"Hill-tribes" eller bergsstammar bor som namnet antyder i bergen, framför allt i de områden av Thailand, Burma och Laos, som kallas den Gyllene triangeln. Många av dessa stammar odlar opievallmon som sin enda s k cash crop. Andra har vallmoodlingen som ett komplement till andra grödor.

Här kommer endast stammarna i Thailand att behandlas. De är spridda över ett stort område, en femtedel av Thailand. Rörligheten bland dem är stor. De lever ofta ett nomadiserande liv, bränner skog – "slash and burn" – och röjer mark för odlingar, som de utnyttjar några år, innan de drar vidare till andra i deras ögon bättre områden.

Det område stammarna bebor är ett svårforcerat landskap med bergskedjor, vilkas toppar når upp till 2.500 meter. Vägnätet är dåligt utvecklat, varför transporter av olika slag, t.ex. av opium/heroin, måste ske på packhästar. Ofta kan det ta flera dagar för folk i en by att nå fram till destinationsorten, där de kan handla nödvändiga varor.

Officiellt finns det ungefär 400 000 personer fördelade på 2500 byar i 22 provinser. Eftersom det är svårt för myndigheterna att nå full klarhet i antalet personer, kan uppgifterna om antalet variera mellan olika källor. Vissa stammar är dock befolkningstätare i Burma.

Eftersom stammarna odlar och säljer opium i en förhållandevis stor omfattning, utgör de det stora problemet för myndigheterna. Under 1980-talet började myndigheterna på allvar att erbjuda stammarna ersättningsgrödor, t ex kaffe och jordgubbar, mot att deras vallmofält förstördes.

Många förståsigpåare krävde att vallmofälten skulle förstöras t ex genom bombning eller kemisk besprutning. Båda metoderna är naturligtvis uteslutna i Thailand. Risken vid t ex kemisk besprutning, för att människor ska skadas eller dödas eller att deras övriga grödor ska förstöras, är för stor. Stora projekt är dock på gång, bekostade av enskilda nationer, t ex Norge, eller av FN. Problemen är dock många. Vägar måste byggas, liksom skolor och sjukhus.

Produkterna måste kunna forslas till samhällen där de kan tas emot. Odlarna måste kunna låna pengar under vettiga villkor.

Man måste komma ihåg, att vallmoodling ofta är en tradition inom släkten och att t ex rökning av opium inte anses som ett brott. Det är lika naturligt för odlarna att odla vallmo som för en bonde i Skåne att odla vete. Många gånger känner inte odlarna heller till konsekvenserna av sin hantering.

Opiumrökning och opiumanvändning som botemedel för olika slags sjukdomar är också en gammal tradition. Opiumhanteringen förbjöds visserligen i Thailand år 1959 men för odlarna spelar detta faktum knappast någon roll. Myndigheterna ser ofta genom fingrarna på bl a den egna användningen av opium.

Den thailändska regeringen har länge erkänt sex grupper av stammar eller "tribes", nämligen:
Karen (Kariang, Yang)
Hmong (Meo)
Mien (Yao)
Lahu (Mussur)
Akha (Ekaw, Kaw)
Lisu (Lisaw)

Utöver de nämnda stammarna finns det andra minoritetsgrupper, t ex Chinese Haw. Dessa köper och säljer opium och är således djupt involverade i hanteringen.

Flera av stammarna, t ex Lahu har "sub-tribes" med egna dialekter, egen typ av klädsel och egna religiösa riter.

Huvudstammarna har skiftande historisk bakgrund, religion, språk och klädsel. Inom grupperna finns det ett slags etnisk medvetenhet, som gör att de kan identifiera sig med en stam och kan känna igen folk som tillhör samma stam.

Vanligtvis bebos en by av en enda stam. Blandad befolkning anses kunna leda till konflikter i det dagliga livet. De flesta byar finns på bergssluttningar, i regel omgivna av tät djungel. Denna skyddar byn samtidigt som man därifrån får skog, ved, byggnadsmaterial, vilda plantor etc. Byborna kan också skaffa kött genom jakt. I närheten av byn bör det finnas mark som är lämplig för odling. Dessutom ser bönderna också till att det finns vatten i närheten av byn. Varje by leds i regel av en byäldste.

