Psykedelisk filosofi
– en kemibaserad livshållning

Text: Jonas Hartelius

Drogromantiska föreställningar har förekommit i litteraturen under mer än 200 år. Än idag utgör de en förevändning för drogrus.

Den brittiske psykiatern Humphrey Osmond införde år 1957 uttrycket ”psykedelisk” för ”medvetenhetsvidgande” rusupplevelser, t.ex. av LSD. Ordet kom på 1960-talet att beteckna en ny hållning till droger, särskilt hallucinogener. Man ville söka nya dimensioner i varseblivningen, exempelvis intensiva färghallucinationer, eller att nå djupare kontakt med universums kosmiska energiflöden.
Utmärkande för hallucinogenerna (i detta sammanhang ingår även cannabis) är att de kraftigt förändrar upplevelsen av omvärlden och ibland även den egna kroppen. Få upplevelser kan konkurrera i intensitet med ett fullödigt LSD-rus. Upplevelserna kan bli så starka att de känns mer ”verkliga” än den grå folkhemsvardagen. Med rätt hjälp att tolka de omvälvande upplevelserna kan missbrukaren få för sig att detta är en helt ny dimension i livet. Ruset kan också bli en skräckupplevelse (”snedtändning”) om personligheten, drogen, dosen, förväntan och omgivningen inte passar ihop.

Massmissbruk och miljardindustri
En del av den psykedeliska filosofin ansluter till drogkonsumtion i en del religioner men även till en gammal, mystisk tradition som söker medvetandegrader bortom det vanliga. Hårda övningar, bön och meditation kan skapa ett genombrott till en ny upplevelsesfär. Många har också påpekat likheterna mellan vissa drogrus och religiös extas. Så kan tid och rum lösas upp, liksom ofta även den egna själen. Båda slagen av upplevelser kan vara svåra att uttrycka i vanliga ord: ”man måste uppleva det själv för att förstå” kan både mystiker och drogfilosofer säga.
Med missbruket av psykedeliska droger på 1960-talet blev de kultiska inslagen kring drogkonsumtionen ett massfenomen. Nytt var också att denna väg till ett nytt medvetande verkade öppen för alla som konsumerade vissa kemikalier, inte förbehållen de heliga. Att direkt kunna transformera det egna medvetandet med en drog passade det nya konsumtionssamhället.
Kring den psykedeliska kulturen uppstod en alltjämt blomstrande miljardindustri med böcker, pamfletter, serietidningar, klistermärken, musik, videor, attiraljer för drogkonsumtion och mycket annat som påverkar attityder.

Filosofi – inte bara flum
En av de första skriva om sina upplevelser under drog-rus var Thomas de Quincey, som i sin Confessions of an English Opium Eater (1821) gav en romantisk beskrivning av opiumruset. Aldous Huxley berörde i Doors of Perception (1954) det centrala i den psykedeliska attityden, nämligen att droger, i hans fall meskalin, skulle kunna öppna (”rena”) förnimmelsens portar så att världen skulle framstå som den verkligen är, nämligen ”oändlig”.
Den amerikanske psykologidocenten Timothy Leary försökte på 1960-talet att göra en sammanhängande livsåskådning av sina upplevelser under hallucinogenrus. Han hade vid ett besök 1960 i Mexico prövat psilocybinsvamp. Han skrev senare att han under ”dessa fem timmar lärde sig mer om hjärnan och dess möjligheter … och om psykologi än under de tidigare 15 årens forskning”. Han hänvisade till att en del folkslag använde meskalin, psilocybin och andra hallucinogener i sina riter.
Den psykedeliska filosofin gjorde anspråk på att vara mer än bara en allmänt flummig uppfattning om livet som en enda, evigt pågående fest. För en del handlade det om ett sökande efter den ultimata upplevelsen, närmast en religiös pilgrimsresa. Leary kritiserade den amerikanska drogkontrollen som ett intrång i reli-gionsfriheten. I en serie skrifter, bl.a. The Psychedelic Experience (1964) och The Politics of Ecstasy (1970), pläderade han för ”rätten att bli hög” som en mänsklig rättighet.
Många företrädare hade en elitistisk uppfattning att bara vissa utvalda skulle hålla på med psykedeliska droger. Massmissbruk bland Learys följeslagare och andra grupper gjorde dock att filosofin fick komma i efterhand, kanske bara tjäna som en förevändning. Learys försök att skapa en ny kemibaserad religion misslyckades.
Med ravekulturen i senare delen av 1980-talet kom ett förnyat intresse för vidgade sinnesupplevelser i samband med intag av ecstasy (MDMA m.m.). Lon-donkännaren Nicholas Saunders fick stor spridning för sin bok E for ecstasy (1993; ny upplaga: Ecstasy and the dance culture, 1995). Han var inte lika uttalad som Leary men företrädde uppfattningen att ecstasy kunde ha välgörande religiösa och terapeutiska effekter.
En annan aspekt av nya upplevelser under drogrus har belysts av konstnärer och författare som sökt stimulera sin kreativitet. I den svenska tidskriften Glänta (2-3, 2007) har en rad författare skrivit om ”rus och klarhet i skrivandet”. Men föga av det som verkade genialt under ett rus har kunnat förmedlas till andra som en kreativ upplevelse. För en nykter läsare kan det vara svårt att inse det filosofiska djupet i de meddelade upplevelserna, som när Huxley skrev hur han under ett meskalinrus blev ”förhäxad” av sina egna korsade ben: ”Dessa veck i byxorna – vilken labyrint av oändlig betydelsefull sammansatthet! Och vävnaden i den grå flanellen – vilken rik, djup, mystikladdad prakt!”.

Kritik
Om rusens betydelse för skapandet skrev Bertil Malmberg redan 1948 att ”Varje giftmissbrukande konstnär, som inte dör i förtid, ställes till sist inför nödvändigheten att avstå från en last eller ett sinnestillstånd där ingenting mer uppleves utom förnedringen, förnedringen inte i symbolisk fördjupning, utan i mekaniserad eländighet”. Den kritiken – att drogintag är en mekanisk form för att skapa upplevelser – skulle senare återkomma som invändning mot hela den psykedeliska filosofin.
Den psykedeliska filosofin utsattes snart nog för en omfattande kritik från bl.a. präster, forskare och psykiatrer. Alla religioner är överens om att Gud eller det högsta väsendet inte låter sig styras eller lockas fram bara av kemikalier. Från kristet håll påpekades att de psykedeliska upplevelserna var en modern form av simoni (efter trollkarlen Simon som försökte köpa nådegåvorna av Jesu lärjungar, Apg. 8:19). Terapeuter noterade att ett intensivt psykedelikamissbruk inte ledde någon vart framåt, utan bara blev ett jagande efter kickar. Psykiatrer anmärkte att upplevelserna under hallucinogenrus var av samma slag som under exempelvis psykisk sjukdom eller långvarig förnimmelseutarmning (t.ex. när man lägger människor i en tyst låda med bomull börjar hjärnan hallucinera efter något dygn). Psykiatrerna fick även ta hand om alla psykoser, depressioner och andra svåra störningar som drabbade hallucinogenmissbrukare.
Idag finns endast spår kvar av den psykedeliska filosofin. Internetsidor erbjuder argument för friheten att droga sig eller förslag om särskilt intressanta droger. Men det finns inget kvar av en sammanhållen ideologi eller etik – om något sådant någonsin funnits.
Resterna av den psykedeliska filosofin kan dock utgöra en förevändning för konsumtion av hallucinogener.

Referenser kan fås från författaren.