna går in i deras egen verksamhet. Ibland kan det dock gå lite för långt enligt Tim Sullivan, om man vid ett tillslag "bara" hittar ett parti narkotika och inga pengar och då uttrycker sitt missnöje över detta. I Sverige är det ju tvärtom, d v s att det är narkotikan man är ute efter och att pengarna är av underordnad betydelse, om vi inte kan bevisa att det är narkotikapengar. I USA vet man att om man tar ett parti på 50 kilo kokain så finns det lager med flera ton som ligger och väntar på transport från Sydamerika.

Skulle det vara så att USA tillsammans med ett annat land gör ett beslag av pengar eller tillgångar utomlands, där en amerikansk medborgare är ägare, finns det en överenskommelse som heter MLAT (Mutual Law Assisting Treaty), som innebär att länderna delar på de tillgångar som förverkas. Vid internationella ärenden är det alltid DEA som är huvudansvarig och det måste först godkännas av Justitiedepartementet.

För att komma åt penningtvätt har man speciella lagar för att försvåra detta. Det finns dels en lag från 1986 CTR (Currency Transaction Report), vilket innebär att banker, växlingskontor och liknande inrättningar, som Western Union, måste rapportera till IRS (skattemyndigheten) angående kontanttransaktioner som överstiger 10.000 $. Skulle någon uppsåtligen låta bli att rapportera detta, finns det möjlighet att sätta ägaren i fängelse i flera år, så därför är det ett effektivt vapen mot penningtvättarna. Det finns sedan några år tillbaka en liknande rapporteringsskyldighet i Sverige, där bankerna måste rapportera till Finanspolisen om summor över 110.000 kr.

Att kunna ta hand om kontanterna som narkotikaaffärerna genererar, kan oftast vara största problemet för narkotikahandlarna och antingen försöker man fysiskt föra över pengar från USA till exempelvis Colombia genom smuggling, eller också genom penningtvätt.

Fysisk smuggling: Exempelvis kurirer, som har med sig pengar i resväskor, handbagage, och det finns t.o.m. de som har pengarna i magen, precis som vissa narkotikakurirer. Knepen att lura tullen är många och ett av de mera makabra exemplen är väl att gömma pengarna i döda kroppar av sydamerikaner som dött i USA och ska transporteras till sitt hemland för begravning.

Tullen i New York hittade vid ett tillfälle en stor mängd pengar gömda i en container med gamla oljiga och smutsiga bildelar, inuti delarna, som skulle skeppar iväg till Colombia. Smugglarna hade väl tänkt sig att ingen tullare skulle vilja ställa sig och leta i en container med ett sådant innehåll, men där bedrog man sig. Dessutom använder sig smugglarna också av specialbyggda bilar och Tim Sullivan berättade om en bil, som polisen hade tagit i beslag.

Av en slump tryckte man på knappen för högra fönsterhissen samtidigt som handskfacket var öppet och askkoppen utdragen. Då öppnade sig automatiskt ett lönnfack under handskfacket, ett lönnfack som var avsett för att smuggla narkotika och/eller narkotikapengar i. Uppfinningsrikedomen är stor i narkotikabranchen.

När det gäller att beslagta kontanter från narkotikahandlarna, har polisen stora befogenheter. Skulle man t ex i New York stoppa en misstänkt bil och hitta en väska med 100.000 $ i baksätet, frågar man vem pengarna tillhör. Oftast är det en penningtrasportör, som bara har till uppgift att föra pengarna från en plats till en annan, mot en viss ersättning, och han säger då att det inte är hans pengar och att han inte vet vem som äger dessa. Polisen beslagtar då pengarna och ger bilföraren ett kvitto på beslaget och säger att ägaren till pengarna har ett visst antal dagar på sig att infinna sig hos polisen och kräva tillbaka pengarna och ge en förklaring till varifrån de kommer. Eftersom det rör sig om illegala pengar, kan ingen komma och kräva tillbaka dessa och de tillfaller då Asset Forfeiture Fund. Hittar man bara pengar i en bil så brukar dessa tas till analys för att konstatera vilken typ av narkotika de har varit i kontakt med, eftersom narkotika mycket lätt "smittar" på andra föremål, om de finns i samma lokaler. På så sätt får man reda på vilken sorts narkotika som pengarna köpts för och därifrån kan man sedan kartlägga vilka som kan vara inblandade.

