Vår man i Tadzjikistan
Av Gunnar Hermansson

Stockholmspolisen Christer Brännerud fick som 37-åring en tjänst på Interpols högkvarter i Lyon. Året var 1995 och Christer kom att arbeta i Lyon med narkotikafrågor för Interpol i mer än sju år. – "Det finns ingen arbetsplats som har en sådan potential för att samordna operativa polisinsatser över hela världen som Interpols högkvarter, IPSG, i Lyon", säger han. – "Men det förutsätter en bra ledning som vi hade under hela 1990-talet. Tyvärr har det blivit mycket sämre där nu", säger Christer lite uppgivet.

En av alla arbetsuppgifter var att i februari 2000 starta ett samarbetsprojekt med myndigheter Tadzjikistan beträffande smuggling av vitt heroin från Afghanistan via Centralasien. I oktober 2002 besökte Christer för första gången Tadzjikistan som representant för Interpol. Syfte var att skapa nödvändiga kontakter i landet för bättre informationsutbyte. Christers första intryck när han kom till Tadzjikistan var den enorma fattigdomen överallt i det oerhört natursköna och vackra landet.

Redan efter ett halvår var Christer Brännerud tillbaka i Tadzjikistan, men denna gång på uppdrag av UNODC. Under tiden hade han lämnat Lyon och Interpol, och sedan december 2002 har Christer arbetat på Rikskriminalens narkotikarotel, med avbrott för några FN-uppdrag i Centralasien. Uppdraget i Tadzjikistan, när han kom dit i maj 2003, bestod i att utvärdera fyra stora narkotikaprojekt som under några år bedrivits i FN: s regi i Centralasien. Han fick en månad på sig att resa runt och intervjua folk. – "Jag fick reda på att jag skulle vara teamleader för en grupp som skulle göra utvärderingen, men det visade sig sedan att gruppen bara bestod av mig själv", säger Christer.

Centralasien är utförselport för ca 25 % av det vita heroin som produceras i Afghanistan. Turkmenistan och Tadzjikistan gränsar till Afghanistan, och de övriga centralasiatiska länderna är Kirgizistan, Kazakstan och Uzbekistan. Man har enligt Christer Brännerud identifierat två stora smugglingsrutter till Europa från Centralasien. Den ena förmodas gå genom Turkmenistan och vidare över Kaspiska havet till Azerbajdzjan. Därifrån är det troligt att heroinet, eller kanske snarare morfinet, transporteras till Turkiet för vidare behandling. Turkmenistan är det enda land i Centralasien som ställt sig utanför internationellt samarbete beträffande narkotikabekämpning. Informationen därifrån är nästan obefintlig, och Christer beskriver landet som det "svarta hålet".

Den andra smugglingsvägen från Centralasien är den s.k. Norra rutten. Via Kazakstan transporteras narkotikan norrut in i Ryssland och bl.a. till områdena kring Novosibirsk och Krasnojarsk. I denna region har heroinmissbruket mer eller mindre exploderat enligt ryska underrättelsekällor.

Från Kazakstan går ytterligare en smugglingsrutt västerut via Tjetjenien i Kaukasus. En del av heroinet når Ukraina och Vitryssland, där heroindepåer skapats för vidare transport till de västeuropeiska missbruksmarknaderna.

Christer Brännerud har vid sina besök i Centralasien vistats mest i Tadzjikistan. Han berättar att året efter sovjetimperiets upplösning 1991, utbröt inbördeskrig i Tadzjikistan. Kriget pågick ända till 1997 och ödelade den redan hårt ansträngda ekonomin. Återuppbyggnaden av landet har varit och är mödosam, och nära 40 % av BNP beräknas vara narkotikarelaterade pengar, enligt FN: s beräkningar år 2000.

Befolkningen är övervägande muslimer och en stor del är shiiter som talar ett språk närbesläktat med det iranska språket. – "Man känner fientligheten från dessa människor på gatan", säger Christer. – "De tittar stint i ögonen och spottar, och det gäller då att bara titta rakt fram och inte reagera".

Det kan vara farligt för en västerlänning att vistas ute ensam på kvällen i vissa delar av Dusjanbe. Trots att FN, Röda Korset och flera andra internationella organisationer finns representerade i Tadzjikistan, är västerlänningar fåtaliga. De anställda i dessa organisationer är huvudsakligen tadzjikier. De enda västländer som har ambassader i landet är England, Frankrike, Tyskland och USA.

Tadzjikistans president förklarade offentligt för några år sedan att transiteringen av narkotika från Afghanistan var oacceptabel. Han har bett FN om hjälp att bekämpa trafiken. FN vidtog genast åtgärder och startade i oktober 1998 "The Tadzjikistan Drug Control Agency", (DCA), som blev den första renodlad narkotikabekämpande institutionen i Centralasien. Trehundrafemtio specialtränade officerare är anställda med en lön som är tre till sex gånger högre än den genomsnittliga lönen i landet. Syftet är att försöka hålla de mest akuta korruptionshoten på avstånd. Ytterligare en Drug Control Agency har nu upprättats i Kirgizistan, och även Kazakstan har visat intresse, vilket underlättar ett framtida samarbete.

