Tullkameleonter i Karesuando

Av Heidi Joensuu

Jakt- och fiskebevakning, fjällräddning, naturvård, polissysslor samt det ordinarie tullarbetet. Ingen arbetsuppgift verkar främmande för de tre musketörer som utgör Tullverkets nordligaste kontrollstyrka i Karesuando.

De tre tullarna Svante Pounu, gruppchef, samt Jan-Erik Strömhult och Isak Töyrä utgör tullstyrkan som utgår från Karesuando. Tullstationen ligger på finsk mark och i huset lokaliserar även finsk tull. Det är dock sällan man sliter på stolarna inne på kontoret. 90 % av arbetstiden tillbringas ute på vägarna och i snitt körs 500 km under ett arbetspass! Bil, snöskoter och båt krävs för att tullarna ska kunna förflytta sig inom arbetsområdet som sträcker sig från Treriksröset till Jokkmokk och över halva Norrbottens län. Lokal- och fordonsskötsel sköter man ”naturligtvis” själva.
Traditionellt tullarbete kan innebära ett par dagar i fjällen eller ett arbetspass på Kiruna flygplats. Jakt- och fiskebevakning sker på statens mark i samarbete med polisen som sköter utredningarna. Tullarna är utbildade naturvakter och kombinerar naturvårds- och bevakningsarbete. För ett par år sedan kartlades ett stort område med örn- och pilgrimsfalkbon tillsammans med lokala ornitologer.

Försvunna personer hittades i snön
Fjällräddning kräver samarbete med polis, finska gränsjägare och civila fjällräddare. Vid ett tillfälle hade Svante tillsammans med Jan-Erik nattvakt och larmet gick strax före midnatt under en marsnatt. Två personer hade försvunnit på en tundra sydväst om Karesuando och anhöriga hade letat i sex timmar utan resultat. Onyktra, klädda i myskläder, utan mössa och handskar, hade de gett sig av på en tur med skoter.

Svante berättar:
”Kylan tilltog, det var ca minus 20 grader när vi gav oss i väg från närmsta väg med skoter mot området som låg 30 km från oss. Det var beckmörkt och skoterlampan var enda ljuset. Efter 20 km korsade vi ett spår i djupsnön som vi först trodde var älgspår. Vid närmare eftertanke insåg vi att det kunde vara en människa, så vi följde det en bit och på ett hårt ställe såg vi skospår. Nu förstod vi att det kunde handla om de som var vilse och fortsatte. Efter 2-3 km såg vi i lampskenet en rödfrusen figur som vinkade. Han hade svårt att tala och vi klädde på honom de extrakläder vi tagit med oss och tog med honom på en skoter. Vi bakspårade och efter ca 2 km hittade vi en statyliknande person som inte svarade på tilltal. Som tur är har vi ytterligare overaller och klädde på honom också. Sedan körde vi mot den stuga varifrån de har utgått och påträffade där halva släkten som redan gett upp hoppet. Det blev många glädjetårar och tjut och vi kände oss som hjältar för en gångs skull. Vi kunde konstatera att trots deras tillstånd hade de inte drabbats av köldskador. Vi återvände nöjda efter endast fyra timmars arbete. Alla gånger går det inte lika bra, vi har fått komma hem med liksäck också, säger Svante”.

Rattfylla, misshandel och tjuvjakt
På grund av de stora avstånden i regionen får tullarna ofta agera polis. Om folk ringer och tipsar om misstänkt rattfylla och närmaste polis kanske är flera hundra kilometer bort får tullarna rycka ut. Ingripanden mot misshandel förekommer också, och om sjukvårdspersonal inte är tillgänglig får man naturligtvis plåstra om slagskämparna vid behov.
Incidenter som uppstår när tullarna ingriper mot tjuvjakt får en osökt att tänka på filmen Jägarna. Svante berättar om hur dom nyligen tog en tjuvjägare som sköt ren från bilen på bar gärning:
”Föraren uppmärksamma inte att vi körde 10 meter bakom hans bil när han tog geväret och sköt ett par skott genom sidorutan mot en ren på en skogsbilväg. När han såg oss rivstartade han men körde på en återvändsgata och var tvungen att vända om. Vi gjorde stopptecken men han stampade på gasen så vi fick hoppa undan för att inte bli överkörda. Nu råkade vi känna honom väl så vi behövde inte jaga efter honom. Renen hittade vi snabbt, skar av öronen som visar vem ägaren är och gömde kroppen som bevismaterial. Polisen övertog utredningen och gjorde husrannsakan, beslagtog hans vapen m.m. Dessutom måste han – utöver dagsböterna – ersätta renägaren med 2 500 kr, säger Svante.”
Vid ett annat tillfälle inkom ett tips om finländare som hade tjuvskjutit en älg på en skogsbilväg nära Muodoslompolo och när Svante med kollega anlände kom en tungt lastad personbil mot dem som de stoppade.
”I bilen satt fyra stora finska karlar och en stor älg låg i bagaget. Två tullare mot fyra man. Men vi grep dem, misstänkta för tjuvjakt på älg och beslagtog älgköttet. Vi beordrade männen att köra med sin bil mot Karesuando. Vi körde tätt bakom och bevakade dem. Vid Karesuando försökte de fly mot Finland men vi stängde av deras färdväg med vår bil. Med hjälp av våra finska kolleger kunde vi hålla förhör och vakta personerna. Närmaste polis den kvällen fanns i Övertorneå 300 km bort. De anlände först efter 6 timmar för att hämta personerna som åklagaren anhållit. Köttet förde vi till en vilthandlare för förvaring. Två personer dömdes till fängelse, en till dagsböter medan den fjärde personen frikändes, avslutar Svante.”
Att vilda djur utgör ett vanligt inslag i Svantes arbetsmiljö förstår jag när jag första gången kontaktar honom för material till min artikel. Då sitter han i bilen på väg till Björnfjäll för ett arbetspass. Jag hinner nätt och jämt framföra mitt ärende innan Svante snabbt måste lägga på luren. En älg har dykt upp på vägen!