– Hej! Jag heter Mika och jobbar som spanare på narkotikapolisen, säger han.

Det blir omedelbart alldeles tyst i den vid det här laget ganska kvava lokalen. Bara genom att presentera sig har Mika fått total uppmärksamhet och nyfikenheten känns nästan fysiskt påtagbar.

Eleverna i aulan går i årskurs nio och Mika inleder med att konstatera att den sommar som ligger framför dem är för många sista sommaren med gänget. Han nämner en annan skola i Göteborg – han talar om vilken det är – och berättar att de för en tid sedan genom tillslag och förhör lyckats kartlägga hur många i årskurs nio på den skolan som prövat på hasch.

– I 9 A visade det sig vara i stort sett samtliga elever. I 9 B, C och D var det fler än hälften, säger Mika.

Det hörs inget sorl eller andra ljud inne i lokalen. Eleverna sitter alldeles tysta.

Det här är en ögonblicksbild från det tillfälle då Föreningslivet Mot Droger – FMD – genomförde en informationsträff på Torpaskolans högstadieskola.

FMD är ett rikstäckande projekt som i samarbete med idrottsrörelsen och skolan syftar till att få ut information om drog- och dopningspreparatens skadeverkningar.

Ansvarig på FMD är den före detta landslagsspelaren i fotboll, Mikael Martinsson. Det är han som arrangerar dessa träffar och han är också FMD:s kontaktperson. Tillsammans med kollegan Tommy Moberg, expert på frågor kring missbruk och dopning, har de rest Sverige runt och arrangerat dessa möten.

– Vi har i dagsläget genomfört informationsträffar för ungefär 150 idrottsföreningar och på ett 40-tal skolor, säger Mikael.

Bakom FMD står Svenska Narkotikapolisföreningen och försäkringsbolaget Skandia. Det är Skandias Idéer för Livet som på ett tidigt skede insåg att den här verksamheten var något man ville vara med och stötta.

– Bakgrunden till Idéer för Livet var att vi inte skulle syssla med vanlig sponsring, utan i stället vill vi ses som ett kontinuerligt engagemang, där vi vill vara delaktiga hela tiden, berättar Ing-Britt Ekberg, samordnare och projektledare för Idéer för Livet.

Ursprungligen var det idrottsföreningar FMD vände sig till. Inför en match bjöd man in ungdomar i klubben, deras föräldrar och anställda hos klubbens sponsorer till en informationsträff som ägde rum direkt innan själva matchen.

– Vi hade en sådan träff här på Skandia i ett tidigt skede, minns Ing-Britt.

Ett långsiktigt samarbete blev resultatet av detta möte.

Upplägget för en föreläsning ser ut på följande sätt: Mikael Martinsson och någon ambassadör för Skandia Idéer för livet hälsar välkomna. En representant för SNPF – oftast en lokal polis – ger sedan en kort sammanställning om hur drogsituationen ser ut lokalt på orten i nuläget.

En känd idrottsprofil är också med på mötet. Han eller hon är där för att berätta om sin egen elitidrottskarriär och ge sin syn på problemet med dopning. Polisen och idrottsprofilen varierar från ort till ort. Ett stående inslag är dock Tommy Mobergs föreläsning.

Tommy, socionom och forskare, berättar om missbruk och de följder som det får.

Tommy har lång erfarenhet av samtalsbehandling för barn och unga i bl.a. narkomanvård. Därutöver handleder och utbildar han på högskola, socialtjänst, kriminalvård och sjukvård mm.

Han lägger ständigt på tidningsurklipp på overheadprojektorn och frågar om de församlade minns. Det gör de i allmänhet.

Det Tommy pekar på, och som inte alltid framgått i rapporteringen kring dessa händelser, är att i samtliga fall har förövarna varit missbrukare av steroider.

Tommy etablerar ett mönster: Det börjar med en kränkning som kan vara verklig eller inbillad, och den leder till en reaktion som sedan inte kan förklaras eller försvaras – ens av förövaren själv.

Genom att beskriva den medicinska processen – vad som händer i kroppen när man tar dessa preparat – får man en förklaring till varför en person brutalt kan slå ihjäl den flicka han älskar – och sedan bli så förtvivlad över vad han gjort att han begår självmord. (Det är ett av de färskaste fallen som Tommys tidningsurklipp refererar till.)

Det är bitvis nästan outhärdligt att lyssna på, och Tommy använder inte någon extra dramatik utan berättar om dessa fruktansvärda händelser på ett neutralt, faktarelaterat sätt.

Den här föreläsningen går hem hos den unga publiken.

Den når även fram till flickorna, och det är en medveten strategi som Tommy har när han genomför den. Han vänder sig ofta direkt till dem när han talar och påpekar att de inte har någon som helst chans att påverka sin pojkväns handlande om han har tagit steroider.

Kall statistik och tuffa nyhetsklipp bekräftar det han säger, men det är tydligt att många av flickorna tidigare inte insett att det här är ett problem som rör även dem.