Gränsen mellan Tadzjikistan och Afghanistan är 1440 km lång. Tadzjikistan saknar egna resurser att bevaka den långa gränden, men sedan ett avtal slutits med Ryssland 1993, sköts bevakningen till 90 % av ryska gränstrupper, (RFBS). Sedan gränstrupperna för några år sedan utbildats, och FN genom sin Drug Control Agency börjat samarbeta med gränstrupperna, har beslagen av heroin och andra opiater från Afghanistan ökat dramatiskt.

I Afghanistan var opiumskörden rekordstor 2003. Den uppskattas till 4000 ton (vissa källor tror på upp till 6000 ton). I laboratorier i Afghanistan framställs morfin som är ett mellanstadium innan slutprodukten blir heroin. Av 10 kilo opium får man ut 1 kilo heroin. Det innebär att minst 400 ton heroin kunde produceras av opiumskörden i Afghanistan förra året. (I Sverige togs under 2003 ca 15 kilo heroin i beslag, vilket var ovanligt lite mot i genomsnitt ca 60 kilo årligen. Förf. anm.)

Laboratoriet som gör droganalyser i Tadzjikistan använder en typ av snabbtester som bara indikerar att ett preparat tillhör gruppen opiater. Det vita pulver man tar i beslag i tron att det är heroin, kan mycket väl i stället vara morfin i vissa fall, enligt Christer Brännerud.

Heroin i kaffepaket upp i rök

Merparten av den narkotika som tas i beslag i Tadzjikiatan av de ryska gränstrupperna utmed den afghanska gränsen bränns på öppna eldar vid särskilda förbränningsceremonier. Det brukar ske i samband med besök av diplomater eller andra speciella gäster. Christer Brännerud fick tillfälle att närvara vid en sådan förbränningsceremoni i oktober 2003. Man hade samlat 1,2 ton opium, 940 kilo cannabis och 700 kilo heroin som skulle förstöras. Heroinet var förpackat i halvkilospåsar som först lagts ut på marken. Paketen täckte en stor yta, och Christer säger att det var en underlig känsla för en narkotikapolis att gå omkring bland 1400 halvkilospåsar med heroin. Han upptäckte till sin förvåning att hälften av påsarna var kaffeförpackningar. När han undersökte närmare såg han att det var övervägande finska kaffeförpackningar, men där fanns ytterligare fyra andra olika typer av vakuumförpackningar avsedda för kaffe.

Alla heroinpåsar kastades så småningom upp på högen som skulle brännas. Man hällde över bensin och andra tändvätskor och det bildades ett kraftigt rökmoln av brasa,. Christer fick äran att kasta fem påsar i elden och han kunde inte låta bli att tänka på hur många Mercedesbilar man kunnat köpa för värdet av dessa 2,5 kilo i Sverige. Rökmolnen drev ibland in över en närbelägen by. Man berättade att folk då kunde bli sjuka av röken, men det hindrade inte att förbränningarna ändå fullgjordes.

När Christer Brännerud kommit tillbaka till Sverige och sitt nuvarande arbete på Rikskriminalens narkotikarotel, började han efterforska var kaffeförpackningarna kommit ifrån. Det visade sig att ett danskt företag tillverkade alla de fem olika förpackningarna som han sett vid förbränningsceremonin. En del paket brukade skickas från tillverkaren till ett företag i Lomma i Skåne för destruktion. Företaget i Lomma hade i sin tur exporterat förpackningarna till ett företag i Lahore i Pakistan. Där upphör för närvarande spåren och man vet inte vad som hänt förrän kaffepaketen upptäcktes i Tadzjikistan fyllda med heroin från Afghanistan. Om detta har varit ett sätt att smuggla heroin till Skandinavien, kan det kanske delvis förklara de sjunkande beslagssiffrorna.

De insatser som görs mot narkotikasmugglingen i Tadzjikistan kan således ha påverkan på den europeiska narkotikamarknaden. Vikten av ett regelbundet samarbete och utbyte av information är uppenbar. Det ser också ut att bli verklighet eftersom Christer Brännerud i dagarna har fått ett erbjudande från UNODC om att leda ett projekt i Centralasien. Han skall utveckla kriminalunderrättelsetjänst och analysmetoder i Tadzjikistan. Christer ser det som ett trendbrott av FN att också kunna ta in operativt arbetande poliser som projektledare, i stället för högre chefer som kanske redan pensionerats. Vi önskar vår man i Tadzjikistan lycka till.