På den gamla tiden med kommunal polis fanns omkring 450 självständiga landsfiskals-, stadsfiskals- och polismästardistrikt. Personalstyrka, organisation och kompetens varierade kraftigt. Dessutom fanns en statspolis. Omkring 1960 började frågan om ett förstatligande av polisväsendet att utredas. Riksdagen fattade beslut, och förstatligandet skulle ske den 1 januari 1965.

Rikspolisstyrelsen inrättades den 1 juli 1964 och fick uppdraget att administrera svenskt polisväsende på nationell nivå. Vid sidan om administration och utvecklingsarbete tilldelade statsmakterna RPS även vissa operativa befogenheter. Därigenom kunde RPS uttala sig med auktoritet i polisiära frågor och ta initiativ inom brottsbekämpningen. De 118 polisdistrikten skulle ha en gemensam grundorganisation, liknande materiel osv.

En viktig uppgift för RPS blev att sköta samordningen av verksamheten mellan två eller flera län samt insatser mot landsomfattande eller internationell brottslighet. De kriminalpolisiära insatserna blev Rikskriminalpolisens ansvar. RKP, som var en direkt arvtagare till kriminalstatspolisens avdelning i Stockholms län, var ursprungligen indelad i fyra rotlar:

A. Grova våldsbrott ("riksmordkommissionen"),
B. Narkotikabrott,
C. Grova egendomsbrott av seriekaraktär, samt
D. Skattebrott, sedermera ekonomiska brott i allmänhet.

I början av 1970-talet tillkom E-roteln för personspaning, dvs. kartläggning av grova vaneförbrytare. E-roteln skapades efter en massrymning från Kumla, eftersom det visade sig att ingen polismyndighet hade ett direkt ansvar för att efterspana rymlingarna så snart dessa kunde antas ha lämnat regionen.

Narkotikafrågan med dess alla dimensioner (upplysning, vård och brottsbekämpning) kom snabbt att bli en central angelägenhet för RPS, inklusive RKP. Mitten av 1960-talet var en brytningstid när det gällde synen på hur samhället skulle tackla missbruket, som fått stor spridning. Missbruket i Sverige var speciellt i förhållande till situationen i övriga Europa. Hos oss dominerade användningen av centralstimulantia, som i vårt land – till skillnad från övriga Europa – uppfattades som en farlig narkotika. På Kontinenten var tillverkning, försäljning och innehav av centralstimulantia praktiskt taget straffritt. Särskilt gällde detta Västtyskland och Nederländerna, som skulle bli huvudleverantörer till den svenska marknaden. Cannabis (haschisch) var däremot ännu inte särskilt utbrett i Sverige förrän i mitten av 1960-talet. Heroin och kokain var så gott som okända narkotika.

Narkotikapolisarbetet utvecklades under en tid av het narkotikadebatt. Ganska snart etablerades "stridslinjerna". På ena sidan stod en "liberal" falang, bestående av framförallt Socialstyrelsen och dess generaldirektör, Bror Rexed. Han fick understöd av Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM), Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL) och ett antal närbesläktade organisationer. Den andra sidan, den "repressiva", hade två huvudpersoner, läkaren Nils Bejerot och rikspolischefen Carl G. Persson. Bejerots stickmärkesundersökning av häktesintagna i Stockholm gav en unik möjlighet att följa det intravenösa missbrukets utveckling. Persson kom genom personliga initiativ i fråga om polisoperationer och debattinlägg att personifiera narkotikabekämpningen.

Den första striden stod kring den s.k. legalförskrivningen. En läkare i Stockholm hade 1965 fått rätt att skriva ut centralstimulantia och andra medel till ett antal missbrukare, för att som man trodde minska de medicinska och sociala följderna av deras missbruk. Försöket havererade emellertid, eftersom kontrollen var slapp och de förskrivna medlen läckte ut på den illegala marknaden, där efterfrågan var stor och priserna höga. Bejerot och Persson lyckades med stöd från andra att övertyga bl.a. Medicinalstyrelsen att till sist stoppa legalförskrivningen. Denna upphörde efter omkring två år.

Nästa viktiga steg i utvecklingen var det 35-punktsprogram för narkotikabekämpning som polisen antog. Genom RPS ledningsansvar för stora operationer blev det möjligt att samordna polisinsatserna mot landsomfattande och internationell brottslighet. I december 1968 kallade Persson därför samtliga länspolischefer till ett möte på Hotell Malmen i Stockholm för att diskutera en landsomfattande "polisoffensiv".

Viss övertalning krävdes för att få länspolischeferna att acceptera handlingsprogrammet. De var samtliga gamla landsfogdar (en roll som var både länspolismästare och länsåklagare i en och samma person). Tidigare hade de inte haft någon annan chef än inrikesdepartementet. Men den nya polisorganisationens möjligheter till samordning utnyttjades maximalt. Polisoffensiven kom att lägga grunden till de narkotikarotlar som bildades i alla distrikt utom de allra minsta. Offensiven rullade i gång i januari 1969.