I de fall polisen tar ett parti pengar i beslag är penningkurirern inte så bekymrad över att polisen tar pengarna, utan hans största intresse fokuserar på det kvitto som han får från polisen, där det står hur mycket som beslagtagits, eftersom detta är hans livförsäkring och som han måste visa upp för sina uppdragsgivare, så att de inte tror att han stulit pengarna. Vid de tillfällen då polisen av någon anledning inte lämnat något kvitto dröjer det inte lång stund innan någon advokat, lejd av narkotikahandlaren, ringer och vill ha besked om var, varför och hur mycket pengar som polisen tagit i beslag. Advokaten behöver inte uppge vem han företräder och polisen måste inte lämna ut dessa uppgifter.

När vi anlände till Miami, läste vi i en tidning om att DEA och Miamipolisen gjort ett tillslag och gripit sammanlagt 50 personer i en operation som pågått i 2 år. Man kallade den för "Operation Ramprats", eftersom det handlade om flygplatsanställda som var inblandade i smuggling av narkotika och vapen. De arbetade hos American Airlines och Lufthansa och deras uppgift var att lossa och lasta flygplanen på Miamis flygplats, och bl.a. gömde man narkotikan bland mat och dryck som skulle användas på flighterna.

Deras verksamhet hade kommit till DEAs kännedom och man påbörjade en brottsprovokation, som är tillåtet i USA, men som aldrig skulle gå att göra i Sverige. DEA skickade en infiltratör, som gjorde några narkotikabeställningar och man började kartlägga vilka som var inblandade och vilka metoder som smugglarna använde sig av.

Man kom fram till att narkotikan lastades på plan som kom från Bahamas, Aruba, Ecuador och Costa Rica. Bland de gripna fanns inte bara ramparbetarna utan också ett par av deras chefer, d v s de som bestämmer vilka som ska vara på vilken ramp, vilket underlättade smugglingen. DEA har ju även agenter på Bahamas och en av dessa hade tagit kontakt med smugglarna och ville ha 5 kilo kokain smugglat till Miami och överlämnat till någon på flygplatsen, som var en annan DEA-agent. För denna tjänst var priset 10.000$, eftersom de inblandade brukade ta 2.000$/kilo för sina tjänster. DEA skulle betala vid leveransen i Miami. DEA överlämnade vitt pulver, som inte var riktig narkotika, till en kontaktperson på Bahamas, som gömde det i en resväska. Resväskan försågs sedan med ett speciellt klistermärke och checkades in av en inblandad person på Bahamas, som hade bokat in sig på en flight till Miami, smuggla ut den från flygplatsen och överlämna den direkt till personer i Miami, två DEA-agenter. För att ramparbetaren skulle veta vilken resväska det rörde sig om, fick dennes chef ett fax med angivande av flightnummer, väskans utseende och dessutom en fotostat av det klistermärke som resväskan var försedd med. När sedan resväskan lossades från planet, plockade ramparbetaren bort den från bandet, stoppade den i ett litet fordon, som stod bredvid, och körde direkt ut från flygplatsen utan att behöva passera några som helst kontroller.

Detta smuggelsätt hade använts vid flera tillfällen tidigare och nu videofilmades det av DEA och vi hade tillfälle att titta på denna videofilm då vi besökte DEA-agenten Brent Eaton på DEAs högkvarter i Miami.

Eaton är den person som tar hand om utländska besökare och även handhar DEAs kontakter med massmedia.

Beträffande "Operation Ramprats" berättade Eaton också att DEA hade beställt en pistol och en handgranat (en atrapp), som skulle överlämnas i Sydamerika och smugglas till Miami. DEA överlämnade sakerna till smugglarna och fick den sedan i Miami. Vad som förvånade DEA var att smugglarna inte reagerade över att vapen, som kan köpas varsomhelst i USA, skulle smugglas dit, men de var så intresserade av pengar att de inte ifrågasatte någonting. Eftersom de inblandade rörde sig fritt på flygplatsen med mattransporter, sopvagnar, städutrustning o. likn. sysslor, kunde de med hjälp av sina id-brickor komma överallt på flygplatsen och passera in och ut därifrån utan att riskera kontroll. Efter avslöjandet har flygplatsledningen sagt att kontrollen kommer att skärpas betydligt och att säkerhetsrutinerna ska ses över och eftersom ärendet fick så stor massmedial betydelse, kommer antagligen alla internationella flygplatser i USA att följa efter och skärpa säkerheten. Bara vetenskapen om att vapen kunnat smugglas in på ett flygplan är ju hårresande. De inblandade, som egentligen inte tjänade några större summor på sin smugglingsverksamhet, kommer att få tillbringa 10-20 år framåt i fängelse.

