Av Marianne von Wachenfelt

Det hela började med att chefen för Kriminaltekniska Laboratoriet / SKL, Ingvar Kopp läste Liza Marklunds Sprängaren och där hittade en mening, som handlade om SKL: "Apparaten på kriminaltekniska i Linköping var trasig, så enkelt var det. " och så fick han idéen om att utlysa en tävling : Vem hittar flest citat om SKL/SKA i den svenska litteraturen?

Det visade sig att det finns massor, mer eller mindre verklighetsförankrade. Bland de senare så omnämns SKL:s föregångare "Statens kriminaltekniska anstalt" redan 1945 av Jan Kuylenstierna i Polisen berättar. Under 1950-talet skrev Curt Falkenstam ett flertal böcker och där framgår det bl.a. att den kände kriminaltekniken Otto Wendel inte alltid hade det så alldeles lätt som skåning på kriminaltekniska anstalten i Stockholm (De gröna tandpetarna) och att man gjorde vetenskapliga handstilsundersökningar på SKA (Röd spion).

Men mera intressant är kanske vad de olika deckarförfattarna vet / tror sig veta om SKA / SKL.

SKA inrättades 1939 och den förste (?) författaren som lät sin kriminalchef Vesper Johnson behöva hjälp var Stieg Trenter, som i I dag röd 1945 skrev: "Lossa på gummimattan och ta den med till laboratoriet, sa han till konstapeln. Ta hand om det här också, tillade han och räckte polismannen den runda stenen och kuvertet med näsduken. Det ska till samma ställe. Men försiktigt. Det kan möjligen vara avtryck på stenen. " I Kalla handen meddelades i radion att "Väskan har sänts till Kriminaltekniska Anstalten liksom en plastpåse av det slag man förvarar kläder i, vilken upphittades i närheten av väskan. "

I Farligt att förtära skriver Maria Lang 1950 "Jag fick följa med honom upp på kriminaltekniska anstalten och där arbetade experterna i sitt anletes svett men med sorgligt negativa resultat." Det var kanske därför hon ett par år senare låter polisen göra analyserna: "Överkonstapel Lind, som gjort såna grundliga experiment nere i köket att han antagligen just nu ligger insomnad på en soffa, påstår att nembutalens smak är så bitter att den slår igenom till och med i kaffe." (Rosor , kyssar och döden) Men så växte ju Christer Wiik upp och klarade upp det mesta i hennes resterande nästan 50 böcker.

Inte alla författare hade så stor tilltro till laboratorieundersökningar. En av dem var Anders Hellén, "Hittade du några fingeravtryck? raljerade GA, som tydligen hade behov att lätta på den allvarliga stämningen. – Ja, fyra stycken. Vad säger du? sa GA förbluffad. Arbetar du med så moderna polismetoder! " (Vad och vem)

Men det fanns ju ett flertal andra författare, som utnyttjade SKA under 1950-talet, t.ex. H-K Rönblom i Höstvind och djupa vatten: "En avbitartång, sade han motvilligt. Jo det fanns märken av en sådan på ståltråden, och vi har skickat in ståltrådsbitarna till kriminaltekniska anstalten för undersökning. " En annan var Vic Sunesson: "Han började med att lämna ner glasburken, som enligt moster Anni skulle ha innehållit giftkapslarna till undersökning på kriminaltekniska anstalten. " (I dimma dold) På den tiden låg för övrigt SKA i samma hus som Stockholmspolisen.

Att det inte var så mycket att göra på vissa polisstationer i början av 1960-talet framgår tydligt i Stieg Trenters Färjkarlen: "På kuvertet präntade jag namnet på chefen för Kriminaltekniska Anstaltens Registraturavdelning, överräckte det till vakthavande som löste korsord och behövde hjälp."!

Författarparet Sjöwall-Wahlöö hade i slutet av 60-talet visioner om framtiden: "Utryckningsbussen från Statens Kriminaltekniska Laboratorium stod intill bussens bakvagn med kylaren vänd mot Karlbergsvägen." (Den skrattande polisen). Dit har vi inte kommit ännu. Samtidigt var de mycket förstående: "Men jag skickade inte över den till SKL, eftersom jag råkar veta hur överbelastade de är där." Det slutna rummet kom ut 1967!! Då skulle de ha sett hur vi har det idag.

En författare, som varit på SKL och verkligen tagit reda på olika fakta är Jan Guillou, fast ibland överdriver han lite grann om våra arbetstider t.ex. i Den hedervärde mördaren "En avdelning på Statens Kriminaltekniska Laboratorium hade arbetat hela natten med det material de fått in" – Ånej, någon måtta får det vara.

Tonen mellan polis och SKL är inte alltid så trevlig, i alla fall inte om man skall tro göteborgsförfattaren Peter Gissy: "Jag vill inte höra en föreläsning om Statens Kriminaltekniska laboratorium, Wixell. Jag vill ha resultat av era jävla tester! " (Röd död)

Även Åke Edwardson, som förlägger handlingen i sina böcker till Göteborg, tycks ha en negativ inställning till SKL: "Herregud, sa Winter. Det kommer att ta månader för dem att göra DNA-analysen" "Om det är hennes saliv på den så får vi veta det när SKL är klara. Rotelchefen var pressad av stunden och trött på att skälla på kriminallaboratoriet i Linköping. " (Rop från långt avstånd)

"– Då väntar vi bara på SKL, sa Halders.

