Narkotikaepidemier II: Efterkrigstiden
Av Jonas Hartelius

Under efterkrigstiden har de flesta västländer drabbats av omfattande narkotikaepidemier. Missbruket har haft en explosionsartad utveckling. Det har även skapat grogrund för en global droghandel och en flummig drogkultur.

Före andra världskriget var epidemiskt narkotikamissbruk sällsynt och begränsat till små grupper eller korta perioder.

En epidemi av kokainmissbruk uppkom i Centraleuropa på 1880-talet och studerades av bl.a. Sigmund Freud. Marihuanarökning förekom i jazzkvarteren Storyville i New Orleans de första årtiondena på 1900-talet. Under mellankrigstiden spreds kokainmissbruket ånyo i Europa, och det drabbade bl.a. den svenske skådespelaren Gösta Ekman.

Det epidemiska narkotikamissbruket var emellertid så sällsynt eller så ofullständigt kartlagt att många akademiska läroböcker inte ens berörde fenomenet eller dess närmare särdrag.

Den moderna injektionsepidemin synes ha börjat omkring 1914 i New York. Detta år skrev läkaren Liechtenstein vid Manhattan-fängelset om en ny typ av heroinister, som använde drogen som rusmedel. Från Kairo rapporterades omkring 1925 ett missbruk bland sjömän. Troligen spred denna grupp missbruket vidare över världen.

Till Sverige överfördes injektionsepidemin 1946 av en svensk pojke, som hade lärt sig injektionstekniken i New Orleans. Hemma i Sverige tillämpade han tekniken på upplösta centralstimulantiatabletter. Mannen kom sedan under nästan två årtionden att spela en stor roll för spridningen av narkotikamissbruket i Stockholm.

Injektionsmissbruket var länge begränsat till Stockholm. År 1956 flyttade en missbrukare till Göteborg och startade en epidemi där. Omkring 1960 drabbades andra större svenska städer.

Missbruk av marijuana ("jazztobak") kom till Sverige med amerikanska jazzmusiker 1954 och drog till sig uppmärksamhet i medierna. Haschrökning blev ett inslag i den nya ungdomskulturen vid mitten av 1960-talet och fick på bara ett par år genomslag över hela landet.

Genom Rikspolisstyrelsens stora polisoffensiv 1969 kom landets polismyndigheter i kontakt med mycket mera narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet än de hade haft kännedom om tidigare. Polis- och domstolsstatistiken exploderade: antalet narkotikabeslag ökade från 300 år 1965 till 2 033 år 1969. Antalet anhållna för narkotikabrott steg under samma tid från 189 till 2 390. Till den stegrade statistiken bidrog både ett ökat missbruk och en intensifierad narkotikabekämpning.

Under 1970-talet spreds sedan både injektionsmissbruk av centralstimulantia och rökning av cannabis över landet. Den verkliga omfattningen var dock ofullständigt känd.

På initiativ av riksdagsmannen Thure Jadestig (s) beställde riksdagen 1977 en utredning om narkotikamissbrukets omfattning (UNO). Denna gjorde en skattning av antalet tunga missbrukare, dvs. de missbrukare som injicerar narkotika eller dagligen eller så gott som dagligen använder narkotika på annat sätt (t.ex. kroniska haschrökare). UNO beräknade antalet tunga missbrukare år 1979 till mellan 10 000 och 14 000. En uppföljning år 1992 gav uppskattningen att missbruket ökat till mellan 14 000 och 20 000. Senare gjorda beräkningar inom det s.k. MAX-projektet kom fram till att UNO:s siffror var underskattningar. Numera anses en punktskattning om 15 000 tunga missbrukare för år 1979 vara rimligare och 19 000 för år 1992. Antalet tunga missbrukare år 1998 uppskattades till 26 000 och den årliga ökningstakten till 1 900.

I många västländer är vissa former av epidemiskt narkotikamissbruk sedan årtionden så djupt etablerade i samhällskulturen att de närmast blivit endemiserade. Bejerot varnade för endemiseringen och pekade på att denna skulle skapa än större svårigheter att hejda missbruket. Det omfattande missbruket skulle ge upphov till organiserad brottslighet och till politisk opportunism med krav på legalisering av narkotika.

Västerlandets narkotikaepidemier har efter hand påverkat även länder där det förekommit ett traditionellt (endemiskt) missbruk i den äldre manliga befolkningen, omgivet av tydliga tabun mot ungdomars och kvinnors missbruk. Västerländska ungdomar som sökt sig till något förlovat land med till synes fritt tillgängliga droger, som t.ex. Nepal, har ofta vållat svåra konflikter när de spritt sitt missbruk bland lokala ungdomar.

Som samhällsfenomen är idag åtminstone den västerländska cannabisepidemin i praktiken endemiserad, eftersom det i breda befolkningsgrupper inte längre ses som avvikande att inneha och konsumera dessa droger. Det sociala tabut är genombrutet. Nu senast i januari 2004 har Storbritanniens beslut att avkriminalisera personligt innehav av cannabis inneburit ytterligare ett steg i denna utveckling.

Orsakerna till narkotikaepidemiernas snabba spridning under efterkrigstiden kan sökas på flera plan.

