Nederländsk narkotikapolitik bakom kulisserna
Av Peter Sundberg

En detaljerad granskning av narkotikapolitiken i Nederländerna ger åskådliga bevis för att landets myndigheter tappat kontrollen över utvecklingen.

Den officiella bilden av nederländsk narkotikapolitik är att denna är mycket framgångsrik. Landets liberala hållning sägs ha minskat missbruket, separerat marknaden för cannabis och andra narkotika osv. Men under en period av 25 – 30 år har landet stegvis luckrat upp sin egen narkotikakontroll, så att mycket av handeln i praktiken blivit halvlegal.

Hur allvarlig situationen egentligen är vet troligen inte ens landets myndigheter. Genom att studera missbruksutvecklingen, granska offentliga publikationer och sammanställa material från spridda källor har den nederländska författaren och narkotikadebattören Renée Besseling speglat livet bakom kulisserna. Tidigare har hon skrivit om droger i olika sammanhang t.ex. holländsk droghistoria, drogbruk och missbruk, drogpolitik och olika synsätt på droger.

I boken Parents – A natural preventive against drug. The Dutch experience (2004) avslutar Besseling med en sammanfattning i 53 punkter. Några av de viktigaste skall återges här utan vidare kommentarer. Årtalet 1976 är viktigt, eftersom Nederländerna då införde sina första, mer permissiva lagar om narkotika. XTC är "ecstasy" (MDMA m.fl.), "headshops" och "smartshops" är olika slag av butiker som säljer narkotika eller andra droger.

"Sedan 1976 har Nederländerna skördat:

• Hampa- och haschmuseer.

• Nederländsk marijuana (Nederwiet), som produceras i samarbete med Jordbruksuniversitetet i Wageningen. ---

• "Fackföreningar" för narkomaner. ---

• Organisationer för missbrukare och försäljare som är verksamma i politiken. ---

• "Coffee shops", där cannabisprodukter säljs och konsumeras. ---

• Maripharm, institutet för medicinska marijuanabrukares rättigheter; institutet köper cannabis från olika odlare, för att distribuera dem till rimliga priser bland patienter med skiftande åkommor. Det har inget medicinskt tillstånd men tolereras. ---

• "House parties", där narkotika konsumeras, vilket är välkänt.

• Ett rykte om sig att vara världens största leverantör av XTC och "nederwiet".

• En hampa-handelsutställning för handlare, köpmän och kunder.

• Officiella "missbrukarrum", omkring ett tjugotal, där narkotikaberoende personer kan injicera och röka sina droger. Standardutrustningen i ett sådant rum innefattar fri utrustning, rena sprutor, mat och dryck, fritidsaktiviteter och badrum. ---

• Stora marijuanaplanteringar. ---

• Postorder- eller internetaffärer som säljer och gör reklam för frön, missbrukutrustning och droger.---

• Hasch- och svamptaxibilar som levererar varorna hem, tillsammans med "gedigen och ansvarskännande information".

• Kooperativ som distribuerar droger till betalande medlemmar.

• En nationell handelsorganisation för "smartshops" med upp till 125 medlemmar. ---

• Ett "Peace House" ("Fredshus") som arbetar för internationell legalisering av cannabis.

• Internetlistor för "headshops" och "coffee shops".

• Internationella kongresser och konferenser, som organiseras av den nationella regeringen, med syfte att skapa stöd för fortsatt liberalisering och legalisering utomlands; dessa inleddes av f.d. hälso- och socialministern Els Borst.

• Statstjänstemän som förklarar den liberala nederländska narkotikapolitiken utomlands och för utländska besökare som ett alternativ till en repressiv linje. ---

• Kommuner som ger tillstånd för "coffee shops", vilket innebär ett accepterande av försäljning, köp och konsumtion. ---

• Skjutvapen, narkotika och stora summor pengar påträffas regelbundet hos hemodlare."

Utvecklingen i Nederländerna visar att ett lands regering och myndigheter under många år kan försöka att upprätthålla skenet av en framgångsrik narkotikapolitik, samtidigt som den faktiska missbruksutvecklingen driver mer och mer bortom all kontroll.

Besseling R (2004): Parents – A natural preventive. The Dutch experience, Performance Resource Pr4ess, Troy. Michigan, ISBN 0-944246-05-2.