För att kunna dölja tillgångars egentliga ursprung måste man ha en väl fungerande organisation. Vissa personer utses att endast se till att detta sker. I många fall krävs det juridisk expertis samt kontakter inom bankvärlden. Gärna genom att etablera företag och framförallt då inom "cashbusiness". Kontanterna skall investeras och då helst i fast eller lös egendom. Man strävar efter att försöka "klippa av kopplingen" mellan narkotikapengar och de pengar som investeras. Man försöker bygga "murar". Några spår skall ej finnas. Syftet är att investera pengarna "lagligt", så att de blir oåtkomliga för myndigheterna.

Många organisationer försöker bilda nätverk för penningväxling, transfereringar via bankkonton samt blanda in företag för sina syften. Postväxlar är ett populärt instrument. Problemet, som man hela tiden ställs inför, är, hur man skall kunna få ner kontantvolymen.

I USA är banker och andra penninginrättningar skyldiga att lämna uppgifter till myndigheterna om när vissa insättningar, valutaöverföringar sker över ett visst belopp (i USA över 10 000 $). Likadana regler finns i Sverige.

I USA används personer för att ex. öppna bankkonton i egna eller falska namn. DEA har sett, att en och samma person under en dag (!) kan ha öppnat så många som 20 olika konton i lika många banker. Kontona användes sedan för att göra insättningar på och man håller sig då under gränsen 10 000 $. När väl pengarna kommit in på kontona förs de över till gemensamt centralt konto för att sedan skickas vidare genom "wiretransfers" utomlands. På detta sätt kan ca 200 000 $ försvinna snabbt ur landet.

Vid öppnande av bankkonton erhåller man checkhäften om så önskas. På checken anges en summa som skrivs under "in blanco" och denna skickas sedan till något land i Latinamerika. Väl där överlåts checken på en s k "Peso broker", ex. en person som företräder ett företag, vars enda uppgift är att få narkotikapengarna att bli "vita". Företaget köper checken med avdrag för provision. Checken kan vara utställd på 5 000 $ men "Peso brokern" erlägger endast 4 000 $. "Peso brokern" löser sedan in checken i sitt hemland. Narkotikahandlaren får betalt i pesos. Genom detta förfarande skall det se ut som om det är fråga om affärsverksamhet genom att ett företag är involverat. Det är då inte onaturligt att företagaren har löst in en check för en "tjänst/affär" han utfört. I realiteten har ingen affärshändelse skett överhuvudtaget.

Man använder sig också av andra företag som gör transfereringar. Många av transfereringarna sker till s k "off-shorebolag" som finns i något skatteparadis i Latinamerika. När väl pengarna hamnat där, har USA i många fall ej möjlighet att komma åt dem. "Off-shorebolagen" finns registrerade med någon typ av verksamhet men bedriver ingen faktisk.

Man har också sett, att narkotikahandlaren eller penningtvättaren kan ha använt sig av följande metod. Han befinner sig i N.Y. med en större summa knarkförtjänster i form av kontanter. Han vill få ner narkotikapengarna till organisationen i Latinamerika. Penningtvättaren tar då kontakt med en annan penningtvättare "Peso broker" i Latinamerika. (Det kan för övrigt nämnas att förtroendet dem emellan är väldigt stort, har erfarenheterna visat).

Penningtvättaren i Latinamerika tar i sin tur kontakt med ett företag i hemlandet, som har import av ex. bilar, kapitalvaror osv från USA. Företaget gör en större beställning av varor från USA, som skeppas över och betalningen för varorna sker sedan från USA och av penningtvättaren där. Det har visat sig att företagare i USA inte har kontrollerat eller ifrågasatt varför betalning skett från USA och ej från Latinamerika. På detta sätt har nu organisationen kunnat "flytta över sin förtjänst" från kontanter till kapitalvaror. Kapitalvarorna avyttras på den egna marknaden i Latinamerika.