Varje by är i princip en självständig enhet. Det finns ingen politisk organisation eller tillhörighet över bynivån. Den valde bychefen har ofta hjälp av en vald bypräst. Byn styrka i förhållandet till andra byar ligger i antalet byinvånare. Styrkan kan variera beroende på in- och utflyttningar. Lojaliteten mellan byborna är inte alltid så starkt utvecklad, vilket gör att personer lätt finner anledning att flytta till en annan by med samma stamfolk. Stamfolken vandrar också över landsgränserna till Burma och Laos och vice versa. För dessa människor betyder ju en konstlad gräns inte mycket.

Varje by gör anspråk på ett visst landområde, som ingen annan stam kan inkräkta på. Trots oskrivna lagar, trots bristen på skriftliga avtal, är stammarna angelägna om att sinsemellan hålla fred. Genom seklerna har regler för uppträdande formats, vilka alla försöker rätta sig efter.

För de thailändska myndigheterna är det viktigt, att byarna har en ledare, som kan tala thailändska. Annars blir kommunikationen hämmad. Det finns kontor i bergen med huvudansvar för kontakter med stammarna. Ett av de stora problemen för myndigheterna är att förmå stammarna att inte bränna skog, framför allt inte inom områden där skogsfällning är förbjuden. De utspridda kontoren har ett stort ansvar gentemot stammarna, bl a att försöka få dem att förstå vikten av att upphöra med vallmoodlingen och i stället odla andra grödor. Målet för regeringen är att förbättra stammarnas livssituation.

Bergsstammarna älskar starka färger, vilket framgår av deras färggranna kläder. Huvudbonader och benkläder är rikt utsirade med diverse tingel-tangel. Varje stam har sin speciella klädstil, lätt identifierbar för en kännare. Inom varje stam finns det också olikheter, t ex mellan äldre och yngre kvinnor och män. Inom alla stammar utom Karen bär t ex ogifta kvinnor de mest sofistikerade dräkterna. Varje kvinna försöker överträffa sin nästa i fråga om utsmyckningar och fantasi.

I dessa moderna tider finns det en symaskin på nästan vartenda lergolv i stammarnas hus. Vävning av tyger o.d. sker dock fortfarande med mycket primitiva metoder.

Undersökningar under 1980-talet visade att stammarna producerade opium i följande rangordning: Hmong, Lahu, Karen, Lisu, Mien, Akha och Chinese Haw.

Undersökningen visade att Hmong producerade nästan 2,5 ggr mer än Lahu, som i sin tur producerade drygt tre ggr mer än Karen och Lisu och åtta ggr mer än Mien och Chinese Haw. Hur situationen mellan stammarna är i dagsläget är svårt att säga. Klart är dock att Hmong är den stam som odlar mest, liksom att Lahu är god tvåa.

Vallmoodlingen är för de flesta stammar en idealisk s k cash crop. Den ger god utdelning på förhållandevis små ekonomiska och arbetsmässiga insatser. Vallmon kan endast odlas på höjder över 1 000 meter, varför bergsstammarna inte behöver konkurrera med de fåtal stammar som lever i låglänta områden.

Köparna kommer till odlarna, som således inte själva behöver transportera sina produkter annat än i undantagsfall.

Rutinen är den att man under tiden april–augusti odlar majs, för att vid slutet av regnperioden i september–oktober så vallmofröna. Vallmoodlingarna måste gallras och rensas flera gånger innan råopiet skördas.

Skörden av opiet sker under en åtta till tio veckor lång period, som brukar börja i medio av december. När kronbladen fallit, börjar företrädesvis kvinnorna den tidsödande processen att skära skåror i den gröna kapseln för att opiet ska kunna sippra ut. De använder en trebladig kniv och skär längsgående skåror. Dagen efter skrapas den klibbiga, gulbruna gummiliknande substansen, dvs råopiet, från kapseln med halvmånformiga knivar. Substansen rullas in i bollar, som stoppas i bananlöv. Varje vallmofält skördas flera gånger eftersom kapslarna inte blir klara för "skårning" samtidigt. När skörden är klar, spar man de bästa fröna till nästa säsong.

