Av P-O Frisk och Hans Kowallek

På ytan verkade Katrineholm vara en liten sovstad på den sörmländska landsbygden. Operation Transit är polisutredningen som visade att Katrineholm stod i centrum för storskalig och internationell brottslighet som sträckte sig över alla gränser.

Här följer en resumé av den detaljerade sammanställningen över hela ärendet upprättad av spaningsledaren, kriminalkommissarie P-O Frisk, och kriminalinspektör Hans Kowallek, roteln för grova brott vid länskriminalpolisens enhet i Nyköping.

Upprinnelsen till Operation Transit var att Oslopolisen hörde av sig till oss i början av december 2003. En rumänsk kvinna hade berättat att hon varit utsatt för människohandel och tvingats till prostitution i Oslo. Hon hade ursprungligen lockats till Katrineholm av Daniela, en gammal bekant från Rumänien, för att arbeta svart och tjäna tio gånger mer än hemma.

Kvinnan hade åkt buss från Rumänien till Norrköping. Där hämtades hon av Daniela och Vulnet. Efter några dagar i Katrineholm hade hon lurats vidare till Oslo. Där fick hon veta att hon sålts av Vulnet och Daniela och att det var dags att betala av skulden.

Ett bussbolag med huvudkontor i Malmö var intressant i ärendet. I bussbolagets styrelse satt en person som under första delen av 1990-talet varit aktuell i kriminella sammanhang. En del tips fanns även om att det skulle komma in vapen, narkotika och prostituerade med bussar till Sverige.

Vi, dvs. polisen i Nyköping och Katrineholm, började efterforskningar i Katrineholm och vi förstod att det förekom en del prostitution i staden. Det var män av utländsk härkomst som köpte sex. Vi kom snart fram till att Vulnet, makedonier, och Irfan från Bosnien-Hercegovina var de som höll i verksamheten med hjälp av Daniela och ytterligare några invandrare från Balkan. Det gällde bl.a. koppleri med kvinnor bosatta i Sverige. Åldrarna var från 16 år och äldre. De två yngsta satt på behandlingshem i Flen. Vulnet verkade rekrytera företrädesvis från behandlingshem och flyktingförläggningar.

I februari 2004 beslutades det att länskriminalen i Södermanland tillsammans med Rikskriminalen skulle starta en förundersökning angående misstänkt människohandel och koppleri.

Spaning i en liten stad som Katrineholm var mycket svårt. Efter klockan sju på kvällen är alla personer som rör sig i stan mer eller mindre bekanta med varandra. Så fort spanare från Rikskrim, Norrköping, Nyköping eller Eskilstuna kom till Katrineholm blev de uttittade.

Skillnaden mellan småstad och storstad då det gäller koppleri eller försäljning av sex är att i en liten stad körs kvinnan oftast runt till kunderna eller så får hon jobba i ett rum i någons lägenhet en kväll för att sedan byta plats nästa dag. Kopplerierna hölls endast inom invandrarkretsen i Katrineholm varför det var ont om tips. Kopplerierna kunde ske en söndagseftermiddag lika gärna som en tisdagskväll. Oftast ett telefonsamtal om träff på restaurang San Marino och sedan iväg till olika platser.

Vulnet och Irfan hade kontakter med internationella organiserade ligor som ägnar sig åt grova narkotikabrott, människohandel, prostitution, bolagsplundringar, grova skattebrott, illegal invandring m.m. Kontaktnätet sträckte sig över fjorton länder över hela Europa.

Vulnets stora passion var kvinnor och vi fick uppfattningen att han skulle skaffa pengar genom narkotikaaffärer för att sedan kunna starta en svartklubb och ta hit kvinnor från Makedonien och Albanien och andra länder.

Telefonavlyssning mot de misstänkta i Katrineholm indikerade att de höll på med diverse kriminalitet. Bl.a. såldes en hel del märkesvaror från olika lägenheter och av olika personer. Språken som talades var serbiska, rumänska, kroatiska, ryska m.fl. Våra tolkar kom efter och vi hade ingen möjlighet att veta vem som var vem då smeknamn användes och simkorten var kontantkort. Det var som ett samhälle i samhället.

