Vid stämman i Karlstad den 12 maj 2001 antog Svenska Narkotikapolisföreningen följande program med förslag till åtgärder mot narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet.

Samhällets narkotikapolitik omfattar alla åtgärder med syfte att reglera tillgängligheten och användningen av narkotika och liknande droger.

I ett modernt rätts- och välfärdssamhälle är narkotikapolitiken avgörande för att skydda allmän ordning och säkerhet, värna folkhälsan, skapa trygg arbetsmiljö och säker samfärdsel samt främja ungdomars utveckling till fria och engagerade samhällsmedborgare. Narkotikakontrollen har betydelse även för att slå vakt om demokratin, hindra social misär och freda det fria tankeutbytet i vår kultur.

Narkotikapolitikens mål bör vara att skapa ett narkotikafritt samhälle, dvs. ett samhälle fritt från missbruk (icke-medicinskt bruk) av narkotika. Narkotika och liknande droger bör få användas endast för noggrant reglerade medicinska syften.

Även i fråga om dopningsmedel bör syftet med samhällets kontroll vara att begränsa användningen av sådana droger till medicinska ändamål.

Samhällets insatser mot narkotikamissbruk och narkotikabrott bör ske längs flera linjer. Bekämpningen av den olovliga narkotikahanteringen bör riktas mot alla led från olovlig produktion och distribution till försäljning och annan befattning med droger i de yttersta missbrukarleden.

Åtgärder riktade mot enskilda missbrukare eller unga människor i riskzonen bör ha till syfte att förebygga missbruk, att tidigt upptäcka sådant om det ändå uppstår, att hejda spridningen av missbruksepidemier, att ge vård eller annan behandling för att bryta en fortgående missbrukskarriär och underlätta återgången till ett drogfritt liv samt att understödja och kontrollera drogfrihet efter behandling. Insatser mot de enskilda missbrukarnas olovliga befattning med narkotika är viktiga även för att bekämpa den illegala efterfrågan på narkotika.

Narkotikalagstiftningen grundas på straffrättsliga sanktioner mot olovlig hantering av narkotika. Polis, tull och andra rättsvårdande myndigheter får därigenom en avgörande roll i den praktiska narkotikabekämpningen. Det gäller allt från att bekämpa enskilda brott till att kartlägga och stävja nya brottsliga förfaranden (modus operandi). Insatser av polis och tull mot den illegal narkotikahantering är också viktiga för att förebygga och hejda andra slag av brott.

Polis och tull är genom sin dagliga kontakt med narkotikaproblemen även en viktig källa för journalistisk och vetenskaplig rapportering om förändringar i missbruks- och brottspanorama.

För att dessa myndigheters arbete med narkotikabekämpning skall kunna utvecklas professionellt i takt med drogpanorama och modus operandi bör narkotikabekämpningsarbetet bedrivas problemorienterat och underrättelsebaserat på olika nivåer. Detta fordrar välutbildade befattningshavare inom alla myndigheter. De olika enheterna bör ha tillräckliga resurser och nödvändig kompetens för praktisk narkotikabekämpning i samverkan med andra enheter och myndigheter.

För att förstärka narkotikapolitiken, särskilt den praktiska narkotikabekämpningen, kräver Svenska Narkotikapolisföreningen följande åtgärder från statsmakternas och de berörda myndigheternas sida.

1. Ökad samverkan mellan polis och tull
Samverkan mellan polis och tull bör förbättras inom såväl underrättelseverksamhet som operativ ärendehantering. Revirtänkande bör motarbetas för att samhället skall få största möjliga effekt av narkotikabekämpningen.

2. Specialiserade narkotikaenheter i varje län eller region
Specialiserade narkotikaenheter bör inrättas inom varje län eller region för att utveckla och vidmakthålla en effektiv lokal och regional narkotikabekämpning.

3. Utveckling av nya metoder och befogenheter för avancerad spaning mot grov narkotikabrottslighet
Polisens och tullens metoder och befogenheter för avancerad spaning mot grov narkotikabrottslighet, t.ex. hemlig avlyssning, bör utvecklas och utvärderas fortlöpande.