Det finns ingen exakt siffra på antalet opiemissbrukare bland stammarna. Bedömare anser dock att siffran 50 0000 är realistisk. En undersökning under 1980-talet visade att Karen hade de flesta missbrukarna. Därnäst kom Hmong och Lahu. Missbruket av opium är inte bara begränsat till de opiumodlande stammarna. Även bland stammar, som inte producerar opium, förekommer missbruk. Råopium finns alltid till försäljning hos odlarna, t o m i byaffärer. Opiet kan förvaras hur länge som helst utan att förstöras.

Opiumrökning som tradition bland bergsfolken är gammal. Men opiet används också i icke ringa utsträckning som botemedel för olika typer av sjukdomar. Läkare finns ju inte tillgängliga varför bruket av opium i helande syfte är vitt utbrett.

En arbetsinsats betalas ofta med ett mål mat och en bit opium. Kontant betalning är mindre vanlig. För odlarna är det av stor vikt att de kan använda opiet som betalningsmedel.

Opiumskörden är ofta beställd och ibland betald flera år i förväg. Detta gör det än svårare för odlarna att upphöra med sin verksamhet, eftersom de ofta står i skuld till uppköparna.

Den största av stammarna är Karen, som i centrala Thailand kallas Kariang och i norra Thailand Yang. Det finns runt 250 000 Karen i landet. I Burma finns det runt fyra miljoner. Inom Karen i Thailand finns det två undergrupper, nämligen Sgaw och Pwo. Mindre grupper är Pa O och Kayah eller Karenni. Karen-byarna är lokaliserade till provinserna Chiang Mai, Chiang Rai och Mae Hong Son.

Karen talar ett språk eller snarare flera, vilkas ursprung inte med säkerhet kunnat spåras. Karen blandar gärna sina språk med andra dialekter.

Karen anser att deras "begynnelseår" år 739 BC, men de kan inte ange var Karen "skapades". Enligt legenden kommer de från landet "Thibi Kawbi", ett namn som anses tyda på, att de kommer från Tibet och Gobiöknen. I Burma har det enligt kännare bott Karen i hundratals år. På 1700-talet började de korsa Salween-floden i Burma för att ta sig in i Thailand.

Den karenska mytologin är rik på historier. Bl.a. finns det en myt som säger att alla människor var bröder när stammarna skapades. Karen var naturligtvis de äldsta av dessa och förtjänade följaktligen den största respekten bland bröderna. Den "vita" främlingen ansågs och anses som en yngre broder.

Kristendomen introducerades för Karen i Thailand av Karen-predikare från Burma för över ett hundra år sen. Sedan dess har kristendomen fått starkt fotfäste bland Karen, ehuru många också är buddister. De flesta Karen, åtminstone i Burma, anses numera vara kristna.

Hmong-stammen har två huvudgrupper, Hmong Deaw (White Hmong) och Hmong Njua (egentligen Green Hmong men kallas vanligen Blue Hmong). I Laos kallas stammen Meo.

Hmong är undergrupper av Miao-folket, vars majoritet fortfarande bor i Kina. De talar ett språk som tillhör Miao-Yao-underavdelningen av den sino-tibetanska språkfamiljen.

Hmongs ursprung är liksom de flesta andra stammars höljd i dunkel. Enligt legenden kom de till Kina från Tibet, Sibirien och Mongoliet. Kinesiska källor uppger att Hmong levat vid Gula floden i Kina i åtminstone 3000 år. När kineserna försökte undertrycka dem, inleddes deras utvandring från Kina. Under tre perioder under 1700- och 1800-talen var Hmong i väpnade konflikter med kineserna, vilket ledde till att "de självständiga Hmong" försvann runt 1870. Det finns i dag runt fyra miljoner Hmong i Kina trots förföljelser och andra problem. I Thailand finns det runt 60 000 Hmong, spridda i 245 byar i åtminstone tretton av landets norra och centrala provinser. Hmong är jämte Karen den mest spridda stammen i Thailand.

