Efter ”Mobilisering mot narkotika”:
Narkotikapolitiken segar sig fram

Text: Thure Jadestig

När ännu en offentlig utredning om narkotikapolitiken går mot sitt slut måste man fråga sig vad regeringen vill göra åt det fortsatt allvarliga missbruket.

Regeringens narkotikapolitiske samordnare Björn Fries, vars verksamhet är känd som ”Mobilisering mot narkotika”, slutar sitt uppdrag vid årsskiftet 2007/08. Efter sig lämnar han en serie rapporter och ett förslag. Detta gällde att tillåta utdelning av rena sprutor till injektionsmissbrukare för att hindra spridningen av HIV/aids. Förslaget togs av riksdagen 2006. Men det har rönt motstånd från många landsting, som tvekar inför kostnaderna.
Nu skall narkotikafrågan återföras till den ordinarie verksamheten i regeringskansliet. Vad som kan komma ut av detta är oklart. Inget statsråd har hållit något linjetal om narkotikapolitiken. Man måste fråga sig vad regeringen vill göra och hur den vill bistå folket på fältet med nya resurser och befogenheter?
Under tiden segar sig den svenska narkotikapolitiken fram. Entusiaster och motståndskämpar ute i samhället håller emot narkotikan, informerar och verkningar och risker, organiserar föräldragrupper, spårar upp missbrukare, gör ingripanden osv. Ofta arbetar de utan handfast ledning från chefer eller politiker. De tillhör den grupp av människor som Alf Ahlberg (i Humanism i atomåldern, 1974) beskrev med följande ord: ”alla dessa namnlösa och ’enkla’ människor … dessa goda utan åthävor eller beräkning, som trots allt möter oss runt om i världen och på vilka dess bestånd ytterst vilar”. Man skulle också kunna kalla dem ”vardagens hjältar”.
Denna grupp har drivit fram alla viktiga inslag i den svenska modellen, allt det som givit Sverige uppmärksamhet internationellt för sin restriktiva narkotikapolitik.

Idérikedom ute i landet
Vad segar man just nu vidare med? Urinprov i skolan har varit aktuell som stridsfråga i minst 25 år. I väntan på förslag från en pågående utredning arbetar skolsköterskor ute i landet med att nyttja sin medicinska auktoritet och sitt sunda förnuft för att få eleverna att göra urinprov – även om lagen inte ger rätt att fordra detta. Narkotikapoliser arbetar med nya strategier för att spåra och stoppa narkotikamissbruk. Artikeln (SNPF 3-06) om misstankebaserade undersökningar för att spåra ungdomars missbruk visar ett exempel på den idérikedom som finns ute i landet. Svenska Narkotikapolisföreningens program, som aktualiserades vid stämman 2007, ger en sammanfattning av vad många narkotikapoliser kräver för att narkotikapolitiken skall bli mer ändamålsenlig. I arbetslivet finns många projekt som blivit stilbildande, bl.a. Sundsvallsprojektet. Det ger gemensamma riktlinjer mot missbruk för de tio största arbetsgivarna i regionen.
Lärare, socialarbetare, ungdomsledare och föräldrar är andra grupper som dagligen försöker flytta fram positionerna i kampen mot narkotikan. Sällan får de reellt stöd uppifrån i form av resurser, policydokument eller liknande. Vi har under senare år inte varit bortskämda med chefer som pekat framåt i narkotikafrågan, inte ens inom polisväsendet.
I väntan på klara besked från regeringen och kommande utredningar får vi vara tacksamma för alla de enkla och anspråkslösa människor som segar sig fram i vardagen med att utveckla arbetet mot narkotikan. Inte minst är SNPF:s arbete ett exempel på att sådant segande både behövs och kan bli vägledande för andra.