4. Kvalitetssäkring av polisens diagnostik av narkotikapåverkan
Polisens arbete med att undersöka misstänkt narkotikapåverkan i trafiken eller i andra sammanhang bör kontinuerligt utvecklas och kvalitetssäkras för att säkerställa att de använda metoderna ger korrekta resultat.

5. Vidgad narkotikadefinition
Narkotikastrafflagens nuvarande definition av narkotika, där de reglerade preparaten anges genom uppräkning på särskilda förteckningar, bör kompletteras med en verkansdefinition som omfattar även andra droger med uppenbart narkotikalik effekt.

6. Överförande av flunitrazepam (Rohypnol m.fl. medel) och liknande medel till narkotikaförteckning I
Flunitrazepam (Rohypnol m.fl. medel) har fått allt större användning som våldsdrog, både bland våldsverkare för att öka aggressiviteten inför brott men även för att droga människor i syfte att utsätta dem för sexuella närmanden, rån eller liknande övergrepp. För att minska tillgängligheten av dessa medel samt skärpa synen på brottslig hantering av dessa medel bör de överföras till narkotikaförteckning I, så att de ej längre får användas i medicinskt syfte.

7. Reglering av GBL och butandiol som hälsofarliga varor
Gammabutyrolakton (GBL) och butandiol kan i praktiskt missbruk ersätta den nyligen narkotikaklassade drogen gammahydroxibutyrat (GHB). Eftersom medlen har en betydande användning inom teknisk industri kan de ej regleras som narkotika. De bör emellertid ställas under kontroll som hälsofarliga varor för att hindra spridning till missbruk.

8.Kriminalisering av olovligt bruk av hälsofarliga varor
Genom att konsumtion av hälsofarliga varor idag är straffri får polisen ej använda urinprov för att undersöka påverkan med sådana medel. Eftersom de ämnen som f.n. är reglerade som hälsofarliga varor i allt väsentligt har samma ruseffekter och yttre verkningar som narkotika kan det vid en ytlig besiktning vara svårt att avgöra om en person är påverkad av en narkotika eller av en hälsofarlig vara. För att urinprov och liknande tvångsmedel skall kunna användas bör även olovligt bruk av hälsofarliga varor kriminaliseras. För detta talar även behovet att markera att ingen olovlig befattning med sådana varor skall accepteras av samhället.

9. Rättslig genomlysning av farligheten hos enskilda narkotika
Grunderna och utvecklad praxis för farlighetsbedömning av enskilda narkotika bör genomlysas rättsligt. I narkotikastrafflagen bör intas en särskild bestämmelse om vilka uttryckliga kriterier som bör användas vid farlighetsbedömning av nya droger, t.ex. risk att utveckla beroende, risk för oberäkneliga effekter och risk för hastiga dödsfall.

10. Nya påföljder för ringa narkotikabrott
Dagens praxis med böter för ringa narkotikabrott är föga ändamålsenlig och har låg avhållande effekt. För att ge domstolarna ökat utrymme att döma till annan påföljd, exempelvis skyddstillsyn i förening med föreskrifter om drogfrihet och regelbundna drogtester, bör maximistraffet för ringa narkotikabrott höjas.

11. Skyndsam handläggning av narkotikaärenden
Samtliga narkotikaärenden bör inom rättsväsendet handläggas med samma förtur som häktningsärenden.

12. Effektivare regler om förverkande
Lagstiftningen om förverkande av tillgångar som åtkommits genom brottslig verksamhet bör ändras så att möjligheterna till förverkande ökas. Under särskilda omständigheter bör omvänd bevisföring kunna tillåtas.

13. Narkotikafria fängelser
Särskilda insatser bör införas inom samtliga fängelser eller andra institutioner inom kriminalvården för att hålla samtliga intagna narkotikafria och därmed underlätta deras återgång till en drogfri tillvaro i samhället. Drogtester bör användas i ökad utsträckning. Intagna bör endast få tillgodoräkna sig påvisat drogfri tid som avtjänad tid, så att den tid som förflutit mellan drogfritt test och drogpositivt test ej får avräknas.

14. Ökade möjligheter till omedelbara omhändertaganden enligt lagen om vård av missbrukare
Lagen om vård av missbrukare (LVM) och praxis bör ändras så att polismyndighet kan göra fler omedelbara omhändertaganden för att bryta ett pågående missbruk.