Hmong, liksom flera andra stammar, tror på övernaturliga fenomen. Andar av olika slag dominerar i hög grad deras tänkande. "Dörr-anden" är t ex ett viktigt element i tron. Anden skyddar huset, människorna och husdjuren mot onda andar. Husdjuren har dessutom egna skyddsandar.

Denna etniska grupp kallar sig själva Mien men har också namnen Yao och Man (i Vietnam). Det sistnämnda namnet är den kinesiska termen för "barbarian", dvs vit man.

Mien har ett skriftspråk med kinesiska tecken med vilket de nedtecknar stammens ritualer, familjeförhållanden och händelser i byn. Även formella skrivelser kan upprättas. Skriftspråket går tillbaka flera hundra år i stammens historia. Deras språk tillhör den sino-tibetanska språkfamiljen. Tidigare har den thailändska regeringen tillåtit, att kinesiska använts vid skolundervisning. Detta är emellertid inte längre tillåtet.

Man tror att Mien har sitt ursprung i södra Kina för 2000 år sedan. År 1983 fanns det i Kina 1,3 miljoner Mien, i Vietnam ca 200 000. Många Mien i Laos flydde under krigen till Thailand, där det nu finns ca 30 000. De första kom dock till Thailand under mitten av 1800-talet.

Mien i Thailand hyllar den taoism som praktiserades i Kina på 1200- och 1300-talen. Ritualerna är omständliga och tidsödande. För läsning av de invecklade texterna krävs det experter. Miens dagliga liv kretsar i stor utsträckning kring ritualerna, insamling till dessa, djur och föremål, som krävs för att ceremonierna ska anses gå till på ett korrekt sätt. De skriftkunniga upprättar skrivelser och önskelistor till avlidna familjemedlemmar och andra. Barnafödslar, giftemål, begravningar o dyl är viktiga i Miens religiösa tankevärld.

Stammen kallar sig själv Lahu medan andra kallar den Mussur, som härrör från Burma och betyder jägare.

Lahus ursprung är som för de flesta andra stammarna sydvästra Kina. Utvandringen från Kina har pågått i flera hundra år. På 1840-talet fanns det t ex i Burmas Kengtung-stat Lahu-byar. På 1880-talet fanns det liknande byar i norra Thailand. I Laos fanns det Lahu-byar för åtminstone hundra år sedan. Lahus språk tillhör den tibetansk-burmesiska språkfamiljen.

År 1983 fanns det i Kina runt 250 000 Lahu, i Burma ca 150 000, i Laos ca 10 000 och i Thailand ca 40 000. Av Lahu i Thailand bor ca 85 procent i provinserna Chiang Mai och Chiang Rai. Övriga femton procenten är spridda i flera provinser. Bland lahustammen i Thailand finns det två huvudgrupper och flera små grupper. De två större grupperna kallas "Black Lahu" och "Yellow Lahu". Några av minoritetsgrupperna kallas för "Kun Lao" och "La Ba".

Lahu tror på onda och goda själar. "Hus-anden" skyddar huset från allt ont, förutsatt givetvis att lämpliga böner och offer gjorts. De tror på ett över allt stående väsen, som de kallar G´ui Sha och som närmast är att likna vid Gud. De tror t ex att denna Gud skapat himmelen och att hans hustru, Ai Ma (den Stora Modern) skapat jorden. Lahus böner riktar sig huvudsakligen till endera av dessa gudar eller till båda. Lahu tror också på själen, som de anser vara kroppens motpol. Om själen lämnar kroppen eller blir attackerad av onda andar, blir kroppen sjuk. Ibland vandrar själen iväg under sömnen och upplever saker i form av drömmar. Byprästen, Paw Hku, är en viktig person i byns andliga liv. Han väljs, liksom bychefen, av byborna själva.

Kristna missionärer har under årens lopp haft ett stort inflytande på Lahu, som till en tredjedel bor inom kristna samhällen och praktiserar kristendom.