Företagaren i Latinamerika får en provision för sin "hjälp" men har egentligen aldrig rent fysiskt befattat sig med vare sig pengar eller kapitalvaror. Han har endast hjälpt till med beställningen.

Det finns också något som kallas "smart cards". Detta är ett kort som laddas med kontanter och personen som innehar detta förfogar över pengarna. Kortet är ej knutet till någon bestämd person eller till något konto.

Vidare sker ex. etablering av företag (gärna företag som har stor kontanthantering) av narkotikaorganisationen/penningtvättaren i USA. Det är då inte anmärkningsvärt att större kontantsummor sätts in på bankkonton. Man har också sett att "företagaren" redovisar skatter, avgifter för att visa att man försörjer sig på ett hederligt sätt. Kontanter kan då flöda ut och in samt mellan olika konton utan att dra någon större uppmärksamhet till sig.

Vidare har man uppmärksammat företag som börjar med import av ädelsten, läder, etc. från Latinamerika. Till en början sker detta på ett riktigt sätt. Företaget i USA erhåller riktiga varor. Det finns fakturor och redovisning sker till myndigheterna. Ofta kontrollerar Tullen dessa nystartade företag och de leveranser som sker utan att finna några oegentligheter. Kontrollerna är väntade inledningsvis.

Efter hand skickar man varor (värdelösa) bestående av ex. glas, dåligt läder från Latinamerika till importören i USA. Nu räknar man inte med någon kontroll. Företagaren betalar sina varuinköp via banker i USA ner till Latinamerika. Fakturorna är falska. Varorna är som sagt värdelösa och de pengar man betalar med är vederlag för såld narkotika i USA.

Enligt DEA är en förutsättning för lyckade operationer och för att få bukt med den omfattande organiserade narkotikabrottsligheten samt penningtvätten, att man fokuserar på de pengar som är i omlopp och att man arbetar med andra myndigheter samt att man bildar s k "taskforces". Man har då olika myndighetspersoner som kan sitt gebit mycket väl vilket är en förutsättning för att kunna följa narkotikahanteringen och flödet av pengarna. Var och en utreder sin speciella del med sin speciella kompetens. Det hela integreras senare under ärendet.

I dessa "taskforces" ingår som sagts tidigare, narkotikapoliser, EKO-poliser, revisorer, tulltjänstemän samt åklagare, vilket är en förutsättning för att kunna slå ut hela organisationer.

Ofta skiljer narkotikahandlaren på drogpengarna, som återinvesteras, och förtjänsten. Det är inte ovanligt med s k "get away money". Med detta menas att man mycket snabbt skall kunna ha pengar gömda/lättillgängliga för att kunna fly landet vid behov. För sådana syften kan man ex. använda sig av närståendes bankfack, dit man har en fullmakt, bara för att nämna något enstaka exempel.

I Sverige finns inte s k "taskforces". Vi har inte samma uppbyggnad för att kunna bekämpa den organiserade penningtvätten.

I stället fungerar det så att man tar kontakt med respektive myndighet för att få hjälp när frågorna aktualiseras och då oftast vid beslag av narkotika med tillhörande kontanter eller fordon. Ofta kan det då ha förflutit lång tid sedan narkotikaärendet startade, vilket gör att man har tappat viktig "ekonomisk information" under ärendets gång. Man får då gå tillbaka i efterhand för att se hur pengar har flyttats från konton, egna, bulvaners eller företags. Först då brukar kontroller ske av de berördas eller närståendes privata ekonomi. I vissa fall kan dessa pengar redan ha hunnit investeras genom att man köpt företag, ex restauranger och liknande och då med hjälp av bulvaner.

Bulvanförhållanden, fullmakter, styrelse och liknande frågor skall aktualiseras.

Kontakter skall t ex tas med skattemyndigheter för att se hur redovisning har skett av moms och avgifter. Man försöker se hur de misstänkta brottspengarna har investerats och av vilka. Ofta kommer alla dessa frågor i andra hand.

Hade man istället personal som enbart tittade på dessa frågor från ärendets början och med personal som har ex. en ekonomisk utbildning i botten, skulle man dels ha en bättre handlingsberedskap dels ha större förutsättningar för att kunna beslagta/förverka vinning av narkotikabrott eller annan vinning av brott, t ex skattebrott, för att nämna något. Det är vanligt att mycket annan brottslighet uppkommer vid sidan av narkotikabrotten, brottslighet som är av ekonomisk karaktär.

