Narkotikapolitikens första och värsta misstag 

Av Jan Malmstedt

Bristen på kunskap och klienterfarenhet gjorde att ledande opinionsbildare i Sverige på 1960-talet förespråkade s.k. legal förskrivning av narkotika till kroniska missbrukare. En ny bok försöker berätta öppenhjärtigt om den tiden men röjer ingen vilja att erkänna fatala misstag. 

Jag tror att det var sommaren 1966 som Bertil Bertilsson, spanare vid Mariapolisen, ringde mig. Vi hade träffats när jag som ung reporter på Aftonbladet skrev en artikel om den snabbt växande knarklangningen på Söder i Stockholm. Under terminerna studerade jag på Socialhögskolan i Stockholm.

Bertilsson berättade att han hade träffat en ”gemensam bekant”, vi kan kalla honom Pelle. Denne Pelle var en gammal skolkamrat till mig, nära vän och senare journalistkollega till mig; Pelle var en briljant skribent. Våra vägar hade skilts långt tidigare, inte minst när jag konstaterade att Pelle hade ett helt annat behov av konstgjord stimulans än jag.

Nu var Pelle en av de narkotikamissbrukare som hade ”legal förskrivning”. Han bodde i en kvart på Söder och fick sina centralstimulantiadoser utskrivna på recept. Han hade för Bertil Bertilsson förklarat att jag var den ende som kunde hjälpa honom ur hans situation. Han hade fått en skrivmaskin av socialtjänsten – och lyckats skriva två rader på ett år.

Som ambitiös socialhögskolestuderande hade jag ju följt debatten i massmedia om narkotikapolitik och narkomanvård och läst mig till att legal tilldelning av narkotika var den vård som, kompletterad med jobb och bostad, skulle hjälpa missbrukarna ur sin förnedring.

Så, jag skaffade Pelle ett jobb och en bostad, för säkerhets skull en bit från Stockholm.

Pelle tog sig ända till bussen som skulle gå till det nya jobbet och bostaden. Där vände han, tillbaka till sin legala narkomani och sin tragiskt snuskiga kvart.  

Mobbning och biblioteksstudier

Detta blev inledningen till att jag under 1960-talets andra hälft noga följde narkotikadebatten, framför allt i massmedia. Min utsiktspunkt var min bakgrund i journalistyrket och studierna på Socialhögskolan. Det utvecklades till en märklig period i mitt liv. Jag blev i det närmaste mobbad av studiekamraterna och journalistkollegerna. Orsaken var att jag ifrågasatte legal förskrivning som lösning på missbrukarnas problem. Jag hade ju med egna ögon sett åtminstone ett fall där det inte hjälpte, inte jobb och bostad heller. Mobbningen föranledde mig att göra något som uppenbarligen var ganska ovanligt på den tiden – jag slog mig ner i Socialhögskolans bibliotek och läste under några veckor all tillgänglig facklitteratur om narkotika och narkomani.

Jag minns fortfarande när jag i det närmaste vacklande klev ut ur biblioteket: det fanns i stort sett inget stöd i seriös forskning för den linje i narkomanvården som både massmedia och framträdande debattörer, inklusive lärare på Social-högskolan, påstod inte bara vara den mest humana, utan också den narkotikapolitiskt riktiga. Vård med legal förskrivning som centralt inslag främjades inte minst av Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL).

Kanske fanns det ett undantag i facklitteraturen? Två amerikaner, sociologen Alfred Lindesmith och psykoanalytikern Isidor Chein, gav båda stöd för legal förskrivning. Det var också från dem som många som propagerade för legal förskrivning hämtade sitt stöd. Denna vårdpolitiska linje har betecknats som ”symtomteorin” eller, mer seriöst, den psykologisk-sociologiska modellen – att man måste lösa ”de bakomliggande faktorerna” först, så ordnar sig missbruksproblemet ganska lätt. 

Förödande fälla

Men det behövdes inte många timmars läsning för att avslöja den förödande fälla den legala förskrivningens tillskyndare gått i: Lindesmith och Chein talade om socialt välanpassade heroinister med medicinsk bakgrund till sitt missbruk, inte ett dugg om de ofta utslagna och kriminella centralstimulantiamissbrukare, som utgjorde det svenska problemet. På dem tilllämpades för övrigt inte ens den traditionella avgiftningsmetoden för opiatmissbrukare, nedtrappande doser, utan i stället en ”liberal” förskrivning, där patienten fick vad han begärde. Och vad önskar en missbrukare om inte en ”vård” med stigande doser? Och doserna steg kraftigt efterhand som programmet fortsatte.