Varje distrikt fick i uppdrag att kartlägga den lokala narkotikahandeln. Både handel och missbruk visade sig vara mer utbredda än man tidigare hade trott. De lokala langarna lagfördes. RKP:s roll var att samordna insatserna där det behövdes. Tillsammans med Interpol Stockholm tog man internationella kontakter när spåren löpte utomlands. Ett gott samarbete utvecklades med Västtyskland, Nederländerna och andra länder, t.ex. Italien, som hade betydelse för amfetamintrafiken. Under dessa år lades grunden till RPS omfattande erfarenhet av internationellt polisarbete.

Polisoffensiven blev en framgång. Den nationella brottsstatistiken för 1969 visar ett tydligt hack nedåt på grund av att narkotikatillgången ströps. Efter hand måste den riktade polisaktionen upphöra, eftersom andra områden i polisverksamheten hade blivit eftersatta. Då återgick brottskurvan till sitt tidigare utseende.

Regeringen togs på sängen av polisoffensiven. Troligen hade rikspolischefen inte underrättat regeringen om vad som skulle ske. Regeringen bildade emellertid snabbt en samordningsgrupp under ledning av statsrådet Carl Lidbom. I gruppen ingick även samtliga berörda generaldirektörer. En rad lagstiftningsåtgärder genomfördes. En särskild narkotikastrafflag skrevs 1968 och innebar en kraftig höjning av maxstraffen för grova narkotikabrott (till fyra år, men redan 1969 till sex år och 1972 till tio år). På våren 1969 fick RPS gehör för sitt förslag om telefonkontroll i narkotikaärenden.

Under den här perioden var statsmakterna förhållandevis frikostiga med anslag. Rikspolischefen försatt aldrig något tillfälle att påtala behovet av ökade resurser till polisverksamheten i allmänhet och narkotikabekämpningen i synnerhet. Vid varje invigning av ett nytt polishus (och det byggdes ett 90-tal under Perssons tid) tog han upp narkotikafrågan. Dessutom förde han debatten mot den "liberala" falangen. Det är Perssons och Bejerots förtjänst att vi i vårt land har en restriktiv narkotikapolitik. Den grundlades under denna tid.

Av de många narkotikautredningarna under denna tid förtjänar särskilt en att nämnas. Under 1960-talet gick svenska missbrukare över från att "knapra, gegga och sila" centralstimulerande tabletter till att injicera den rena substansen i pulverform. Innovatören var tysken Karl Paucksch. I skydd av den obefintliga tyska vässtyska lagstiftningen smugglade han amfetaminpulver till Sverige. När tyskarna skärpte sin lagstiftning flyttade han till Nederländerna och fortsatte sin verksamhet därifrån. Paucksch amfetamintillverkning och smuggling betraktades där närmast som överträdelse av läkemedelsförordningen. Den nederländska polisen insåg emellertid problemets allvar, och de medverkade till ett effektivt samarbete mellan RKP och nederländska myndigheter. Persson och Lidbom lyckades så småningom ändra den nederländska synen på centralstimulantia. Lagen skärptes. Paucksch greps 1972, utlämnades till Sverige och dömdes här 1973 till åtta års fängelse, det dittills strängaste straffet för grovt narkotikabrott.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet tog RPS flera initiativ för att utveckla Sveriges samarbete med utländska polismyndigheter. RPS hade från början stort intresse och engagemang i Internationella Kriminalpolisorganisationen (ICPO-Interpol). Redan 1965 placerades en svensk polisman vid Interpols generalsekretariat, som då låg i Paris. Dittills hade personalen där varit uteslutande fransk. Efterhand har den utländska stationeringen i Paris och senare i Lyon ökat betydligt. Persson var åren 1976 – 1980 ordförande för Interpol, och 1977 arrangerades Interpols årliga generalförsamling i Stockholm.

Sverige tog 1970 initiativ att i Interpols regi indela Europa i zoner för narkotikasamarbete, den s.k. SEPAT-planen. Generalsekretariatet avdelade en sambandsman för varje zon. Denne hade till uppgift att genom besök i länderna inom zonen diskutera sambandsfrågor och andra problem i det internationella narkotikasamarbetet. Vid den här tiden var det formella samarbetet svagt utvecklat i fråga om både straffrätten och procedurfrågorna. I stället var det nödvändigt att vara praktisk och laga efter läglighet samt tillämpa allmänna rättsprinciper så långt möjligt. Kontrollerade leveranser och undercoveragenter länderna emellan är exempel på metoder som trevande och utan officiell välsignelse började användas inom ramen för SEPAT. Dessa frågor har tagits upp i svenska utredningar först långt senare.

Under den första pionjärtiden började också utstationerandet av "polisattachéer" eller särskilda narkotikasambandsmän. Upprinnelsen var ett möte ombord på ett SAS-plan i början av 1970-talet mellan Persson och Sveriges dåvarande Bangkokambassadör, Jean-Christophe Öberg. Denne klagade över att den thailändska polisen till ambassaden regelbundet överlämnade brev innehållande heroin adresserade till svenskar i Sverige. Ambassadören visste naturligt nog inte vad han skulle göra med breven. Persson lovade att stationera en svensk polisman på ambassaden för att sköta sambandet med den lokala polisen.