Stammen kallas också "Kaw" eller "Ekaw" ("Kha Kaw" i Laos). I Kina ingår den i en grupp som kallas "Hani". Akha har sitt ursprung i Kinas Yunnan-stat, där majoriteten fortfarande bor. Enligt uppgift finns det runt en miljon "Hani" i Kina. Hur många av dessa, som är Akha, är inte känt. Staden Kunming nämns ofta i Akhas historia som en av deras ursprungplatser.

Akha har gemensamma språkliga rötter med Lahu och Lisu och tillhör således den tibetansk-burmesiska språkfamiljen.

Utvandringen av Kha från Kina började, liksom för de flesta andra stammar, för flera hundra år sedan. Vid mitten av 1800-talet fanns det en stor grupp i Kengtung-staten i nordöstra Burma, där det numera finns runt 180 000. De Akha som bor i Thailand kom från Burma, troligen vid början av 1900-talet. De bosatte sig i Hin Taek-regionen i nordvästra Thailand. (Det var i byn Ban Hin Taek som knarkkungen Khun Sa hade sitt högkvarter, innan han i januari 1982 tvingades fly, då hans högkvarter totalförstördes av thailändska myndigheter). Akha har ökat i antal tämligen långsamt i Thailand. Efter andra världskrigets slut fanns det runt 2 500, år 1964 runt 7 000 och år 1983 runt 24 000. Hur många Akha det finns idag i Thailand är inte känt.

Akha har ingen skriven historia. Stammen har dock ett rikt arv av legender, ordspråk och ritualer. Det är närmast en plikt för en Akha att utantill kunna nämna alla namn på sina avlidna manliga förfäder bakåt i tiden "så långt som till början". Akha har den tron, att deras avlidna släktingar är källan till livet och att de har gett de levande kunskapen att klara av det dagliga livet. Med den tron som rättesnöre är det viktigt att dagens Akha, som är länkar i kedjan från de avlidna till de efterkommande, uppträder så, att de kan anses vara föredömen efter döden.

Enligt en av flera legender skapades himmel och jord av en mäktig styrka – Apoe Mieyh – som närmast liknar en Gud. Akha har inget namn för religion. De kallar sig själva "de som för vidare Akha-vägen", vilket uttryck också inkluderar deras traditioner och ceremonier. "Akha-vägen" beskriver hur de ska odla sina fält, jaga, bota sjukdomar och hur utomstående ska betraktas. En Akha, som blir kristen, måste lämna stammen. Varje by har sin bypräst, som ser till att "Akha-vägen" efterlevs.

I Burma kallas stammen Lisaw, vilket i och för sig inte betyder något särskilt. Lisus ursprung tros vara områdena runt Salween-flodens källor i sydvästra Kina. Deras "utvandringsmönster" styrker denna teori. Invandringen av Lisu till Thailand har skett under 1900-talet. De första tros ha kommit strax efter sekelskiftet. All Lisu-invandring har skett från Burma, som i de flesta fall fungerat som en buffertstat mellan Kina och andra länder. År 1983 fanns det i Thailand runt 18 000 Lisu spridda i 110 byar. Samtidigt bodde det i Burma runt 250 000 och i Kina runt 500 000. Det finns Lisu i nordöstra Indien men inga i Laos eller Vietnam.

Nästan hälften av Lisu i Thailand bor i provinsen Chiang Mai. En fjärdedel bor i provinsen Chiang Rai, nitton procent i Mae Hong Son. Resten är splittrad i flera andra provinser.

Lisu odlar ris på ca ettusen meters höjd, medan opievallmon odlas på ca 1 600 meters höjd. De flesta vallmoodlarna bor på bergssluttningarna mellan dessa nivåer.

Som flera andra stammar tror Lisu på andra, goda och onda. Bland de viktigaste andarna är "by-vaktaren" och en allsmäktig ande, kallad "Wu Sa". Denna är skaparen i likhet med Lahus "G´ui Sha" och ser till, att alla människor har det bra. Han bestämmer människornas livscykel. Byns präst väljs av de äldste och leder alla ceremonier. Han medlar också när byns "vaktare" ska anropas.