Att mina perspektiv på narkotikaproblemet kom att skilja sig från dem hos både massmedia och en ung socialarbetarkår har kanske en ytterligare bakgrundsfaktor. Till följd av min pappas juristyrke hade jag fått för en yngling helt unika möjligheter att besöka fängelser och åtminstone uppleva några glimtar av livet bakom Långholmens portar. Där hade knappast några av vårdromantikerna tittat in. Och de hade ingen aning om min vän Pelles förnedrande knarkarkvartsliv och vänkrets, bestående av polare som ville åt hans legala doser.

Jag har nu år 2004 fått möjlighet att påminna mig hur det var att befinna sig inne i debattörernas och narkomanvårdarnas kretsar men med en verklighetsbild som skilde sig radikalt från den gängse. Det har skett genom att läsa När botten stack upp, Om de utslagnas kamp för frihet och människovärde. Boken av skrivits av en rad personer som engagerade sig i de så kallade R-förbunden som stod för en stor del av gnistan i 1960-talens och 1970-talens vårddebatt. RFHL-potentaterna dominerar boken; RFHL tycks vara det av R-förbunden överlevt längst.

Boken är en förfärande läsning. Ja, kanske inte för den som förmår läsa mellan raderna och förstå de politiskt korrekta, försiktiga formuleringarna, kanske också någon gång uttryckliga: här finns dolda och öppna erkännanden av misslyckandena. Men, som jag tror att den legala förskrivningens främste bekämpare, socialmedicinaren Nils Bejerot, skrev vid något tillfälle: jag skulle ha respekterat dessa skribenter – en gång i tiden unga socialarbetare och okunniga journalister – om de åtminstone någon gång bekände sina grundläggande och förödande misstag. Kanske åtminstone någon av dem kunde ha erkänt att de tackade nej till mitt förslag att göra mig sällskap in i det där biblioteket och läsa in sig på fakta? Ja, jag minns ett gräl i en trappa på ”Sopis” när jag erbjöd mig att plocka fram en av de böcker som min uppfattning byggde på. Min åsiktsmotpart avfärdade det hela med att fräsa ”Bejerotanhängare”! Det var ungefär det sämsta man kunde vara på Socialhögskolan vid den tiden, och för all del även på den kvällstidning där jag arbetade under studieuppehållen. 

Härd av okunnighet

Den härd av okunnighet som RFHL kom att utgöra fick under 1960-talets andra halva dramatisk påverkan på massmedia och direkt och indirekt på politiker, och därmed på den förda narkotika- och narkomanvårdspolitiken. Visserligen nyktrade både socialarbetare, media och politiker till, men fördröjningen var helt onödig. Och kostade människoliv.

Den som läser När botten stack upp får sig visserligen till del häpnadsväckande beskrivningar av rörigheten på diverse R-kanslier och romantiseringen av utslagna människor. Men ingenstans analyseras exempelvis skillnaden i narkomanvårdspolitik och narkotikapolitik. Tyvärr innebar 1960- och 1970-talens vårdpolitik det förödande misstaget att tro att principer för vård i det enskilda fallet utan vidare kan överföras till politik på samhällsnivå. Inte ens i dag tycks man i debatten vara medveten om vilken nivå man debatterar på – den individualterapeutiska, den vårdpolitiska eller den samhällspolitiska. Debatten förs fortfarande främst med utgångspunkt i behandlingsmetodik, men behandling kommer definitionsmässigt in i ett skede när skadan är uppenbar. Skulle någon tänka sig att lösa problemet med trafikoffer genom att tiodubbla antalet akutbilar och ambulanser i stället för hastighetsgränser, alkolås och mitträcken på motorvägar?

R-förbundens överlevande personer kunde med sin bok sent omsider ha bidragit till att föra debatten framåt. Nu försöker de diskret ursäkta sin ungdoms felgrepp, som om det vore det viktigaste. I stället kunde de ha medverkat till att dra upp tydligare linjer för dagens behandling, debatt och politik. De kunde ha insett att socialvård och behandling respektive socialpolitik och narkotikapolitik måste arbeta med olika instrument, som ibland kan förefalla svårförenliga.

Och min vän Pelle då, hur gick det för honom? Pelle blev ett av den legala förskrivningens lyckade resultat. Han gick över till alkohol och kastade sig ut från femte våningen någon gång på 1970-talet.  

Jan Malmstedt har varit journalist på bl.a. Aftonbladet och redaktör för Socionomen. Han skrev sin examensuppsats på Socialhögskolan om idéströmningar i den tidiga svenska narkotikadebatten. 

Referens

När botten stack upp. Om de utslagnas kamp för frihet och människovärde, Södertälje: Gidlunds, 2004.