Ärenden av denna art kräver speciell juridisk kompetens och denna kompetens finns inom våra svenska myndigheter. Problemet är bara att få myndigheterna att samverka. Många gånger är det en resursfråga, tyvärr.

Ett bra exempel på samverkan myndigheter emellan är "Operation krogsanering" som bedrivits i Stockholm de senaste åren.

På Länskriminalens narkotikarotel i Stockholm har vi sedan några år tillbaka försökt att titta på de "ekonomiska transaktionerna" i våra ärenden. Det har slagit mycket väl ut i vissa fall. Lagstiftningen har dock i vissa fall lagt hinder i vägen och pengar som tagits i beslag har fått lämnas tillbaka. Detta genom att bevisbördan ligger på åklagaren att visa att den egendom den misstänkte förfogar har en direkt koppling till narkotikabrott. Hur många domar finns det egentligen i dag, enligt BrB 9:6, det s k "knarkhäleriet"? Svaret är: mycket få.

Sedan 1 juli 1999 har vi fått en ny lagstiftning i form av penninghäleri, men för oss är det i skrivande stund okänt huruvida någon har dömts för detta brott.

Vanliga berättelser från den misstänkte för att förklara hur han kommit över egendomen, är att han vunnit på trav, varit på spelklubbar, lånat pengarna av någon okänd eller att han gjort bilaffärer. Den misstänkte har ingen skyldighet att visa/förklara hur han kommit över sin egendom och där står man.

Detta upplevs hos allmänheten som mycket stötande att man kan äga fastigheter, bilar osv. utan att man på något annat sätt kan uppge att man ex vunnit pengarna på trav. Ofta saknar den misstänkte för polisen kända arbetsinkomster.

I USA samt vissa europeiska länder gäller s k omvänd bevisföring. Kan inte den misstänkte göra det sannolikt att egendomen kommit i hans ägo på ett hederligt sätt, förverkas denna till staten.

Under de senaste åren har vi haft ärenden där narkotikahandlare har drivit företag inom factoringbranschen samt byggbranschen. Företagen har omsatt miljontals kronor.

Vi har kunnat se att pengar har "gömts" på bankkonton tillhörande aktiebolag. I ett fall var dessa pengar bokförda som kortfristiga skulder i bokföringen men visade sig vid en granskning vara pengar som den misstänkte narkotikahandlaren lånat ut till ett aktiebolag. Om bokföringen inte hade säkrats hade man aldrig kunnat se, varifrån dessa pengar kommit. Detta var pengar som misstänks komma från narkotikaverksamhet. Beloppen översteg 1 miljon kronor.

I vissa fall har vi funnit bokföring, i andra inte. Detta p g a att bolaget har hunnit säljas iväg till en s k "målvakt".

Vi har också sett personer, som handlat med bilar i större omfattning utan att ha inregistrerade firmor. Sådan verksamhet skall betraktas som rörelse i skattehänseende. I detta fall beslagtogs kontanter samt lyxfordon till ett värde av ca 900 000 kr. Detta förverkades till staten och som grund för detta låg vinning av narkotikabrott samt bokföringsbrott med tillhörande eftertaxering. I andra fall kan man misstänka, att ersättningar för narkotikaköp har satts in på bolagskonton.

Listan skulle kunna göras lång men ovanstående kanske visar de problem som är förknippade med narkotikaverksamhetens förtjänster.

Avslutningsvis vill vi säga att en förutsättning, utifrån den lagstiftning vi har idag, för att kunna bekämpa den penningtvätt som pågår och andra ekonomiska brott som följer i dess spår, är att vi har samordnade insatser med våra olika ekonomiska rotlar inom Polisen samt med de myndigheter som har kompetens inom området.

Skall man få bukt med den organiserade kriminaliteten måste stora insatser göras mot de pengar som möjliggör denna fortsatta brottslighet. Det är tillgången på pengar som styr.

En arbetsmetod kan vara att tillsätta kommissioner med representanter från de olika myndigheterna. Då först kommer man åt helheten.

Vi vill också säga att vi fick ett mycket positivt bemötande av DEA i USA samt av de poliser där, som är verksamma inom IPA. Resan har varit till stor nytta för oss och den har givit oss många värdefulla intryck i vårt fortsatta arbete.