Norrmalmstorgsdramat 30 år efteråt Av Jonas Hartelius Polispsykiatern Nils Bejerot ville hindra gisslanepidemi. En bedömning av rånarens motiv formade en ny strategi för barrikadsituationer. När Janne Olsson kl. 10.06 den 23 augusti 1973 steg in i Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm och sköt av en k-pistsalva anade ingen att det var upptakten till ett drama som skulle skriva historia. Under sex dagar höll han svenska myndigheter, politiker och medier på helspänn, samtidigt som kung Gustav VI Adolf låg allvarligt sjuk och en valkampanj just hade börjat. Olsson tog sammanlagt fyra bankanställda som gisslan. Han krävde att få tre miljoner kronor i sedlar, två pistoler, en bil och fri lejd samt att Clark Olofsson skulle föras till banken. Omedelbart uppstod diskussion om hur polisen skulle handla: storma och skjuta gärningsmannen, förhandla eller låta gärningsmannen åka med pengar och gisslan. Åtta lärare i kriminologi vid Stockholms universitet skrev i ett uttalande till TT att gärningsmannen måste tillåtas fly med gisslan, annars skulle blodbad uppstå. Situationen var svårbedömd för polisledningen – och ytterst för regeringen. Västvärlden hade sedan några år drabbats av en serie terroristattentat med bl.a. flygplanskapningar och människorov. I Sverige hade Jugoslaviens ambassadör Rolovic mördats 1971 av ustachaanhängare. Året därefter hade ett flygplan kapats mellan Göteborg och Stockholm av andra ustachaanhängare som krävde frisläppande av ambassadörsmördarna. Hela frågan om våld för politiska syften, gisslantagande och flygplanskapningar hade inte fått någon grundlig analys. Polispsykiatern Nils Bejerot kallades snabbt till platsen. Han hade då i mer än 15 år arbetat som läkare och rådgivare åt Stockholmspolisen. Han kände de flesta av stadens brottslingar och hade en klar bild av deras drivkrafter och tankemönster. Han tillmätte de flesta kriminella en mycket större grad av ändamålsenlighet än vad dåtidens kriminologer och psykologer vanligtvis gjorde. Bejerot talade ofta om "kriminalitet som rationellt beteende". Bejerot uppfattade spontant situationen som mindre farlig för gisslan. Han ansåg att när situationen lugnat ner sig och risken för förhastade reaktioner minskat skulle gärningsmannen inte ha något intresse av att skada gisslan. Denna var ju hans enda "tillgång". Bejerot förstod även att Clark Olofsson var anstiftaren till dramat. I ett telefonsamtal med Olofsson gav Bejerot vad han själv kallade "kärnfriska synpunkter": att han och Olsson skulle bli skjutna genom vådaskott från polisen om gisslan kom till skada. Olofsson gav snabbt besked att han fattat allvaret. Bejerot medgav senare att det juridiskt sett kunde ha varit fråga om olaga hot, men noterade att beskedet var nödvändigt för att markera ett psykologiskt övertag. Från och med den stunden var det för Bejerot endast en tidsfråga innan rånaren skulle kapitulera. Ett viktigt övervägande för Bejerot var att det gällde att omedelbart och definitivt stoppa en hotande epidemi av gisslantagande. Han förstod att alla intagna på fängelser och ungdomsvårdsskolor intensivt följde dramat – med klara sympatier för rånaren. Han ansåg också att de västerländska regeringarnas handfallna agerande gentemot flygplanskapare hade skapat gynnsam jordmån för fortsatta kapningar. Det var viktigt att gärningsmannen inte uppfattades som framgångsrik. Eventuell kritik mot att polisen gått för hårt fram kunde man alltid bemöta med att rånaren satt igång hela processen. Det politiska läget var spänt. Kung Gustav VI Adolf låg allvarligt sjuk i Helsingborg. En valrörelse hade just börjat. Regeringsmakten stod på spel. Statsminister Olof Palme var besvärad av att dramat tog all tid och uppmärksamhet i media. Han meddelade också under hand att regeringen skulle ge absolution om polisen sköt bankrånaren. Under en tid hade också en polisman Olssons huvud i kikarsiktet på sitt privata jaktgevär men sköt aldrig av oro för rikoschetter. Efterhand utvecklades dramat till ett utnötningskrig. Upplösningen kom på den sjätte dagen. I en sekundnoga planerad operation sprutade polisen in tårgas i valvet, fick bankrånaren att hissa upp kpisten och bröt sig in i valvet. Gisslan, polisen, regeringen och hela svenska folket kunde andas ut. Olof Palme kom personligen till banken för att tacka polisen för den goda insatsen. Bara några dagar senare publicerade Bejerot i Expressen en analys av "strategin vid sexdagarskriget vid Norrmalmstorg". Senare gjorde han en systematisk analys av olika gisslansituationer och fick starkt stöd i statistiken för sin spontana bedömning vid banken. Till tioårsjubileet 1983 sammanfattade Bejerot i en artikel i Svenska Dagbladet att "det skrevs historia vid Norrmalmstorg" Bejerots strategiska analys blev stilbildande för liknande polisoperationer. Numera försöker polisen behålla inneslutningen av kommersiella rånare som barrikaderat sig med gisslan och använda uttröttning och förhandling som främsta metod. Bejerots översikt (typologi) över olika kombinationer av situationer, kombinationer och offer har blivit allmänt accepterad. Nils Bejerots betydelse för analysen och utgången av Norrmalmstorgsdramat är däremot inte erkänd utan snarare förvanskad i en del senare rapportering. ------------------------- Artikeln är en omarbetad version av ett anförande vid 28:e Carnegie-seminariet "Norrmalmstorgsdramat – vad hände egentligen? ", den 26 september 2003 i Stockholm. Referenser: |