I våra spaningar kom vi i kontakt med ytterligare en rumänsk kvinna som lurats av Vulnet och Daniela till Katrineholm och tvingats prostituera sig. Långt om länge gick hon med på att vittna mot de två under förutsättning att fler kvinnor i samma situation ställde upp som vittnen.

Vi beslöt då att söka upp och prata med "Oslokvinnan" som nu var tillbaka i sin hemby i Transsylvanien i Rumänien. Med hjälp av rumänska kollegor fick vi tillfälle att träffa henne i augusti 2004 och höra hennes egen version om resan till Katrineholm och Oslo. Först ville hon inte prata om det. Hon hade lagt resan till Sverige bakom sig och nu vill hon bara glömma och börja på nytt hemma. Men sedan hon fick veta att människohandeln pågick och att fler kvinnor i hennes situation var villiga att hjälpa till att stoppa Vulnet och Daniela, gick hon med på att berätta och även vittna i domstolen.

"I slutet av november 2003 kom Eva till Katrineholm. Hon bodde någon vecka hemma hos Daniela. Vulnet stod för alla kostnader. När Eva frågade om hon inte skulle börja jobba blev svaret att hon inte skulle tänka på sådant utan bara njuta av tillvaron. Under tiden började ett annat par att komma till Danielas bostad för att "hälsa på". Det var ett albanskt par som kallade sig "Metin" och "Ervisa".

En kväll när de satt på en restaurang i Katrineholm sade Vulnet till Eva att han fått tips från en polis att det skulle göras en utlänningskontroll på restaurangen. Vulnet och Daniela ville att Eva skulle följa med Metin och Ervisa till deras lägenhet i Katrineholm och avvakta. Eva tvekade och menade att hon inte hade något att dölja. Hon hade ju fått inbjudan från Daniela och alla hennes papper var klara. Daniela blev då arg och sade att Eva skulle göra som hon blev tillsagd då inte Daniela ville ha problem med polisen.

Hemma hos Metin och Ervisa började de bearbeta Eva och säga att Vulnet och Daniela var onda människor och att de ville sätta henne i prostitution. De själva ville minsann bara hennes bästa och de föreslog att hon skulle resa tillbaka till Rumänien, vilket de naturligtvis gärna hjälpte henne med.

Daniela hörde aldrig av sig och svarade inte när Eva ringde henne. Den "välmenande" Daniela visade nu sin andra sida och tog sin hand från väninnan.

Några dagar senare följde Eva med Metin och Ervisa till centralen i Katrineholm för att köpa en biljett till Stockholm där hon sedan skulle stiga på bussen tillbaka till Rumänien. Ervisa skulle följa med till Stockholm för att hjälpa till.

Då de skulle stiga på tåget såg Eva att det stod Oslo på vagnen. När hon påtalade detta fick hon till svar att tåget visserligen går till Oslo men att det passerar Stockholm först eftersom detta är huvudstaden.

När de så småningom steg av tåget insåg Eva att hon verkligen var i Oslo. Hon blev rädd och protesterade, men fick då till svar att hon är såld av Vulnet och Daniela för 2000 euro och att det nu är dags att börja jobba av den skulden. Fråntagen både pass och pengar följde hon Ervisa till en lägenhet på Skippergatan. Där förklarade Ervisa att Eva måste gå ut på gatan och ragga kunder. Eva som var helt chockad satt bara och grät och vägrade gå ut. Efter ett par dagar hämtade Ervisa in kunder till Eva. Till männen sade Ervisa att det är Evas "grej" att gråta och att det bara är att "köra på". Eva tvingades genomföra samlagen.

Ytterligare ett par dagar senare lyckades Eva komma över sitt pass varvid hon rymde och kontaktade polisen i Oslo."