– SKL, tänkte Winter. Han hade väntat förr på besked från kriminallaboratoriet i Linköping. DNA-analyser som inte givit resultat. Analyser som givit resultat. Det var alltid värt att vänta." (Låt det aldrig ta slut)

Från analys av fibrer och partiklar som i Fiendens fiende av Jan Guillou: "Den här bilen hade stulits samma dag som morden och den stod på en parkeringsplats nere vid ån och hade två parkeringslappar. SKL hade som bäst satt igång med den, frågan var närmast om man kunde finna fibrer eller annat från bilen som matchade några fynd i soffgrupperna hos mordoffren" så har utvecklingen i litteraturen följt med utvecklingen på SKL och från början av 90-talet så bör varje ärende lösas med en DNA-analys. En av de första var Stig O. Blomberg

"Kriminaltekniska labbet i Linköping hade gjort DNA-analys på visst material från Ingelssons kropp, berättade Alm. " Mordet på Österlen kom ut 1993. Samma år kom Hans Holmérs Masken:

"Rättsläkaren sade sig inte ha någon övertro på DNA-analysen som metod" och Hans Holmér lät inte heller sina huvudpersoner ha speciellt höga tankar om SKL varken i Blindträff: "Poliserna i Kiruna var överens om att beskeden från SKL var detsamma som jaså om ens det." eller i Igloo:

"Det är sant. Det är helt olika tvåor. Men vad kommer skriftexperterna på SKL att säga? Ska vi anlita dem? – Inte om vi inte blir tvungna. Jag har sett alltför många vansinnigheter komma därifrån. Sånt som direkt har stjälpt en utredning. "

Men å andra sidan gillade han visst att köra snabbt. "Jag vet Garbos inställning. Men för att tillvarata den här chansen måste vi ha en masspektrometer och en sån finns i Linköping. Stoppa paltorna i en polisbil och låt den blåsa ner till SKL" eller som i Åttan: "Det viktigaste nu var att ta blodprov på honom och snabbt som fan få ner det till SKL i Linköping. Blodprovet kördes av en av Stockholmpolisens galna rallyförare till SKL i Linköping." Det har faktiskt hänt att kurirbilen från Stockholm har fastnat i en hastighetskontroll.

För övrigt är Hans Holmér en av få författare som skriver om narkotika: "En första analys av det vita pulvret på laboratoriet i Linköping utvisade att det var en blandning av heroin och kokain, ett förödande preparat att släppa ut bland aningslösa narkomaner". (Loppan)

En annan, som också skriver om pulver är Åsa Nilsonne: "Hon smakade försiktigt på några korn – lika bra som laboratoriet i Linköping hade läraren på polisskolan sagt när han sträckte ut tungan. Han hade inte haft helt fel: Monika hade snabbt lärt sig att identifiera de vanligaste drogerna på smaken, en praktisk och ögonblicklig analysmetod. – Det fick bli något för labbet.

När hon kom tillbaka låg det två fax på hennes bord. Det ena var svaret från Linköping: Provröret hade innehållit frystorkade tubifexmaskar, ett vanligt foder för akvariefiskar." (I det tysta)

Alla är fortfarande år 2000 inte helt klara på var i Sverige SKL ligger: "Julkortet skulle omhändertas av kriminaltekniska laboratoriet i Uppsala. Kanske skulle man kunna se något fingeravtryck på det eller göra en handstilsanalys av de tre ynka rader där Stinas namn och adress stod med tryckbokstäver.
– Vi har fått svar från Uppsala, SKL. Hunden Loke hade mänskligt blod i sin käke. Vi har sannolikt mördarens DNA." Anna Jansson i Stum sitter guden

"Vi kan ju skicka det till Kriminaltekniska i Linköping om ni vill och...

– Nej, gör inte det, sa Thorén. Då blir det bara stulet…

Stig Berntsson tittade stukad på honom. Han förstod att Sven Thorén syftade på de pinsamma händelserna i samband med ett parti heroin som förvarats på Kriminaltekniska laboratoriet i Linköping och sedermera avslöjats ha bytts ut mot vanligt mjöl." Uno Palmström i Mördare! Mördare!

Det vore väl inte helt korrekt att utelämna verklighetsbakgrunden till denna deckaren, för om sanningen skall fram så har inte alltid verkligheten varit enbart positiv för SKL. "Vi till och med kontrollvägde all narkotika för att se om det stämde med vad som stod i beslagsprotokollen och analysbeskeden från SKL – Statens Kriminaltekniska Laboratorium. Det gjorde det inte!" "En berättade att det fanns en man på SKL, som borde synas lite närmare i sömmarna" skriver Gösta Claesson 1986 i sin bok om Huddingegruppen – norra Europas främsta narkotikaspanare.

Ja det var tyvärr en händelse, som ingen av oss som var med då, någonsin kommer att glömma.

Därför avslutar jag istället den här lilla sammanställningen med vad den kände chefen Harry Söderman skriver i sina memoarer Inte bara brott "Där jag satt vid mitt skrivbord år efter år och uträttade vad jag kunde för att göra Statens Kriminaltekniska Anstalt till det finast tänkbara instrument för samhällets skydd, växte ständigt den övertygelsen hos mig att de brott som det är viktigast att klara inte är de som redan har ägt rum utan brotten i framtiden, de som ännu inte har begåtts".

En liten petitess i sammanhanget: en av de som arbetade för honom var min svärmoder och hon efterträddes senare av Astrid Lindgren!