Under pausen under en informationsträff för Karlshamns HK och Fotboll samt Karlshamns AIF i Karlshamn går vi runt och pratar med just de unga flickorna i publiken.

– Det var intressant men hemskt. Man känner sig lite rädd, säger Jennie Johansson, 12 år.

Jeanette Svensson, 14, håller med.

– Det var bra. Det var intressant att få veta vad som faktiskt händer när man tar preparat, anser hon.

Tillbaka till Torpaskolan och Mika Jörnelius.

Han uppmanar eleverna att ställa frågor. Han får en som handlar om varför han ville bli narkotikapolis.

– Det är mest för ungdomarna, svarar Mika.

– Då är det fortfarande meningsfullt att göra något.

Han exemplifierar med att berätta om åtta niondeklassare som de gripit. Dessa har man sedan följt upp långsiktigt, och sju av dessa är borta från missbruk idag.

– Sju av åtta är ett bra resultat, säger Mika.

En annan fråga från eleverna är var den beslagtagna narkotikan tar vägen.

– Först går de till SKL för analys och utvärdering. Vad kan vi lära oss av det här partiet? Sedan förstörs den, svarar Mika.

Efteråt när vi talas vid berättar Mika att en vanlig fråga från elever är vad som händer när man åker fast.

– Då svarar jag att har man 161 ecstasytabletter så får man två års fängelse. Om de frågar sedan vad som händer om man har en, så säger jag att man inte får fängelse. Men man kan fortfarande dö – och man blir känd av narkotikapolisen.

– Det är det här budskapet som är viktigt att få ut. Testar du kan du dö! Och till det hör att man måste våga vara en kompis, fortsätter Mika.

– Jag får oftast bra respons när jag är ute på det här viset och talar med ungdomar. Jag ser att budskapet går fram – genom ögonkontakt, nickningar mm. Till viss del handlar det om att de vet att jag är facit – jag kan det här och vet vad jag talar om.

Ett av de problem som Mika märkt är att det har skett en attitydsförändring till droger bland ungdomar.

– En liten tablett med en fräck logga är inte samma som att sticka sig med en kanyl. Så ser de på detta. Den attityden har växt fram i samband med etableringen av ecstasy, och det är naturligtvis en medveten satsning från tillverkarnas sida.

– De upplever att de blir "kramgoa och mjuka" – det är inget de associerar med en narkoman. Bilden av vad en knarkare är – som lever i misär och sprutar i sig preparat med en spruta lever kvar, och det är svårt att ändra på det, säger Mika och tillägger:

– Men det är därför som vi är ute!

Mika och hans kollegor ställer upp på dessa informationsträffar helt ideellt, de gör det på sin fritid.

– Det är många av oss som gör det, säger han och får medhåll av sin kollega Thomas Ekman som också flera gånger ställt upp och mött ungdomar på det här sättet.

Det är just denna anda som Ing-Britt Ekberg vill etablera.

– Det vi vill uppnå är att få människor att brinna för saken själva, säger Ing-Britt.

– Får man övertygelse själv, för man vidare det till sina bekanta och arbetskamrater över kaffet osv, fortsätter hon och ger ett exempel från Falkenberg.

En informationsträff där ledde till ytterligare fyra. Det var lokala representanter från Skandia och en skolsköterska som initierade dessa efter att ha tagit del av den första.

– Vi utvecklar projektet hela tiden. Från att från början inriktat oss mot idrottsföreningar har vi nu även tagit med skolorna. Där når vi alla ungdomar – dessutom är det så att de flesta har sina första kontakter med droger i skolan.

Ing-Britt är mån om att det inte får bli en dagslända.

– Jag vill att vi samverkar kring dessa frågor – kommunen, näringslivet, skolan, idrottsrörelsen, frivilligorganisationer som BRIS och Rädda Barnen, polisen och socialen.

– Vi ser att fler och fler aktörer kommer in och vill just detta, fortsätter Ing-Britt och exemplifierar med Ren Idrott och statliga Mobilisering mot Narkotika som anslutit sig till FMD-projektet.

På Skandia har samtliga anställda rätt att bli ambassadörer för Idéer för livet och därmed kunna använda två arbetstimmar per månad för att jobba med sådan verksamhet. De är dessa som tillsammans med Mikael Martinsson hälsar välkommen till träffarna.

– Vi är mycket tacksamma för det brinnande engagemanget från Skandias ambassadörer, säger Mikael Martinsson.

– Via SNPF får vi de bästa poliserna på orten att ställa upp, det spelar ingen roll om vi är i Skellefteå eller i Ystad.

– Tillsammans med idrottsprofilerna från Ren Idrott gör de en ovärdelig insats. De bidrar starkt till att vi når ungdomar, tränare, ledare och föräldrar.

– Förhoppningsvis kan det leda till att vi lyckas "vaccinera" dem mot missbruk, fortsätter Mikael som också påpekar att han mer än en gång hört att ledare sagt till tonåringar att de är för "tunna" för att vara med i förstalaget.

– Därför är det viktigt att alla goda krafter samarbetar med sådana här informationsträffar, avslutar Mikael.