Vid en husrannsakan hos bussbolaget i Malmö den 18 februari 2005 gjordes beslag av passagerarlistor. Då identifierades ytterliggare tre kvinnor som kommit till Vulnet och Daniela från Rumänien. Via Europol identifierade vi dessa kvinnor. Vid förhör i respektive hemland Rumänien och Bulgarien kom det fram att de utsatts på samma sätt som "Oslo-kvinnan". De var också beredda att komma till rättegången och ställa upp som målsägande.

Daniela och Vulnet smugglade också in utländska medborgare till Sverige och Katrineholm genom att ordna partners till dessa. De arrangerade skenäktenskap eller samboförhållande och ordnade alla nödvändiga papper. Personerna som hjälptes hit var bl.a. kriminella som inte kunde få eget uppehållstillstånd i Sverige. Det kostade 100.000 kronor att komma hit och sedan 3.000 kronor i månade till partnerna.

Vid ett tillfälle reste Vulnet till Estland för att knyta kontakt med någon som höll på med amfetaminförsäljning. Han hade också kontakter med "Beni", en medlem i albanligan som varit i Katrineholm i narkotikaaffärer. Vi var dock tvungna att begränsa insatserna för att inte komma för långt ifrån huvuduppdraget som gällde människohandel. Men vi kände oss också tvungna att försöka stoppa narkotikaflödet från både baltländerna och Albanien via Italien.

Samarbetet med estnisk polis ledde till att man i Estland kunde gripa en misstänkt amfetamintillverkare vilken dömdes till 4 års fängelse.

Beni var bosatt i Italien och ledare för en cell i albanligan. Han besökte Sverige och Katrineholm flera gånger och tanken var att Vulnet skulle ordna amfetamin från Estland till Beni i utbyte mot heroin. Vid ett tillfälle ringde Beni tio samtal till Italien från en telefonautomat på Arlanda innan han reste hem. Polisen säkrade telefonnumren och informerade polisen i Italien. Tre nummer gick till kända narkotikatransportörer. I förlängningen ledde detta till att man i Italien stoppade leveranser av totalt 30 kilo heroin. En leverans skulle troligen till Vulnet i Katrineholm. Beni greps också senare och dömdes i Italien till 8 års fängelse för grovt narkotikabrott för befattning med 105 kilo heroin.

Ett annat sätt att tjäna pengar var att leverera GBL till mottagare i kriminella kretsar i Göteborg. GBL är utgångssubstansen för att tillverka den narkotikaklassade drogen GHB som har stor spridning i Göteborg. Genom telefonavlyssning hörde vi att en kumpan till Vulnet lyckades köpa sammanlagt 1000 liter GBL från en känd grossistfirma i Norrköping. Detta levererades till Göteborg, men trots gemensamma ansträngningar med polisen i Göteborg lyckades vi inte koppla samman GBL med tillverkning av GHB. GBL var inte klassat som något olagligt på den tiden och vi fick släppa det hela.

Hela ärendet pågick i tre år från första informationen från Oslo till lagakraftvunna domar i hovrätten.

I brist på spaningsresurser har vi fått lita till information genom telefonavlyssning. Ett av de största hindren i utredningen var bristen på tolkar och att hinna få alla viktiga samtal på en mängd olika språk översatta. Vi arbetade mycket i dåtid.

Vi kom också in på olika andra kriminella aktiviteter som inte är redovisade här. Detta arbete slukade mycket resurser utan att alltid resultera i något ingripande.

Vulnet dömdes för grovt koppleri till 2 år och 4 månaders fängelse samt till ytterligare 5 års fängelse för människohandel.

Irfan dömdes till 4 års fängelse för grovt koppleri, våldtäkt och olaga hot.

Daniela får avtjäna 3 år i fängelse för människohandel.

Åtalen för människosmuggling ogillades.

Var det värt allt jobb? Ja det tycker vi. Förutom att stoppa pågående brottslighet har vi också satt stopp för planerad och grov organiserad brottslighet i länet samt etablering av internationella gangsters.