På det mikrosociala planet var – och är alltjämt – den viktigaste faktorn missbrukarnas starka tendens att sprida sina drogvanor till andra, främst kamrater och nyfikna. Spridningen kan fortgå i årtionden och under denna tid dra in hundrafalt fler missbrukare. Hur man än räknar, är det klart att antalet svenska narkotikamissbrukare av epidemisk typ ökade minst 1 000 gånger under andra halvan av 1900-talet.

På det professionella och administrativa planet saknades kompetens bland ledande grupper av fackfolk och administratörer för att hantera det nya missbruket. Bejerot (1984, s. 60) varnade för att "… villrådiga rådgivare lämnar politikerna rådvilla. Resultatet blir kortsiktiga, spektakulära kampanjer och troskyldiga men inkonsekventa och i det långa loppet verkningslösa motåtgärder, allt medan problemet växer administratörerna över huvudet." De enda professionella grupper (bortsett från langarna) som verkligen förstått detta slag av spridningsmekanism för beteenden är dagens reklammakare. Modern marknadsföring nyttjar ofta epidemisk spridning av budskapet ("the buzz", alltså snacket på stan om nya produkter m.m.).

På det underrättelsemässiga planet fanns en brist på analysmodeller och kartläggningssystem för att följa missbrukets spridning och effekter av olika åtgärder eller projekt.

På det ekonomiska planet var en viktig orsak att det fanns ett snabbt ökande materiellt välstånd att parasitera på.

På det behandlingsideologiska planet förelåg en övertro på att frivillig vård skulle kunna förmå missbrukarna att upphöra med sina droger och att missbrukarna skulle vara motiverade till drogfrihet. "Frivillighet" var och förblev den grundläggande linjen i svensk narkomanvård från mitten av 1960-talet. Den avvaktande hållningen gjorde ingenting för att bryta spridningen av missbruket.

På det socialpolitiska planet fanns orealistiska föreställningar om den allmänna välfärdspolitikens möjligheter att undanröja grogrunden för missbruk och kriminalitet. Därtill kom överklassanarkistiska integritetsideal i tongivande kretsar som hävdade att det var individens ensak att välja mellan vård eller drogintag samt tabubelade t.ex. drogtester och tvångsingripanden.

Narkotikaepidemierna har tjänat som sociala och ekonomiska baser för en rad kulturfenomen, som knappast skulle ha fått lika stor omfattning utan draghjälp från miljontals missbrukare. Kring missbruket finns många överbyggnader:

● En prylindustri tillhandahåller tillbehör (s.k. paraphernalia) för förvaring, preparering och konsumtion av narkotika. Dess omsättning är miljarder dollar.

● En drogkultur med film, musik, litteratur, seriemagasin, affischer, märken m.m. har historiskt sett passerat många faser. Den första och mest uppmärksammade var 1960-talets hippiekultur med cannabis, LSD och "flower power". Kring 1990 kom ravekulturen med ecstasy och stora dansfester. Drogkulturen har stor betydelse för attitydbildningen kring narkotika, då den förhärligar droger och drogupplevelser. Det kan t.o.m. förekomma praktiska råd om hur man skall bete sig för att undgå upptäckt, dölja missbrukstecken och klara drogtest. I denna miljö sker ofta introduktionen av nya narkotika eller andra droger, eftersom människor här har större benägenhet att pröva nya drogvarianter. Omsättningen av drogkulturens alla mediaprodukter torde uppgå till miljarder dollar.

● En flumfilosofi sprids kring missbruk av bl.a. cannabis, ecstasy och liknande droger med hallucinatoriska effekter. Budskapet är ofta "psykedeliskt", dvs. det handlar om möjligheter att skapa ett "vidgat medvetande" genom drogrus och om hur upplevelserna skall tolkas. Sådana föreställningar kan spåras tillbaka till första halvan av 1800-talet och författare som de Quincey resp. Baudelaire. Men först på 1960-talet fick det psykedeliska budskapet uppmärksamhet i samhällsdebatten. Mer envetna företrädare, såsom den amerikanske psykologen Timothy Leary, försökte t.o.m. göra religion av den psykedeliska filosofin och kräva religionsfrihet för hallucinogenrus.

● En global narkotikabrottslighet utgör idag en av de mest omfattande handelssektorerna i världen, med en omsättning av hundratals miljarder dollar. Endast vapenhandeln beräknas omsätta större summor. Narkotikahandeln finansierar även allvarlig terroristverksamhet (s.k. narkoterrorism).

Hur ser narkotikaepidemierna ut idag? I Sverige finns enligt de senaste uppskattningarna omkring 30 000 s.k. tunga narkotikamissbrukare. Denna grupp har hög kriminell aktivitet, men ofta även svåra psykiska störningar. Om man räknar med alla som missbrukar narkotika regelbundet (t.ex. oftare än en gång i månaden), blir den totala svenska missbrukspopulationen i storleksordningen 100 000. De senaste rapporterna tyder på att missbruket ökar.

För EU räknar man med att det finns i storleksordningen en miljon injektionsmissbrukare i en befolkning av 350 miljoner.

För hela världen får man uppskatta antalet injektionsmissbrukare till flera miljoner och antalet övriga epidemiska narkotikamissbrukare till tiotals miljoner.

Få länder har under efterkrigstiden fått kontroll över sina narkotikaepidemier. I den avslutande artikeln skall vi se vad man kan göra för att förebygga, kartlägga och hejda sådana.

Fortsättning i kommande nummer.